Syskon

[Perscitus]

Funderade häromdagen kring det här med syskon. Jag har iaktagit barn och även vuxna utan syskon ofta är annorlunda i sitt beteende på en rad vis som jag tror härrör från att de inte vant sig att dela, i många bemärkelser: dela på uppmärksamhet, godis, tvspel och så vidare. Ett ensamt barn tenderar att få all uppmärksamhet från föräldrarna, på både gott och ont. Jag känner en som vuxit upp utan syskon och han har väldigt tydliga drag av det här. Han vill ofta ha allt samtalsutrymme, fattar beslut utan att tänka på hur andra drabas och så vidare.

Jag har själv två bröder, och de har gett mig mycket även om jag många gånger förbannat mig över hur drygt det är att behöva dela popcornskålen med två andra som också tävlar i hur stora nävar man kan få in i munnen. Men det har fått mig att inse min plats i ledet så att säga. Lär man sig detta tidigt i livet med syskon är det enkelt. För med syskonen är det (lite mer) okej att slå till den andre på käften av frustration över att behöva ge med sig, och bråka och ha sig, så att man är redo när man är mer vuxen. Det blir desto svårare om man ställs inför detta för första gången i ett grupparbete i skolan t.ex. då tidigare nämnda lösning inte fungerar lika bra.

Har jag rätt eller fel?

Fann en artikel i ämnet hos tidningen som egentligen inte bör länkas till, men ändå: http://aftonbladet.se/vss/foraldrar/...795998,00.html

[polaren]

Tror du har helt rätt! Håller med dig om allt

[Angel]

Jag har växit upp som ensambarn, och ja tycker inte alls att jag vill ha allt, tvärtom tror ja att min uppväxt utan syskon har gjort att jag har väldigt svårt att ta för mig..

[MilkmaN]

Jag har fem syskon men som dem sjunger:

"Det är inte lätt att vara ödmjuk, för den som är felfri som jag!

[Liten Men Fet]

Jag håller med, jag tror det är väldigt viktigt att lära sig både att få kompromissa och även att stå på sig och argumentera för sig i tidig ålder.

[Cilia]

Ursprungligen postat av Angel

Jag har växit upp som ensambarn, och ja tycker inte alls att jag vill ha allt, tvärtom tror ja att min uppväxt utan syskon har gjort att jag har väldigt svårt att ta för mig..

nu tror jag att det är väldigt svårt att hitta ensambarn som håller med om detta.
Jag har en kompis som är ensambarn och är precis som han beskriver ovan men när hon beskriver sig själv så är det i helt andra ordalag. Efter det är det svårt att säga sanningen för hur man än lägger fram det blir det fel. Å andra sidan spelar det ingen roll. Jag gillar henne ändå även om hon kan vara extremt jobbig.

[Callister]

De flesta utvecklingsteorier är överens om att ens personlighet präglas under tidig uppväxt. Varför skulle det då vara konstigt om en så stor faktor som syskon spelade in och formade så mkt...?

[lisse]

Ursprungligen postat av Angel

Jag har växit upp som ensambarn, och ja tycker inte alls att jag vill ha allt, tvärtom tror ja att min uppväxt utan syskon har gjort att jag har väldigt svårt att ta för mig..

måste hålla med dig där om att ha svårt att ta för sig. Jag är själv "nästan" ensambarn, har två syskon som är väldigt mycket äldre än mig och den tiden de bodde hemma minns jag knappt, så jag har aldrig slagits eller bråkat med dem alls. Och jag tror starkt att jag vuxit upp utan syskon är anledningen till att jag är ganska tystlåten och inte vågar ta för mig. en annan sak jag tror om ensambarn är att de är väldigt självständiga, vilket kan vara bra ibland men det behöver det inte alltid vara, för jag tror att ensambarn har lite svårare i det "sociala livet" än barn med syskon. barn med syskon har liksom lärt sig hur man ska förhålla sig till andra människor tidigt och för dem är det mer naturligt att jämt ha folk runt omkring sig. det var lite av mina tankar...

[Loke]

Jag har 4 syskon men jag tror ändå jag är ganska dålig på att visa hänsyn. Därmot är jag bra på att ta för mig och argumentera för min sak.

Min erfarenhet är att ensambarn är lättlurade.