partner och vänskap

[sissa]

Betraktar ni eran partner även som er bästa vän?
Om ja; är det bra eller dåligt?

Att ha en stark vänskap i grunden känns inte som att det kan var fel ,men jag frågar ändå för nånstans blir det väl svårt att få balans på det, vad som är vänskap (enbart vänskap kanske) och vad som är mer än vänskap s.a.s.

[Angel]

Njae, det är svårt, för när förhållandet tar slut så försvinner ju vänskapen också. Det är synd. Däremot har jag faktiskt kommit på att dom jag var vän med innan jag blev tillsammans med, är jag vän med än idag, nu när känslorna är borta. Medans dom som jag inte hade så mycket mer gemensam med har jag ingen kontakt med. Tex min bästa killkompis idag var min pojkvän i 1,5 år.

[petersson]

Jo det gör jag och jag tycker det är bra. Mer djupt än så orkar jag inte försöka gå idag

[LadyG]

Absolut är han min bästa vän. Ingen förstår mig så bra, eller står mig så nära. Jag litar på honom fullständigt och kan anförtro honom vad som helst. Om inte det är bra i ett förhållande så vet jag inte vad som skulle vara det.

Vi var vänner innan vi blev ett par, det liksom smög sig på oss s a s. En dag så var det bara vi, det går inte att förklara på något annat sätt. Man kan säga att våra liv växte ihop på ett mycket omärkligt och diskret sätt.

Jag kan ärligt talat inte ens säga att jag vet vilken dag vi blev ett par. Vi bara blev det

Eftersom vänskapen var där först så tror jag att den ger vårt förhållande en stabilare grund än vi skulle haft om vi hade träffats och blivit ihop utan en lång vänskap först. Men jag bara gissar.

Fast inga av inga andra förhållanden har fungerat, och de började med förälskelse. Inget av dem växte vidare. Amatörpsykologen i mig tror att det beror på avsaknaden av grundläggande känslor, som vänskap. Men jag är inget proffs på människor