tråden om dating, relationer mm

[Stoltz]

Ursprungligen postat av Angel

Jag har iallfall hittat en himla fin person, sjukt oväntat dock då vi ändå kolo-känt varandra i jättejättemånga år.

Inte alls störigt sagt när man inte nämner namn.

[stevebc]

Måste man ha känslor i ett förhållande för att det ska fungera i längden?

Säg att följande kriterier är uppfyllda:

* Man gillar personen, för denna är varm, positiv och snäll. Ungefär som man gillar sin bästa kompis.
* Man är fysiskt attraherad av personen.

Dessa två är ju grundkriterier för ett fungerande förhållande. Men om kärlekskänslorna fattas, kan det ändå fungera?

Jag ser inte varför det inte skulle fungera. Åtminstone inte från mitt håll.

[Angel]

Ursprungligen postat av Stoltz

Inte alls störigt sagt när man inte nämner namn.

Hehe, misstänkte det. Vi får väl se hur det går, men än så länge känns det bra. Har spenderat de senaste fem timmarna med att skratta/prata/kramas och klämma lite mucklor.

[Stoltz]

Ursprungligen postat av stevebc

Måste man ha känslor i ett förhållande för att det ska fungera i längden?

Säg att följande kriterier är uppfyllda:

* Man gillar personen, för denna är varm, positiv och snäll. Ungefär som man gillar sin bästa kompis.
* Man är fysiskt attraherad av personen.

Dessa två är ju grundkriterier för ett fungerande förhållande. Men om kärlekskänslorna fattas, kan det ändå fungera?

Jag ser inte varför det inte skulle fungera. Åtminstone inte från mitt håll.

Jag tror nog att det kan börja så i alla fall..!

[stevebc]

Ursprungligen postat av Stoltz

Jag tror nog att det kan börja så i alla fall..!

Ja, det har det gjort för mig, och kärlekskänslor kanske kan komma fram efter ett tag. Men jag har svårt att se hur.

Jag har läst en studie att kärlekskänslorna överlag är högst i början och sjunker sedan undan efter ~2-3 år. Genom att skaffa barn och lite annat kan man få nya "boosts" men även de är tillfälliga.

Så länge man gillar personen i sig, och är fysiskt attraherad, vilket åtminstone lär gälla i 30-40 år framöver finns det ju egentligen ingen tidsgräns på förhållandet.

Om det nu inte behövs de här kruxiga kärlekskänslorna.

[Mimmla]

Ursprungligen postat av stevebc

Ja, det har det gjort för mig, och kärlekskänslor kanske kan komma fram efter ett tag. Men jag har svårt att se det.

Jag har läst en studie att kärlekskänslorna överlag är högst i början och planar sedan ut under ~2-3 år. Genom att skaffa barn och lite annat kan man få nya "boosts" men även de är tillfälliga.

Helt fel. Man kan vara förälskad i ett helt liv om man har tur.Det är ingen av de ämnen som gör att man blir kär som tar slut i depåerna.
Det är bara en myt.

[Madame]

Ursprungligen postat av stevebc

Måste man ha känslor i ett förhållande för att det ska fungera i längden?

Säg att följande kriterier är uppfyllda:

* Man gillar personen, för denna är varm, positiv och snäll. Ungefär som man gillar sin bästa kompis.
* Man är fysiskt attraherad av personen.

Dessa två är ju grundkriterier för ett fungerande förhållande. Men om kärlekskänslorna fattas, kan det ändå fungera?

Jag ser inte varför det inte skulle fungera. Åtminstone inte från mitt håll.

Om man prompt måste vara i ett förhållande kan man säkert det. Går säkert att få det att funka att leva ihop utan att man lider alltför hårt. Men varför ska man leva ihop med nån som man inte känner stark längtan efter att dela livet med?

Personligen kan jag gärna vara själv och omge mig med vänner och såna jag tycker om, plus kk/söndagskille. Jag är fine on my own tills jag finner mr right

Ska man (jag iaf) inleda ett förhållande med nån å flytta ihop med den så är det ju för att man tycker så bra om varann att man bara måste flytta ihop för att man så himla gärna vill det och skulle njuta av och längta efter att få dela tillvaron med den!


Sen är det klart jag kan sakna att ha nån ibland, jag skulle gärna vara i ett förhållande. Men inte vilket random som helst bara för sakens skull som ett sjävändamål, det jag saknar är det som jag inte har hittat än

[stevebc]

Ursprungligen postat av Mimmla

Helt fel. Man kan vara förälskad i ett helt liv om man har tur.Det är ingen av de ämnen som gör att man blir kär som tar slut i depåerna.
Det är bara en myt.

Coolt.

Jag har för mig att det man undersökte var hormonförändringar som uppstod i och med att man blev "exalterad" av sin respektive. Jag minns inte vilket hormon, men det var inte sexuellt.

Ursprungligen postat av Madame

Om man prompt måste vara i ett förhållande kan man säkert det. Går säkert att få det att funka att leva ihop utan att man lider alltför hårt. Men varför ska man leva ihop med nån som man inte känner stark längtan efter att dela livet med?

Personligen kan jag gärna vara själv och omge mig med vänner och såna jag tycker om, plus kk/söndagskille. Jag är fine on my own tills jag finner mr right

Ska man (jag iaf) inleda ett förhållande med nån å flytta ihop med den så är det ju för att man tycker så bra om varann att man bara måste flytta ihop för att man så himla gärna vill det och skulle njuta av och längta efter att få dela tillvaron med den!

