När jag på vinst och förlust sa upp mig från jobb på universitetet + kommunen där jag bodde, och behövde ett jobb pronto här i västerås (för att slippa 45 dagars karens el vad det var + få in fot på arbetsmarknaden) hade jag en lön före skatt på 14500 kr på jobbet jag fick (vårdbiträde), tror det var 80%. Kollade m facket, och den var berättigad pga att jag inte var anställd utifrån "titel" utan för ändamålet liksom... (jobbade m vuxna autister m självskadebeteende, utåtagerande).
Lite fattigt kändes det allt, dessutom då jag inom kort upptäckte att jag var med barn och när jag sökte jobb med mage i vädret var det konstigt nog få som var intresserade..

Fick iaf förlängt vik efter att sommarviket var slut och harvade kvar på samma ställe, men höjde lönen ett par tusen genom att förhandla och visa framfötterna.
Enda stället som var nyfikna på att anställa mig när jag var gravid var personlig assistans men tyvärr kunde jag inte ta det pga vissa arbetsmoment som innebar att man skulle ha ena knät på en bänk och utföra vissa arbetsuppgifter på brukaren, helt omöjligt med foglossning (på andra stället fanns annan personal som kunde tex dammsuga om jag fick för jobbigt med det). Samtidigt så jobbade jag in i det sista just pga pengarna, hade jag varit smart hade jag ansökt om havandeskapspenning istället för att utsätta sig för risken att få en spark el likanande i magen (blev bara nerputtad en gång), men det hade ju såklart blivit ännu lägre inkomst då.
Den dåliga lönen bidrog även till låg föräldrapenning, hade ju knappast sagt upp mig om jag visste att jag skulle bli mamma drygt ett år senare.
Så en tröst är ju att han inte är gravid!

(iofs, han kanske ska bli pappa och planerar att vara hemma, men det skrev du iaf inte).
Nu låter det ju gnälligt och bittert kanske, men det är snarare så att jag är glad att ha det bättre nu, det var lite dåliga omständigheter då men risken att få stå ut med lite lägre inkomst ett tag kanske blir vanligare iom "krisen".