Hur jag - som på sistone inte haft tid att skriva ens i Kolozzeums träningsavdelningar - hittar en sådan här gammal tråd är förstås ofattbart. Men när jag hittat den kan jag inte låta bli att skriva, eftersom den rör ett av mina specialintressen näst efter styrketräning.
Frågan är naturligtvis om man gör sig skyldig till ett brott om man råkar se ej publicerade forskningsresultat. Råkar man se dem har någon slarvat och lämnat dem till allmänt påseende. Men jag bortser från det.
Ekobrottslighet är naturligtvis en form av kriminalitet. Hur man rankar ekobrottslighet jämfört med andra typer av brott - t.ex mord, misshandel, traikförseelser - är en fråga om smak och tycke. En människa som inte godkänner någon form av brottslighet godkänner naturligtvis inte heller ekobrott.
Å andra sidan är ekobrottslighet inofficiellt ganska accepterat i vårt samhälle. Samhället är - precis som alla andra samhällen - byggt på ekonomisk ojämlikhet och ekonomisk orättvisa. De människor som borde vara våra förebilder - samhällets stöttepelare, ledarskiktet i samhället - har lagstiftningsvägen gjort det möjligt för sig att helt lagligt syssla med en viss ekobrottslighet. T.ex optioner till företagsledare, som gör att de kan lyfta stora penningbelopp och samtidigt undvika att bli beskattade enligt gängse norm, är lagliga - men minst på gränsen till ekobrott. Allehanda förmåner för t.ex riksdagsmännen eller EU-parlamentariker ger förmånstagarna oskäliga rättigheter i jämförelse med "vanliga" medborgare. Som exempel, av otaliga, kan man ta hur den finske EU-parlamentarikern Paavo Väyrynen flyttade från Helsingfors till Rovaniemi för att göra sina resor längre och därmed lyfta högre reseersättningar - oberoende om han verkligen genomförde resorna eller ej. Då Finlands Banks direktör Sirkka Hämäläinen pensionerades lyfte hon en pension på 60.000 mk/månad. Därefter blev hon direktör för Europeiska Centralbanken (heter det så?) med en lön på 90.000 mk/månad - och fick behålla hela pensionen därtill.
Till råga på allt överskrider dessutom ledarskiktet oavbrutet sina redan överstora rättigheter. Är det fråga om politiker blir de "utvisade" för en tid, men kommer ofta igen om ett tag. Som exempel på detta kan man ta t.ex svenskan Mona Sahlin, som fuskade med kontokort - ägnade sig åt ren ekobrottslighet, men återkom efter en tid vid skampålen. Veterligen fick hon aldrig något straff trots att hon var kriminell.
När samhällets toppskikt genomsyras av en allt öppnare roffarmentalitet är det ganska naturligt, att detta tillsammans med "sköt dig själv och skit i andra"-mentaliteten ger en syn på ekobrottslighet som något godkänt, allmänt accepterat. "Cash is king" och "Kunde inte bry mig mindre om moral när det gäller cash" är säkert en rätt generell inställning till omoral ifråga om ekonomi och ekobrottslighet. Det är säkert mycket vanligare att folk roffar åt sig när de kan än att de inte gör det.
Att ta steget från att roffa i smått och att förhålla sig omoraliskt - eller "lågmoraliskt" - till att tjäna pengar till att verkligen genomföra ekobrott är trots allt rätt långt för många. Men jag tror inte det har med själva inställningen till ekobrottslighet att göra. Ekobrott fordrar ofta vissa specialkunskaper (som många inte har) de fordrar (ofta) ingående och långvarig planering (som många inte har tålamod till), de kräver ofta någon form av startkapital eller investeringar (ekonomiskt omöjligt för många) och de medför dessutom risk att åka fast och få straff (vilket många inte vill ta risken att få). Oberoende av hur välplanerat ett ekobrott är så är det ofta också ganska komplicerat, vilket medför ökad risk att åka dit av en ren slump.
Detta rent allmänt. Om jag själv skulle råka i trådstartarens exempelsituation så skulle jag, utgående från de juridiska kunskaper jag har, försöka bedöma 1) hur allvarligt brottet skulle vara och vilket straff det skulle medföra och 2) hur stor vinst brottet skulle kunna tänkas ge. Jag skulle alltså bedöma om vinsten skulle vara värd ett eventuellt straff. Om jag vore förstagångsbrottsling har vi i Finland (en mycket inofficiell) straffskala, där en viss penningsumma motsvarar ett visst fängelsestraff. På finska marktiden motsvarade ca 1 miljon mark (enligt tiden för övergången till euro 170.000 euro, drygt 1,7 miljoner kr) ett fängelseår. Eftersom en förstagångare endast undantagsvis får ovillkorligt fängelse om straffet är under två år kunde man alltså tänka sig att roffa åt sig åtminstone 1,5 milj mark (ca 250.000 e) med villkorligt fängelse som följd (+ skadestånsdkrav på penningsumman). Sedan gäller det att bedöma summans storlek : är det värt att riskera svärta ner sitt namn och rykte för t.ex 20.000 eller 50.000 kr? För 150.000? För 1,5 miljoner? Eller för 10 miljoner och samtidigt riskera 4 års fängelse (maxstraff för många ekobrott), nedkortat till 2 år för att man är förstagångare?
Därtill skulle jag beakta vilken investering brottet skulle kräva och vilken osäkerhetsfaktor (att det inte alls blir någon vinst), samt hur mycket och hur långvarigt arbete som skulle krävas. Också risken att åka fast måste granskas. I exempelfallet måste man också fundera på om det skulle betraktas som ett brott överhuvudtaget, om jag åkte dit (i verkligheten skulle ingen någonsin kunna bevisa att jag sett forskningsresultaten. Och man är oskyldig tills motstsen bevisats).
För min alldeles egna personliga del så kan jag för tillfället tänka mig omoral och fräckhet i affärer, men undviker minsta risk att åka fast för brott. Efter att i många år klarat mig utan fängelse ("Vägen till en god affär innebär ofta samtidigt en balansgång på fängelsemuren") är jag inte nu i den situationen att jag vill mista min frihet - friheten är viktigare än alla pengar i världen. Och det bästa sättet att inte åka fast är att inte genomföra brottet. Jag skulle inte göra det om det fanns minsta risk att åka dit för brott - det som skulle hindra mig är inte moral utan förnuft.
__________________
stahlberg
|