Ni som var annorlunda/mobbade som barn...

[Fagen]

Svenske teoretiske fysikern Max Tegmark berättade i sitt sommarprogram för några år sedan om hur han varit mobbad under skolåren. Förmodligen för att han inte riktigt "passade in". Han har ju dock senare i livet "lyckats" väldigt bra, får man säga.

Kanske är det så att de egenskaper som gjorde att han inte passade in/blev mobbad som ung är samma egenskaper som gjort att han lyckats som vuxen.

Frågan är om det är "värt det". Det vill säga att ha egenskaper som gör att du lyckas/blir framgångsrik som vuxen, men som gör att man hamnar utanför och inte "passar in" som barn/ungdom.

Ni som ansågs som anorlunda/udda och kanske därför blev mobbade eller var "utanför" när ni var små, och sedan "lyckades bra" i livet, hur ser ni på det?

[WHITEFOLKS]

Jag var utanför då och utanför nu, har inte lyckats särskilt bra. Fast det var väl inte det du frågade efter iofs.

[Tricce]

Sen är frågan "lyckats bra" i arbetslivet eller även socialt? Finns nog många som snöat in på sin karriär och lyckats men sen går dom hem till ingenting så att säga.

[eternallord]

Galenskap och genialitet brukar går väl ofta hand i hand. Nu menar jag inte att alla som varit mobbade är galna, men många av de mest exceptionella människorna genom historien har också tyckts vara väldigt speciella när man ser till interaktion med andra människor med mera. Personer som Steve Jobs exempelvis.

[hidden]

Var utanför som yngre på det sätt att ingen tjej stötte på en osv (12-18 års åldern ungefär) och att folk helt enkelt tyckte man var ocool och tråkig. Det är nu på senare dagar (efter viktnedgång) man fått komplimanger på utseendet och personligheten. Jag tror att resultatet av att vara "mobbad" av tjejer och att man inte varit tuff som "alla andra killar" är att jag har blivit rätt ödmjuk, tolerant och accepterar helt enkelt annorlunda människor. Tydligen tycker folk om sådana drag.

Senast i helgen kunde folk inte tro att jag var oskuld och okysst, det haglade in kommentarer som "MED DET ANSIKTET OCH PERSONLIGHETEN????", "HUR FAN HAR INGEN VELAT HA DIG?". Kanske inte riktigt det du söker efter, men definiera "lyckas"? Det är heller inte så att jag varit dundermobbad, utan det har snarare varit så att ingen har acknowledgat (kommer inte på svensk ord) mig under hela livet. Det känns sjukt ovant att folk ansåg att man såg bra ut...


EDIT:
Sen tror jag folk som har varit mobbade på riktigt har helt enkelt funnit trygghet att utöva sina intressen? Om någon verkligen älskar geologi och samtidigt är mobbad, desto mer kanske personen söker sig till sina intressen för att helt enkelt döva den sociala smärtan. Detta kan ju resultera i att de helt enkelt blir sjukt jävla bra på något.

[Sandra81]

Ursprungligen postat av Fagen

Svenske teoretiske fysikern Max Tegmark berättade i sitt sommarprogram för några år sedan om hur han varit mobbad under skolåren. Förmodligen för att han inte riktigt "passade in". Han har ju dock senare i livet "lyckats" väldigt bra, får man säga.

Kanske är det så att de egenskaper som gjorde att han inte passade in/blev mobbad som ung är samma egenskaper som gjort att han lyckats som vuxen.

Frågan är om det är "värt det". Det vill säga att ha egenskaper som gör att du lyckas/blir framgångsrik som vuxen, men som gör att man hamnar utanför och inte "passar in" som barn/ungdom.

Ni som ansågs som anorlunda/udda och kanske därför blev mobbade eller var "utanför" när ni var små, och sedan "lyckades bra" i livet, hur ser ni på det?

Jag kan nog säga att jag idag är överlycklig att jag inte passade inte bland dom tjejer som frös ut mig när jag var yngre iaf när jag ser på hur dom är och ser ut idag :p. Tjejer har nog aldrig gillar mig vissa fåtal bara. Har alltid haft de enklare att umgås med killar. Men detta förekommer fortfarande tyvärr på mitt senaste jobb var jag utfryst bland tjejerna men inte bland killarna. För tjejerna var allt jag gjorde fel.. kom man in i fikarummet så tystnade alla tjejer å dom kolla på varandra å småflina. men direkt någon av dom var ensam utan sin flock så var dom hur trevliga å bra som helst. Killarna däremot kunde jag alltid umgås med, fika osv. Ut å luncha,shoppa med osv. vet faktiskt inte varför det är så.

