Att välja bort barn.

[Tolkia]

Ursprungligen postat av Mats J

En person som ej någonsin vill skaffa barn låter i mina öron som en väldigt egocentrisk person.

Nja. Jag skulle nog säga att de flesta som skaffar barn gör det av det högst egocentriska skälet att de personligen längtar efter ett barn, och inte i någon ambition att tillföra resten av världen något. Same, same but different, med andra ord.

[Gnusram]

Om man ska eller inte ska skaffa barn har jag ingen speciell åsikt om, det måste vara upp till var och en. Men två saker slår mig.

Jag gissar att det är ett feltänk att släktens prat och spridande av åsikter skulle minska med en sterilisering. Jag kan nog tänka mig att det kan bli nog så jobbigt runt matborden även efteråt.

Sterilisering är ju att ta bort en valmöjlighet. Mycket kan, inte kommer, det vet man såklart inte, men KAN hända på 10-15 år. Hur vet man vad som dyker upp i form av nya personer eller tankar i ens liv?

[Xenomore]

Ursprungligen postat av Mats J

En person som ej någonsin vill skaffa barn låter i mina öron som en väldigt egocentrisk person.

Det är väl många gånger tvärtom? Hur många är det inte som skaffar barn bara för att dom känner för det? Inte är det för att dom vill ha ett barn att uppfostra till att bli världsförbättrare direkt. Nog för att det lär finnas dom som tänker så också, men dom är nog ganska få.

Att folk i ett långvarigt förhållande låter en graviditet ske tycker jag inte är fel, att planera in ett barn i ett stadigt och ekonomiskt hyffsat stabilt liv är absolut inte fel. Och jag är väl inte den som ska säga att det är fel att arbetslösa socialbidragstagande par som bor i en svindyr sliten hyresrätt med en gammal halvt körbar volvo får oplanerade barn, men om sistnämnda trots dålig situation säger "vi försöker få barn, för det kommer få våra liv att kännas mycket bättre", så är det väl bra jävla fel.

Bra exempel, killkompis dejtar tjej som påstår hon går på p-piller. Det gör hon inte. Hon blir på smällen, förvägrar killen vårdnad, missköter sitt barn, inte grovt nog för att bli fråntagen vårdnad men nog för att det ska vara jobbigt att höra om. Tjejen har missbrukarbakgrund och dessutom hade hon tydligen vartenda husdjur som går att skramla fram när hon bodde hemma. Ett barn för henne var ett husdjur, är inte det egoistiskt om något?
Att välja bort att skaffa barn för att man inte tror att ett barn kan bli lyckligt och må bra i ens vårdnad, är väl ändå ganska osjälviskt?

[Bahir]

Ursprungligen postat av coxie

Det är detta jag har svårt att köpa.

Varför ska man vara stolt över att en människa lärt sig saker som är självklart? Alla barn lär sig att gå, tala, cykla, skriva osv. (om vi pratar normala barn i ett land utanför 3e världen). Vad är det som gör det roligare att leka med ett barn istället för att själv göra något man gillar?

Jag är inte ute efter att vara negativ jag förstår bara inte vad som gör det så speciellt.

Edit: Med barnskrik syftade jag även på barn som springer runt och leker, stör mig och är i vägen.

Saken är den att jag tror att det är svårt att vara fullkommligt rationell och betrakta situationer som de ovan beskrivna utan att blanda in emotionella reaktioner osv, som inte går att beräkna helt logiskt. Även om det ur ett logiskt perspektiv inte bör finnas något att vara stolt över när någon (speciellt någon annan än en själv) klarar av en prestation som i princip alla andra också har lyckats med, så tror jag biologiska faktorer gör så att man känner glädje och stolthet ändå. Det lär det väl finnas empiriska bevis på, men å andra sidan vet man väl inte med full säkerhet om det gäller för en själv också.

[Xenomore]

Ursprungligen postat av Gnusram

Om man ska eller inte ska skaffa barn har jag ingen speciell åsikt om, det måste vara upp till var och en. Men två saker slår mig.

Jag gissar att det är ett feltänk att släktens prat och spridande av åsikter skulle minska med en sterilisering. Jag kan nog tänka mig att det kan bli nog så jobbigt runt matborden även efteråt.

Sterilisering är ju att ta bort en valmöjlighet. Mycket kan, inte kommer, det vet man såklart inte, men KAN hända på 10-15 år. Hur vet man vad som dyker upp i form av nya personer eller tankar i ens liv?

Steriliseringen skulle nog aldrig tas upp i någon diskussion, det dom inte vet har dom inte ont av, så det är inte därför jag överväger det.

Visst, det är att ta bort en valmöjlighet och saker kan hända. Men förhoppningsvis är jag väl ändå så mogen om 10år att om jag väljer att sterilisera mig och sedan får några regrets, så är jag man (kvinna) nog att acceptera det.
Vi kommer alltid göra val vi sedan ångrar, men jag ångrar hellre att jag gjort något som gör att jag inte kan få barn, än att jag går och blir på smällen och ångrar ett barn resten av livet.

