Att jag var sjukling med ont i halsen var en sanning med modifikation.
Håller även på med insättning av ssri och mår riktigt risigt, fyfan, jag fattar inte hur man kan orka sånt här, de här veckorna av insättningproblem som väntar. Så mycket mer ångest än jag nånsin haft, och även fast jag vet att det "bara" är medcen som gör mig mindfucked känns det så verkligt, panik i hela kroppen.
Rent förnuftigt vet jag att tex träning är bra för välmåendet. Senaste halvåret, då jag börjat må sämre och sen den där pyrande ångesten smög sig in i bakgrunden, har jag också tränat väsentligt mindre. Jag vet inte vad som kom först, hönan eller ägget. Många pass har uteblivit pga bristande ork, jag inte pallar stressa för att hinna få in träningen också, eller har avbrutit pass för att jag kännt sån oro i kroppen och inte kunnat koncentrera mig på träningen, kommit av mig i setvilan osv.
I höstas trodde jag att det bara var en tillfällig svacka, och att det var ok att ta det lite piano, lite chill med träningen eftersom jag skulle ju ändå vara back on track vilken minut som helst sen!! Nu har jag fattat att det är mer än en tillfällig svacka, och att sitta å vänta på att må bra innan jag går å tränar, är nog ett mindre pedagogiskt alternativ.
Dock orkar jag inte tänka själv så därför får det bli mer pass med annan ledare och färre pass under egen ledning, jag själv är inte förstahandsvalet för att bossa mig själv just nu, då blir det mest soppa. Så:
kvällens: Baddipamp!!1!1
Orkade inte först, tvingade mig iväg, och det var Riktigt najs! (vad var det jag sa, lol!) en timme mindre som jag behövde fokusera på mitt ickemående just nu, känner mig lite bättre till mods nu efteråt

Passet innehöll mycket axlar, och benövningar som mina knän pallade, instruktörskan var snygg och musklig och peppig, hennes pass vill jag gå på igen
Jag är nöjd. Med både passet ock mig själv, I did good!