[hurril]

Det blir ju en akademisk fråga mest. Det är inte som att man har så mycket att välja på som särbarn typ =)

[en stor stark]

Det beror lite på. Visst kan man bli mobbad för att man för att man är lite udda på ett 'bra' sätt. Jag var nördig och jag blev därför mobbad. Det tror jag i det långa loppet gjort mig mer härdad.

Min vän dock, som också blev mobbad för att han var udda verkar inte ha klarat sig lika bra. Han var som sagt 'udda' och pratade mycket etc, saker som lätt leder till mobbning.
Jag tror inte det var värt det för honom.

[4623]

Ursprungligen postat av Sandra81

kom man in i fikarummet så tystnade alla tjejer å dom kolla på varandra å småflina. men direkt någon av dom var ensam utan sin flock så var dom hur trevliga å bra som helst. Killarna däremot kunde jag alltid umgås med, fika osv. Ut å luncha,shoppa med osv. vet faktiskt inte varför det är så.

Att vuxna människor beter sig sådär. Detta måste vara ett kvinnligt fenomen?

[filmjölk]

Jag var en (riktigt elak och feg dessutom) mobbare och passade inte in som barn, jag och några andra misfits mobbade både "neråt" och "uppåt". På förmiddagsrasten kunde vi reta, knuffa och jävlas med den lägst i hackordningen, för att leka "varför slår du dig själv" med klassens coolaste fotbollskille som alla tjejer var kära i som offer.

Jag var inte ledaren för detta gäng djävulsbarn, men den som var näst mest pådrivande. (Vi var 5st). Vi hade väldigt skev världsbild, och en sak vi absolut inte förstod var "poetisk rättvisa" tex. när man själv fick stryk, då gav vi igen- allihop 5 mot 1. Vi fattade inte heller konceptet med att slåss en mot en för att avgöra vem som "vann" utan drog oss inte för idiotgrejer som att alla fem kunde kasta sten på en starkare kille.

Vi var så missanpassade att delar av låg- och mellanstadiet fick vi dela på oss till olika klasser, jag fick tom spendera stora delar av terminerna med att istället för att få gå på lektionerna få vara med skolmatssalspersonalen och "jobba" där istället.

[WHITEFOLKS]

Ursprungligen postat av 4623

Att vuxna människor beter sig sådär. Detta måste vara ett kvinnligt fenomen?

Nej det tror jag inte.

Skillnaden är att tjejen är fortfarande omtyckt av killarna, en mobbad kille är körd.

[Vasstand]

Ursprungligen postat av 4623

Att vuxna människor beter sig sådär. Detta måste vara ett kvinnligt fenomen?

Ja eller också arbetar hon på McDonalds, och hennes kollegor är 16.

Man kommer alltid ångra saker man "inte gjorde", och tonåren/barndomen i övrigt där är en period man aldrig får tillbaka. Så om man spolade det så är det kört, men om någon som levde rövare under den perioden nu har blivit rutten, kan han fortfarande ändra på det.

[Sandra81]

Ursprungligen postat av 4623

Att vuxna människor beter sig sådär. Detta måste vara ett kvinnligt fenomen?

Klart att de förekommer bland vuxna också.. finns ju massor med vuxna som är mobbade tex på arbetsplatser. Men jag tror det är vanligast bland tjejer som är så osäkra i sig själva. Det märkte ju jag. Direkt dom var ensamma med mig så var det fjäskande och hur bra å trevliga som helst men direkt någon av dom andra tjejern kom tillbaka från tex sjukskrivning så vände dom om igen.
Det var ju på ett sätt ganska intressant och se hur dom höll på.

[Drfg]

Ursprungligen postat av WHITEFOLKS

Nej det tror jag inte.

Skillnaden är att tjejen är fortfarande omtyckt av killarna, en mobbad kille är körd.

Beror väl på om hon är ful eller snygg

[Mouline]

Var de värt att vara överviktig nej, men det är värt varje sekund av motgång för den medgång man har med sig senare i livet om man tar sig ur "träsket".