Men som sagt, onödiga kirurgiska ingrepp känns väldigt obehagligt, det går ju faktiskt att vara jävligt noga med preventivmedel också. Men tanken att slippa oroa sig för att det senaste p-pillret var defekt, eller att kondomer spricker känns värt det, hur sällan det än blir nuppa av.
Btw, två av syrrans barn kom till trots att hon åt p-piller, det tredje har jag inte frågat om, men jag tror det var samma sak där. Lite scary.

[Xenomore]

Ursprungligen postat av Bahir

Saken är den att jag tror att det är svårt att vara fullkommligt rationell och betrakta situationer som de ovan beskrivna utan att blanda in emotionella reaktioner osv, som inte går att beräkna helt logiskt. Även om det ur ett logiskt perspektiv inte bör finnas något att vara stolt över när någon (speciellt någon annan än en själv) klarar av en prestation som i princip alla andra också har lyckats med, så tror jag biologiska faktorer gör så att man känner glädje och stolthet ändå. Det lär det väl finnas empiriska bevis på, men å andra sidan vet man väl inte med full säkerhet om det gäller för en själv också.

Jag måste erkänna att jag var jävligt stolt när jag lyckades lära syrrans unge att härma "I'm crushing your head"-killen från Kids In The Hall. Crushing your head och Nooboody hoome gör hon fortfarande. Pojken som är 3 gjorde "I'm watching you"-gesten som pungdjuren i IceAge2 gör också.
Varför ha egna barn när man har syskonbarn? ;P

[coxie]

Ursprungligen postat av Bahir

Saken är den att jag tror att det är svårt att vara fullkommligt rationell och betrakta situationer som de ovan beskrivna utan att blanda in emotionella reaktioner osv, som inte går att beräkna helt logiskt. Även om det ur ett logiskt perspektiv inte bör finnas något att vara stolt över när någon (speciellt någon annan än en själv) klarar av en prestation som i princip alla andra också har lyckats med, så tror jag biologiska faktorer gör så att man känner glädje och stolthet ändå. Det lär det väl finnas empiriska bevis på, men å andra sidan vet man väl inte med full säkerhet om det gäller för en själv också.

Jo så är det säkert men det låter så torftigt när folk säger att det är helt underbart att se sitt barn gå för första gången.

[JMRA]

Ursprungligen postat av coxie

Jag vet inte vad som definerar hat som känsla men det kryper verkligen i fingrarna att bara få tyst på ett barn som inte sitter tyst och snällt i ett hörn.

Jag klarar verkligen inte stök och oväsen när jag inte är inställd på det, att höra en unge skrika när man är ute och handlar gör mig vansinnig. Är självklart medveten om att det är en väldigt osund inställning till barn, men det är svårt att motivera sig till att tänka om.

Inte för att få dig att ändra på dig men jag var precis likadan fram tills för några år sedan. Skulle själv sterilisera mig och allehanda saker då jag avskydde ungar och verkligen såg svart så fort jag var i närheten av en unge. Gjorde tom slut med en flickvän för att hennes syster fick ungar och jag avskydde att vara omkring dem och att bara höra dem prata om ungar fick mig att slänga igen dörren och springa iväg. Jag skulle minsann aldrig skaffa barn!!!!!

Det gick några år och poff så var barn det bästa jag vet och det helt utan att jag arbetade på det på något vis. Så hur mycket man än känner för något i dagsläget kan man helt plötsligt ändra sig. Det kan ju vara möjligt att du får en helt annan tankebana när hormoner och annat helt plötsligt förändrar dig.

Dock finns ju som sagt chansen att adoptera och som kille ändå kunna skaffa barn efter sterilisering, och ingreppet i sig är väl knappast av större grad så kör på det. Det jag reagerade på var bara inställning vilken som sagt kanske kommer att ändra sig vare sig du vill eller inte.

[arjeplogarn]

Ursprungligen postat av Xenomore

Btw, två av syrrans barn kom till trots att hon åt p-piller, det tredje har jag inte frågat om, men jag tror det var samma sak där. Lite scary.

Och du tror henne?
P-piller är jävligt säkra såtillvida att man tar dem regelbundet och följer instruktionerna. Att ett piller fallerar kan jag visst tro men inte 3 gånger. Jag skulle gissa att hon slarvat och sedan bara accepterat att hon är gravid. För att sedan försköna sanningen när hon berättat om det, en annan mänsklig drift.

[JMRA]

Ursprungligen postat av coxie

Jo så är det säkert men det låter så torftigt när folk säger att det är helt underbart att se sitt barn gå för första gången.

Känns det inte jobbigt på något vis att känna så här? Även om du inte vill ha barn pga genetiska defekter osv vore det väl rätt skönt att kunna tycka om dem?

