Loppet: Del 3
Börjar se slutet på evighetsdagen
Med musik i öronen kommer man in i lite andra tankar och bara något varv efter marapasseringen så ser jag ryggen på Magnus en bit framför mig. Tänker först att om jag trycker på lite nu så hinner jag kanske ikapp honom lagom till nästa varvning. Där skulle jag i så fall kunna läsa av vilket varv han var inne på för att vara säker på att han inte hade ytterligare ett varv tillgodo.
Men kom på mig själv att det är nog väldigt riskabelt att börja med en sådan fartökning när man varit på språng långt över 4tim. Så jag beslutade med istället för att ge det ett varv till.
Vid passeringen tog jag lite energi och gick i sambande med det ett tjuotal meter innan jag började springa igen.
Jakten på Magnus fortsatte. Och fortsatte. Plötsligt hade jag tappat bort honom. Han hade antigen inte stannat utan fått en lucka eller så stod han och åt när jag passerade och då missat honom. Det var bara till att fortsätta att jaga.
Efter ett varv så förstod jag att han inte var framför mig utan var bakom. Det kändes såklart bra och jag fick nu istället koncentrera mig på att inte tappa för mycket fart.
Började närma mig 50km och någonstans här fick jag mina första krampkänningar på insida lår. Fick försöka hålla ett jämnt tempo och även promenera upp för den lilla backen på vartannat varv.
Mitt mål på 51km var uppnått så nu var varje meter en ren bonus.
Med ungefär 40min kvar till målskottet blev målet nästan enbart att hålla mig före Magnus. Inför varje backe kikade jag över axeln ifall han skulle komma.
Inför de sista varven räknade jag ut att min klocka skulle passera 56km och tävlingsklockan 55km lagom vid varvningen. Kändes skönt. Visste att det egentligen fanns tid för ett varv till men kände mig nöjd.
Så på mitt sista varv dök då Peter upp på en parkbänk. Hans plan på att reta mig lite med att äta hamburgare blev lite misslyckad. Jag var ju färdig så istället för att springa vidare så slog jag mig ner på bänken och slet hamburgaren ur näven på honom.
NamNam, den satt riktigt fint i det skedet. Fick många avundsjuka och förvånade blickar från mina medlöpare som sprang förbi.
Det blev en underbar avslutning på loppet där jag njöt för fullt men ändå höll utkik efter Magnus. Skulle han dyka upp så hade jag såklart fått springa vidare.
De sista 400m gick jag in i "mål" samtidigt som Peter tyckte jag skulle spurta.
Man får lixom inte en bättre tid för att man springer fort.