Bli av med daglig ångest, hur?

[TIMPA]

Ursprungligen postat av Armed Dingo

Hur ofta får ni en "spontan erektion" om det inte sker under tidig morgon? Jag själv kan säga aldrig.

Aee du det är fan inte ofta. : D

[Mackie Messer]

Ursprungligen postat av cero

Det är ju det som är poängen. Medicinen kapar av dalarna, och som en konsekvens av det kapas även topparna av. Så du blir mer neutral och kan ta tag i ditt liv, istället för att vara helt paralyserad och inte kunna göra något för att förbättra din situation.

Det finns många olika ssri-preparat. Upplever man att man mår sämre av medicinen så ska man inte fortsätta med medicinen. Sen måste man skilja på insättningssymtom och medicinens effekt efter längre tid. Man bör nog vänta 1-2 månader.

[timoat]

Ursprungligen postat av Armed Dingo

Hur ofta får ni en "spontan erektion" om det inte sker under tidig morgon? Jag själv kan säga aldrig.

Jag kan säga att sen jag bytte till LCHF, i princip EVERY FUCKING MORGON. (35 år) Innan dess var jag fettfobiker, fick i princip aldrig, och när det väl var dags, jag så var den liksom inte 100%, snarare 90. Sen jag börjat äta mer fett så har det hänt grejer. Vet ej om det är pga det eller andra faktorer, men så är det för mig!

[Armed Dingo]

Ursprungligen postat av timoat

Jag kan säga att sen jag bytte till LCHF, i princip EVERY FUCKING MORGON. (35 år) Innan dess var jag fettfobiker, fick i princip aldrig, och när det väl var dags, jag så var den liksom inte 100%, snarare 90. Sen jag börjat äta mer fett så har det hänt grejer. Vet ej om det är pga det eller andra faktorer, men så är det för mig!

Intressant. Undrar om det krövdes LCHF eller om en jämn balans hade gett samma resultat?

[timoat]

Ursprungligen postat av Armed Dingo

Intressant. Undrar om det krövdes LCHF eller om en jämn balans hade gett samma resultat?

Jämn gissar jag på. Jag verkar vara sån, det är typ allt eller inget. Kan inte bara dricka en eller två koppar kaffe, nä det måste vara konstant, kan inte käka lite godis eller glass, nej det måste vara matkoma, kan inte dricka med måtta, det måste vara apfull, kan inte ta det cool med brudar, måste hända direkt, kan inte vänta på . Men å andra sidan har jag inga problem att INTE göra nåt av dem.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av timoat

Sen jag börjat äta mer fett så har det hänt grejer.

Det ska inte vara ett "a" efter "fett"?

[timoat]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Det ska inte vara ett "a" efter "fett"?

Haha i wish! Now thats a diet I can get behind!

[TWSS]

Faaaaaaaaaaaaan.... Orkar inte va liten längre, tänker på det hela tiden! Fet äcklig panik just nu. Funkar psykologer å skit??
Tacksam för svar!
Mvh

[Sparven från Minsk]

Ursprungligen postat av TWSS

Faaaaaaaaaaaaan.... Orkar inte va liten längre, tänker på det hela tiden! Fet äcklig panik just nu. Funkar psykologer å skit??
Tacksam för svar!
Mvh

Förstår inte ens varför du sitter på ett internetforum och beklagar dig om du nu mår så dåligt, sök hjälp nu.

[MangeWbg]

Ursprungligen postat av TWSS

Som skrivet har jag ångest dagligen. Spelar ingen roll vad jag gör. För ett par år sedan var jag halvfet, mådde skit pga det. Tog tag i det och gick ner i vikt.
Drog på mig en ärstörning och blev underviktig utan muskler.

Började i november bulka och har gått upp ca 12kg, har nu deffat i snart två veckor(kontrollerat)
Grejen är att eftersom jag började så liten och har lågt på mig lite muskler nu, så ser jag endå ut som vilken annan 17-åring som helst. Är mao varken spinkig eller stor.

Känns så deprimerande att ha tränat 8 månader, men endå syns det inte att jag lyfter. Går knappt en minut utan att jag tänker på om jag ser liten ut. Orkar fan knappt gå ut pga detta. Stannar gärna inne den tid jag inte tränar.