För hur som kommer du ju aldrig att komma ifrån barn genom familj, vänner, arbetskamrater, folk på stan osv. Jag minns bara själv hur det kändes och att livet idag är så himla mycket bättre på något vis bara genom att slippa känslomässiga växlingar beroende på vem som kommer in i rummet.

Det hör ju inte till vanligheten att känna så här mot barn och du kommer nog bli himla isolerad i framtiden om du fortsätter tycka som du gör om barn för inte skulle jag ta hem vänner mm som jag visste inte tyckte om mina ungar.

Du är snart 25 och de flesta omkring dig kommer att börja skaffa barn och barnen kommer att bli en del av deras liv, frågan är ju då om du kommer att förbli en del av deras liv också?

[Ame]

Ursprungligen postat av arjeplogarn

Och du tror henne?
P-piller är jävligt säkra såtillvida att man tar dem regelbundet och följer instruktionerna. Att ett piller fallerar kan jag visst tro men inte 3 gånger. Jag skulle gissa att hon slarvat och sedan bara accepterat att hon är gravid. För att sedan försköna sanningen när hon berättat om det, en annan mänsklig drift.

1 på 200 kan bli gravida trots p-piller är den siffran jag hört. Hur bra det stämmer har jag ingen aning om men det var en läkare som sa det så man får väl anta att han har lite koll i alla fall.

[zanzi]

0.3% av kvinnorna blir gravida vid helt rätt användande av p-piller (faktiska värden ligger på 8%).

Trussell, James (2007). "Contraceptive Efficacy". in Hatcher, Robert A., et al.. Contraceptive Technology (19th rev. ed.). New York: Ardent Media.

Om du väljer att sterilisera dig finns det 0.5% chans till oönskad graviditet, enligt samma källa.

[coxie]

Ursprungligen postat av JMRA

Känns det inte jobbigt på något vis att känna så här? Även om du inte vill ha barn pga genetiska defekter osv vore det väl rätt skönt att kunna tycka om dem?

För hur som kommer du ju aldrig att komma ifrån barn genom familj, vänner, arbetskamrater, folk på stan osv. Jag minns bara själv hur det kändes och att livet idag är så himla mycket bättre på något vis bara genom att slippa känslomässiga växlingar beroende på vem som kommer in i rummet.

Det hör ju inte till vanligheten att känna så här mot barn och du kommer nog bli himla isolerad i framtiden om du fortsätter tycka som du gör om barn för inte skulle jag ta hem vänner mm som jag visste inte tyckte om mina ungar.

Du är snart 25 och de flesta omkring dig kommer att börja skaffa barn och barnen kommer att bli en del av deras liv, frågan är ju då om du kommer att förbli en del av deras liv också?

Nej fan det känns underbart, när mina vänner sitter med fru och barn leker jag fortfarande med sportbilar, sprit, vitaminer och gör precis vad jag vill utan några bojor som håller mig fast. Det är förmodligen mina genetiska defekter som gör att jag trivs med att vara ensam så det är win-win. Skulle jag tröttna så är det inte svårt att fixa en fin mix med droger som avslutar ett meningslöst levene.

[Xenomore]

Ursprungligen postat av arjeplogarn

Och du tror henne?
P-piller är jävligt säkra såtillvida att man tar dem regelbundet och följer instruktionerna. Att ett piller fallerar kan jag visst tro men inte 3 gånger. Jag skulle gissa att hon slarvat och sedan bara accepterat att hon är gravid. För att sedan försköna sanningen när hon berättat om det, en annan mänsklig drift.

ja, självklart förstår jag att det kan finnas en chans att hon inte säger hela sanningen, men ibland så känns det bara som att det kan stämma, hur osannolikt det än låter. Första är jag säker på iallafall. Sen är det ju andra saker som kan kvadda piller, sjukdom, andra mediciner och just det där att glömma bort det.

[Ignatius72]

Ursprungligen postat av coxie

Det är detta jag har svårt att köpa.

Varför ska man vara stolt över att en människa lärt sig saker som är självklart? Alla barn lär sig att gå, tala, cykla, skriva osv. (om vi pratar normala barn i ett land utanför 3e världen). Vad är det som gör det roligare att leka med ett barn istället för att själv göra något man gillar?

Ungar lär sig inte prata, cykla och skriva på egen hand. Gå lär de nog göra med eller utan vår hjälp. Poängen är att det sker i ett samspel där själva anknytningen till föräldrarna är A och O. Ett spädbarn som inte får tillräckligt med uppmärksamhet kan självdö. Barn som har haft en störd anknytning lider av detta resten av livet.

Nu är det ju inget nollsummespel där glädjen över egna intressen försvinner om man har roligt med barnen. Det går alldeles utmärkt att kombinera. Men om jag ska förklara hur jag känner så är det väl att det att tex lära någon att cykla så handlar det om ett samspel, se när poletten trillar ner, se glädjen hos barnet när träningen gett resultat, när det som kändes omöjligt plötsligt är möjligt. Det kan dessutom vara roligt att introducera de saker i livet som ger mig själv glädje till dem och kanske kan vi göra det tillsammans.