19/5 - Milspåret.
Distans: 10km.
Tid: 42:46 prel tid.
Satan i gatan vad dåligt det gick! Kände redan på uppvärmningen att kroppen inte svarade för fem öre. Vet inte vad som gick snett egentligen. Hade väl en dålig dag bara. Så typiskt att ha en dålig dag just idag bara.
Hamnade mitt i gröten vid start så första kilometern var mest skuffande och gruffande. Kände hur segt det gick tämligen omgående och 3km togs på runt 12:04. Noll ork. Efter 4km fick jag dessutom kramp i höger vad till råga på allt! Jag som aldrig får kramp! Vad har jag gjort för att Gud ska straffa mig på det här viset?
Kunde verkligen inte öka och mellantiden var runt 20:55. Bara pannbenet som gjorde att jag inte bröt utan försökte springa bort krampen istället. Den släppte rätt snabbt och jag slet vidare, utan resultat.
Efter 9km lyckades jag få till en liten tempoökning och sista 100m körde jag sprinterspurten som jag tänkte göra till mitt signum.

Fantastiskt att man kan vara helt körd och sen ändå komma upp i sån fart.
Efter målgång behövde man ta av chippet och lämna till funktionärer. När jag precis fipplat klart och reste mig upp fick jag ögonkontakt med den kanske vackraste kvinna jag någonsin sett. Det kan mycket väl vara så att syrebristen gjorde att jag hallucinerade och att hon egentligen såg ut som ett skogstroll, men leendet jag fick där svepte bort all besvikelse jag kände över loppet. Mein Gott! Helt otroligt vad sånt kan göra.

Hur som helst, sen så låg jag på gräset och spelade död i 4-5 minuter innan jag pallrade mig iväg för att hämta väskan och åka hem.
En seg hemresa och en mysig kebabtallrik senare tar jag ganska lätt på det hela. Dålig timing att min dåliga dag skulle infalla just idag, men det gör inte så mycket. Det kommer fler lopp. Sista 100m var helt klart godkända och det är ju alltid ett glädjande besked att spurten går bra.
Tack för lyckönskningarna också. Ska göra mitt bästa för att inte göra er (och mig) besvikna nästa gång!