Vill verkligen må bättre nu, vad fan kan man göra egentligen? Känns så jävla hopplöst.

Har det bra, har världens bästa flickvän, fysiskt frisk osv, borde må bra. Men kan knappt leva ett normalt liv pga all ångest.

Har låg självkänsla och enligt ett blodprov jag tog nyligen, har jag lågt testo för min ålder(11nmol/l) (ska dit och snacka med dom om det om ett par dagar)
Kan ju ha med det att göra..

Kognitiv beteendeterapi. Kontakta vårdcentral, berätta hur du mår och hur du känner dig. Var ärlig. Psykologerna är helt fantastiskt duktiga. Jag har själv paniksyndrom eller panikångest så jag vet hur du menar. Men det finns proffs som inte vill annat att hjälpa dig. Och när man får den första dagen utan en klump i magen så är det såååå värt det.

[TWSS]

Ursprungligen postat av MangeWbg

Kognitiv beteendeterapi. Kontakta vårdcentral, berätta hur du mår och hur du känner dig. Var ärlig. Psykologerna är helt fantastiskt duktiga. Jag har själv paniksyndrom eller panikångest så jag vet hur du menar. Men det finns proffs som inte vill annat att hjälpa dig. Och när man får den första dagen utan en klump i magen så är det såååå värt det.

Tack! Har funderat på kbt! Men är det inte extremt jobbigt första månaden/arna? Då skulle jag t.ex. Aldrig få kolla i en spegel, mäta med band, eller nåt sånt va?

Men kanske ska ge det ett försök!
Tack som fan!

[Tolkia]

Ursprungligen postat av TWSS

Tack! Har funderat på kbt! Men är det inte extremt jobbigt första månaden/arna? Då skulle jag t.ex. Aldrig få kolla i en spegel, mäta med band, eller nåt sånt va?

Men kanske ska ge det ett försök!
Tack som fan!

Terapi är skitjobbigt. Man måste ju liksom resonera en massa kring varför man gör som man gör och känner som man känner, och ofta göra en massa saker man är rädd för. Det är dock för de flesta EXTREMT värt i det långa lopppet. Om det skulle vara så att du inte får mäta dig på 3 månader, hur långa är de 3 månaderna jämfört med hur länge du tror att du kommer att leva?

Får man inte strukturerad terapi på en gång kan det vara värt mycket bara att få gå och prata med t.ex. vårdcentralens kurator eller skolkuratorn.

[cero]

Terapi är skitjobbigt. Man måste ju liksom resonera en massa kring varför man gör som man gör och känner som man känner, och ofta göra en massa saker man är rädd för. Det är dock för de flesta EXTREMT värt i det långa lopppet. Om det skulle vara så att du inte får mäta dig på 3 månader, hur långa är de 3 månaderna jämfört med hur länge du tror att du kommer att leva?

+1

Till en början var jag själv extremt tveksam till att terapi (både KBT och existentiell) skulle hjälpa när jag gick igenom en djup depression för ett antal år sedan, men jag slog mig själv på käften hårt ett par gånger och gav det en ärlig chans oavsett hur mycket min hjärna stretade emot. De första gångerna kändes det helskumt, onaturligt och belastande men i efterhand är jag extremt tacksam över det. Nu bär jag alltid med mig citatet "face your fears".

[watertouch]

Ursprungligen postat av TWSS

Faaaaaaaaaaaaan.... Orkar inte va liten längre, tänker på det hela tiden! Fet äcklig panik just nu. Funkar psykologer å skit??
Tacksam för svar!
Mvh

Låter lite som BDD, med megarexi...och tvångstankar/syndrom Finns flera mediciner som hjälper Här har du en lista om du scrollar ner till.
Obsessive-compulsive disorder
http://stahlonline.cambridge.org/pre...dex_by_use.jsf

Psykologer o så, mm tror att vanlig samtals terapi(psykodynamisk) hjälper dig bäst,där du får beskriva hur du mår och så. Men du verkar ha en liten släng av Agorafobi och där kan KBT hjälpa...

