Sket sig idag!
Första 6 varven gick väldigt kontrollerat och relativt lätt. Skiljer inte många sekunder i tempo på de varven. Banan och solen var krävande, och det var alltid något som inte var helt 100. Men inget allvarligt utan bara några småsaker.
På 7:e varvet tog jag med telefonen för att kunna lyssna på Sportradion. Fipplade ganska länge med telefonen samtidigt som vi promenerade så tappade lite tid.
Samtidigt hade Mathias börjat bli sliten så det blev lite ojämnt tempo.
Jag lämnade honom sista kilometern och körde på i egen takt. I sista (enda) nerförsbacken så började jag känna av knät lite oroväckande.
Hade dock tappat så mycket tid på varvet att jag inte funderade så mycket mer på det i samband med varvningen.
Vi bestämde att jag skulle springa varv 8 själv för att få lite mer tid för att byta skor och strumpor inför det 9:e varvet.
Nästan omgående så kände jag att knät protesterade och det blev bara värre och värre.
Så det gick inte så mycket fortare detta varv än de första 6

Insåg sista 2km att det inte skulle gå att fortsätta utan att ha jäkligt ont och riskera att få någon jobbig skada.
Kändes så jäkla surt!
Tog en värktablett direkt när jag kom fram till varvningen och drack ordentligt. Visste inte vilket skick Mathias skulle vara i, men jag misstänkte att han inte skulle fortsätta. Ställde mig i starten bara ifall att han skulle göra ett försök till. Han kom in precis innan tiden gick ut och vinkade till mig att det fick räcka.
Då kunde jag också ta samma kloka beslut
Surt att "misslyckas" då jag ändå hade krafter kvar. Men måste ändå erkänna att att det hade varit otroligt tufft att köra på mot +15timmar på den banan. Mycket rötter och en del surhål som tog energi.