Sitter nu i bilen på väg hem från Sälen där vi bodde i en bra lägenhet på Högfjällshotellet.
Långt att köra bil för att cykla 94km grusväg, men nu är även det avklarat.
Cyklade ner från Lindvallen till starten och där tog man inte ett tramptag på nästan 5km. Så ska cykling vara
Smidigt med tydligt uppmärkta startfållor och vi la in cyklarna direkt när de släppte in oss. Hamnade i andra ledet och kunde därför återkomm till cyklarna ganska nära inpå start.
Kl 11:15 var det äntligen våran tur. Då hade vi sett startgrupp efter startgrupp ge sig iväg med cyklister med diverse kroppsform och utrustning. Skulle de klara av loppet så skulle även vi kunna!
När starten gick så var det en liten grupp på 5 cyklister som hade mer bråttom än mig och Mikael. Vi körde på i eget tempo upp för den långa backen i starten och redan inom första kilometern så började vi köra förbi de långsammaste från gruppen framför. Så fortsatte det ända fram till första kontrollen.
Mikael låg bakom mig nästan hela tiden och när jag valde det snabbspåret förbi kontrollen så tappade jag blicken på honom och trodde därför att han stannade.
I det ögonblicket kom det 2st snabbare cyklister som körde om mig så då högg jag tag om dem istället. Blev en liten fartökning men den kändes helt perfekt och även om de drog lite mer än mig så var jag oxå framme och körde.
Vi körde om cyklister hela tiden och hela tiden så hittade man cyklister från tidigare startgrupper. Efter ungefär 90min kom första grupp från bakomvarande startgrupp och körde om oss.
Spåret var stort sett hela tiden så brett att man kunde köra om. Underlaget varierade från olika sorters sand. Ibland väldigt lättrullat och ibland kändes det som man var på en sandstrand med dåligt fäste och svårt att styra. Eftersom det inte regnat något de senaste dagarna så var det en dammig upplevelse. Varje gång man tog en klunk från flaskan fick man börja med att spotta ut allt skit som var på korken.
Tappade kontakten med de andra killarna vid någon av kontrollerna strax före mitten av loppet. Tur var väl det för ganska exakt vid 50km så började båda mina lår att krampa. Fick helt skippa alla försök till fartökningar.
Kändes bra en stund efter de korta stopp jag började göra i de klassiska kontrollerna. Men bara någon kilometer efteråt var det tillbaka igen och blev värre och värre.
Fick sänka tempot rejält och började plötsligt bli omkörd av fler och fler. Men det gick verkligen inte att hänga på. Pulsen var låg och ingen skada eller sånt som störde utan det var kramperna som förstörde. Visst, korsryggen var trött och lika så underarmarna men det var inte riktigt så illa.
Blev glad för varje kilometerskylt som man passerade och när det bara var 25km kvar så kändes det som jag fortfarande skulle kunna komma i mål under 4tim.
Ju närmare målet jag kom så blev dock känslan mer och orolig att låren skulle låsa sig helt och att jag kanske inte ens skulle kunna ta mig i mål. Så beslutet att stanna till på massage med 16km kvar var för att känna mig tryggare på en målgång med bekostnad av tiden.
Tänkte mig en 2minuters massage, men hon envisades med att jag skulle lägga mig på britsen ordentligt. Och där blev jag liggande. Länge. Men oj vad skönt det var!
Båda låren fick sig en välförtjänt omgång i ungefär 6-7 minuter.
Därmed hade jag försummat mina chanser till en tid under 4tim men jag kunde ändå fullfölja loppet utan fler stopp.
Spurtade om mängder med cyklister sista milen utan att behöva ta ut mig. Var en kille som tryckte sig förbi mot slutet men på upploppsrakan så körde jag om honom igen. Direkt efter målgång så högg låren rejält och jag blev hängande på räcket. Då kom han fram och gratulerade till spurten och jag försökte låtsas som ingenting. Gick nog sådär...
Fick tiden 4tim 3min och var snabbare än de andra i mitt sällskap som trots allt var det viktigaste!!!