Ola Magnell är förmodligen den mest förbittrade själ jag någonsin mött. Träffade honom på en visfestival för några år sedan när han satt och deppsöp i backstagetältet och ondgjorde sig över allt från myggbestånd till arrangörsmissar. När han sedan stod på scen fick han spel på publiken och började skälla ut dem för att några inte visat honom den uppmärksamhet han ansåg sig förtjäna (detta var alltså en utomhusscen där folk gick omkring och minglade, drack öl etc).
Att någon lärt sig texten på en av hans låtar skulle värma hans frusna hjärta.