[Lellan]

Ursprungligen postat av cero

+1

Till en början var jag själv extremt tveksam till att terapi (både KBT och existentiell) skulle hjälpa när jag gick igenom en djup depression för ett antal år sedan, men jag slog mig själv på käften hårt ett par gånger och gav det en ärlig chans oavsett hur mycket min hjärna stretade emot. De första gångerna kändes det helskumt, onaturligt och belastande men i efterhand är jag extremt tacksam över det. Nu bär jag alltid med mig citatet "face your fears".

This. Jag fick "en släng av" självskadebeteende som reaktion på (tänker jag) att jag alltid kunnat kontrollera mina tankar o styra mitt mående genom större kriser såsom mordförsök, våldtäkt, sett o varit med om lite för mkt skit. Det fungerade toppen som överlevnad, men sämre när man ska leva sitt liv. Om man bestämmer vad man ska känna, som man ju lite gör när man som ts tex genomför en viktnedgång, så kan det ibland slå lite fel är min upplevelse. Så att man liksom tror att känslor är något man ska bemästra jämt.

Men för att få bukt med beteendet som är skadligt för mig, o jag till slut fick inse att jag inte fick bukt med, går jag i terapi. Plus att jag börjat med Ssri, dock mkt svag dos än så kan inte säga så mkt mer än att insättningssymptomen var skit.

För mig är kbt-terapin asjobbig. Den började bra, vet vilka ord mina tankar ska tänka optimalt. Men jag lyckades inte vara ärlig med känslorna, men sådana finns och utmaningen ligger i att ha dem, se dem men inte fly el fäkta dem.

Fick lämna in de saker jag skadar mig med (lite symboliskt), det kändes förnedrande för jag hade ju då ingen avsikt att göra om det. Det har jag iofs inte haft ngn gång, ändå har det ju upprepats.. Dealen var att inte skaffa nytt, vara ärlig om jag gjorde det.

Iaf så ska jag maila innan varje impuls. Det har ökat ångesten för stunden, för det blir så tydligt för mig att jag har jobbiga känslor, men det har bidragit till att minska frekvensen icke önskvärt beteende. Tror Ssri hjälpt till lite att kunna hålla huvudet kallt o notera känslan men motstå att agera.

Terapin har äcklat mig, gett avsmak, mer ångest, det har känns fånigt och gett obehag o nedstämdhet, mkt pga att jag ofrivilligt kännt det som tragiskt att jag hamnat dör. Kännt att va fasen ska väl kunna skärpa mig o bli mig själv igen utan, besviken och ovillig att behöva och att söka och ta hjälp. Men den har också hjälpt mig att inte automatiskt ignorera mina känslor, det har stärkt självkänslan och jag kan ärligt ha självrespekt för att jag faktiskt jobbar på att göra vad som brukar anses fungera, hur skit det än kan kännas för stunden.

"Time Will pass anyway" har jag tänkt när det känts fel el värdelöst, att jag får ge det en chans och se det som egenstudier av dessa metoder om det kan fungera. Eget jobb gav sämre resultat och då har jag inte mycket att invända liksom.

Att något är jobbigt eller ger avsmak betyder inte alltid att det är fel, ibland måste man kämpa för att få något helt enkelt. Även om flera mail jag skickat handlat om att jag vill skita i hela grejen, att det inte passar mig, att jag ber om ursäkt att jag slösat hennes tid men att jag faktiskt måste få må bra någon gång o hon kan inte veta hur drygt det är och hur lite jag vill/orkar. Så brukar det sluta med att "men jag ger det en sists chans nu, men tror verkligen inte på det här och allt blir värre av det så jag kommer nog tyvärr inte fortsätta". Dagen efter har jag känt mig dum, när det jobbiga bleknat, men har i "läxa" att inte fastna i det utan att istället notera att just då var det pest men även sådana känslor går över fast man inte alls tror det.

Det var lite som hjälpt mig, är inte "klar" men måste säga att livskvalitén ökat enormt. Så val mellan stolthet o skepsis och att komma vidare rekommenderar jag verkligen det senare, även om det suger stundtals. Varmt lycka till!