Så fort jag läser något om psykologi så kan man om man läser lite äldre litteratur härleda det mesta negativt till barndomen, och då spec. något ens mamma har gjort fel. Jag tycker mig även kunna se att mönster av att mammor anses behandla sina söner bättre än sina döttrar.
tex:
Mamma låter dottern krypa runt och upptäcka världen själv, ensam och otrygg, men vakar som en (vänlig) hök över sonen när barnen var runt åtta månader till ett och ett halvt? - Dålig självkänsla och övergivenhetskänslor hela livet hos dottern.
Mamma agerat typiskt och ignorerat känslor hos sin dotter men inte sin son, så att den lilla bebisdottern måste överdriva känslor för att bli sedd? Bam! Borderline!
Ensamma mammor beskrivs som bättre mammor till sina söner än sina döttrar.
Pappa räcker att han är snäll, närvarande och ger uppmuntran, mammans minsta lilla grej skapar problem hos (spec. döttrar) genom hela livet. En aning orättvist kan tyckas
Källor kan ni kolla själva om ni orkar, man kan hitta motstridigheter, men jag tycker genomgående att psykologin dömer kvinnor/mammor väldigt mycket hårdare än män/pappor.
Så kära Koloiter, spec. tjejkoloiter, är det* mest mammas fel?
*Insert vad du vill.