Sen är det klart jag kan sakna att ha nån ibland, jag skulle gärna vara i ett förhållande. Men inte vilket random som helst bara för sakens skull som ett sjävändamål, det jag saknar är det som jag inte har hittat än

Fast jag ser inte vad ett långtidsförhållande har med kärlek att göra.

De faktorer som påverkar vårt förhållandes vara- eller ickevara idag är:

* Vi gillar varandras personligheter, intressen osv.
* Vi är fysiskt attraherade av varandra.

Dessa kommer antagligen vara konstanta i 30-50 år framöver. Om det fungerar idag, kommer det väl fungera i framtiden, även utan kärlekskänslor? Inte för att jag har planerat något långtidsförhållande, snarare tvärtom.

[Lellan]

Ursprungligen postat av Madame

Om man prompt måste vara i ett förhållande kan man säkert det. Går säkert att få det att funka att leva ihop utan att man lider alltför hårt. Men varför ska man leva ihop med nån som man inte känner stark längtan efter att dela livet med?

Personligen kan jag gärna vara själv och omge mig med vänner och såna jag tycker om, plus kk/söndagskille. Jag är fine on my own tills jag finner mr right

Ska man (jag iaf) inleda ett förhållande med nån å flytta ihop med den så är det ju för att man tycker så bra om varann att man bara måste flytta ihop för att man så himla gärna vill det och skulle njuta av och längta efter att få dela tillvaron med den!


Sen är det klart jag kan sakna att ha nån ibland, jag skulle gärna vara i ett förhållande. Men inte vilket random som helst bara för sakens skull som ett sjävändamål, det jag saknar är det som jag inte har hittat än

+1 Tutti.

@Mimmla så tror jag faktiskt att mina tårar mest var sårat ego. Det är en bra kille, mitt ego hade väl mått bättre av att han varit kär än att upptäcka att han inte var det, sen när jag blir påmind om att han varit och kan bli kär så känner jag mig sämre än jag borde.

Men visst, jag skulle tacka ja till kärlek om den kom, men jag kan ju inte måla om situationer och personer så att de blir kärlek, tills dess får man vara glad och tacksam att man älskar och är älskad även om det inte är så på den romantiska nivån just nu.

Det ska vara på riktigt, annars.. är det inte på riktigt. Så enkelt/svårt är det.

[Mimmla]

[QUOTE=stevebc;4946351]Coolt.

Jag har för mig att det man undersökte var hormonförändringar som uppstod i och med att man blev "exalterad" av sin respektive. Jag minns inte vilket hormon, men det var inte sexuellt.

QUOTE]

Du ska få en grym länk av mig. Helen Fisher är grym, riktigt duktig på sitt område. Och sjukt inspirerande och bra talare.

http://www.ted.com/talks/lang/eng/he...n_in_love.html

[Lellan]

Ursprungligen postat av stevebc

Fast jag ser inte vad ett långtidsförhållande har med kärlek att göra.

Det gör utbytet mer än bara trevligt, det gör att man får mer energi, lust och vilja när det (för det kommer ju sådana tillfällen) skär sig mellan varandra. Har man kärleken kan det förändras och växa till det bättre, är det bara trevligt och bekvämt failar en hel del dynamik.

Men som du säger, är fokuset att det ska vara långvarigt förhållande är kärlek inget krav. Men personligen har jag iaf inte långvarighet som högsta prio, det ska vara äkta och givande, det är högsta prio. Inte passionerat tjafs, inte avslaget fejk. Om man med det tycker att jag har för höga krav så drabbar det ju verkligen bara mig, och är ju lycklig i mitt liv så klagar inte. Men kärlek vore en bonus, såklart.

Ungefär som livet; man kan ju följa alla hälsoråd och superoptimera. Eller så kan man leva sunt men inte optimalt, med livskvalité och frånvaro av destruktivitet utan att tumma på njutning, där är opti liv - iaf för mig. Inte lev hårt dö ung, men inte heller spartanskt optinojj och dö olevd vid 100 +. Finns aldrig garantier, varken livet el kärlek. Eller jo, alla kommer vi dö en dag, och har man då älskat el blivit älskad el båda simultant, tja.. finns det nåt att klaga på?

[JusupWillkosz]

Kwon extraknäcker som Dr Phil?

[Becky]

Ursprungligen postat av Angel

Jag har iallfall hittat en himla fin person, sjukt oväntat dock då vi ändå kolo-känt varandra i jättejättemånga år.

Men alltså! VEM?! Tell the Kolo-people!

[Ironbabe]

Ursprungligen postat av JusupWillkosz

Kwon extraknäcker som Dr Phil?

Kwonne boy har många bra åsikter, vet att kärlekens krafter äro starka. En ninja har många ögon..

[Jompan]

[QUOTE=Mimmla;4946354]

Ursprungligen postat av stevebc

Coolt.

Jag har för mig att det man undersökte var hormonförändringar som uppstod i och med att man blev "exalterad" av sin respektive. Jag minns inte vilket hormon, men det var inte sexuellt.

QUOTE]

Du ska få en grym länk av mig. Helen Fisher är grym, riktigt duktig på sitt område. Och sjukt inspirerande och bra talare.

http://www.ted.com/talks/lang/eng/he...n_in_love.html

Intressant länk, förklarar en hel del. Det där dopaminet kan verkligen vara ens bästa vän samt värsta fiende beroende på situation.