Kämpa eller ge upp

[Starke75an]

Är ni en som kämpar eller ger ni upp?

Jag som jobbar inom bygg, märker stor skillnad på folk.

Får vissa en deadline som är för tight, så kastar de hammaren och ger upp direkt, medans vissa bara jobbar på och inte förrän det inte går ger de upp.

Så ger ni upp direkt eller kämpar ni in i kaklet?

[King Grub]

Har jag sagt att jag skall göra något eller om jag bestämt mig för något gör jag det.

Innan det gör jag en snabb effort/reward-kalkyl. Jag ger mig inte in på något som jag misstänker att jag inte kan eller vill avsluta eller som inbegriper något som inte är värt det.

[MackeJuve]

Måste jag välja ett alternativ så får det bli kämpar. Jag är dock av båda skolorna. När det gäller diskussioner med vänner eller kollegor så ger jag alltid upp då jag sällan tycker att det är värt att ta kampen.

Har jag bestämt mig för att göra något tycker jag att jag är bra på att se till att det blir av.

[xan]

Tror alla väljer sina strider. Att vara en som ger allt och kämpar in i det sista i exakt alla situationer i livet är omöjligt, då finns det ingen energi kvar till att ens orka existera. Däremot om det är något meningsfullt så är det lättare att pusha.

När jag satsade på fotboll som tonåring brukade jag träna riktigt hårt till spykänslor flera gånger i veckan, och jag fick kickar av det eftersom att jag såg matchen framför mig där jag hade bättre kondition och mer snabbhet än mina motståndare. Efter ett sådant smärtsamt pass kände man sig ett steg närmre sitt mål, och då blev det en positiv loop som gjorde att man ville göra om det. Nu 8 år senare när jag enbart tränar för hälsa och för att det är kul så finns inte alls samma driv när jag tränar och det blir väldigt plågsamt mentalt att träna lika hårt som jag brukade göra eftersom att det inte längre finns någon belöning med det. Samma princip tror jag gäller allt annat i livet också, "He who has a why to live can bear almost any how" som man säger.

[r3mpuh]

Skam den som ger sig.

[Lafayette]

Ger upp, helt klart.

[ceejay]

Man kan inte ge upp om man inte ens börjat.

[Matsa]

Jag kämpar, jag är väldigt plikttrogen. Samtidigt är jag förvisso både slarvig och lat men pliktkänslan är större, har jag tagit på mig att göra något känns tanken på att inte fullfölja det eller göra ett dåligt jobb verkligen hemsk.

[shut teh face]

Jag gör färdigt i tid men med dåligt resultat.

[Cykelcykel]

Ursprungligen postat av King Grub

Har jag sagt att jag skall göra något eller om jag bestämt mig för något gör jag det.

Innan det gör jag en snabb effort/reward-kalkyl. Jag ger mig inte in på något som jag misstänker att jag inte kan eller vill avsluta eller som inbegriper något som inte är värt det.

Bra formulerat, är likadan.
Lovar aldrig nåt jag inte kan hålla

[Bärsärk]

Är det något jag bryr mig om så kämpar jag annars inte.

Det finns ju ganska mycket skitsaker där ute som man verkligen bara ska släppa och inte hålla på med, där det inte är värt det.

Bättre att lägga krut på det som är viktigt och värt att kämpa för.

[spoon]

Det är aldrig för sent att ge upp

Skickat från min FRD-L09 via Tapatalk

[Bärsärk]

Jobbet är ju en sån klassisk sak som egentligen inte är värd att kämpa för om man inte är egen företagare och det är ens egna bolag.

Men är man bara en vanlig anställd och det står mellan att stressa och slita som ett jävla djur för en deadline eller säga ifrån så tycker inte jag att man ska ha någon sorts personlig stolthet mot att ryta ifrån.

I yngre år brukade jag jobba även fast jag hade feber men min pappa sa till mig att jag skulle ge fan i det för min chef kommer aldrig tacka mig för det i alla fall och det ligger mycket i det.

[speedy83]

Ursprungligen postat av Cykelcykel

Bra formulerat, är likadan.
Lovar aldrig nåt jag inte kan hålla

Önskar jag var bättre på detta, lovar ofta innan jag ens hinner tänka efter och glömmer sedan vad jag lovat för att det blir så mycket....

Jobbar på det dock.

Men i övrigt är jag en kämpe när jag väl kör.

[Diomedea exulans]

En sån som kämpar.

Fast bara om det, som Bärsärk säger, är meningsfullt. Så jag tror att många runt omkring mig tror att jag ger upp extremt lätt, eftersom jag har gett upp en massa meningslösa saker. Har t ex massor halvfärdiga studier, men jag har bara pluggat för att det inte fanns jobb på Donken, inte för att jag har velat plugga eller trott att plugget leder till något.

Har även en tendens att ge upp om det visar sig att jag kämpar mot omöjliga odds. Jag ville egentligen bli vig så jag kunde fortsätta ta bälten i karate, men efter otaliga timmar stretching utan att jag blivit bråkdelen av en grad vigare i de berörda lederna så gav jag upp både karate och stretching. Hade kunnat stretcha en timme om dagen ännu till denna dag, men hade med största sannolikhet fortfarande bara kunnat sparka i knähöjd. Och till vilken nytta?

När folk väl ser mig kämpa så är det ganska vanligt att de påpekar det rent spontant, det händer t ex typ en gång i halvåret att det kommer fram någon främling på gymmet och säger nåt i stil med "kul att se någon som verkligen tar i".