tråden om dating, relationer mm

[Fredszky]

Ursprungligen postat av Lellan

Kanske är lite "meditiationsaktigt" det jag gör när jag är ensam. Ofta bara zooma ut från allt; känna olika känslor och gå runt inombords, stillhet, uppleva samma sak fast på olika sätt: tex om man går i regn så kan man känna efter om det är kyla, vått, hur stora droppar, hur hårt, hur tätt osv osv.. det låter ju knas när man skriver det, och är väl lite knas. Men efteråt känner man sig sjukt återhämtad, och tillvaron färgrik och meningsfull.

har du läst om HSP? om inte googla!
du låter verkligen som en sån.

[Lellan]

Ursprungligen postat av shadowfire

Jag tror dock man ske se upp lite med ensamheten. Läste precis om den där miljonären som de hittade död efter 6v pga liklukten från hans hus. Helt ensam, ingen som saknade honom, inga arvtagare eller något.

Visst - trist för dem som fick städa upp; men gillar man att vara ensam så gör man det förmodligen även när man dör? Ser inte riktigt problemet där, är väl på något sätt skönt att ingen fick lida då.

Ursprungligen postat av shadowfire

Jag tror att ser man inte upp så kan man gräva en för stor grop för sig själv och verkligen bli antisocial på riktigt. Det går nog att ändra på genom terapi och/eller att träna sig umgås med människor. Jag var trots allt sambo med mitt ex i en liten tvåa. Där kan vi snacka om att ensamhet inte existerade alls, men hon var så pass fantastisk som människa och hela vårt gemensamma liv var något av det bästa jag upplevt någonsin. Då var hon inte ens rätt partner för mig, men jag fick ut mer av tvåsamheten än vad ensamheten har att locka med. Så just vad gäller relationer så tror jag personligen att en bra relation gör inte att ensamheten lockar på samma sätt. En mindre bra relation gör att ensamheten lockar som tusan. Frågan är väl mest vad som är "en bra relation" i sådana fall, det är det receptet man måste lista ut.

Så tycker du, och de flesta. Har en son, som jag gärna skulle ha mer tid med - men det kan även vara skönt när han somnar på kvällen och jag får vara ensam med mina tankar. Det är inte tvetydigt; det är bara ett behov - ensamhet.

Förstår inte riktigt vad det är som är så farligt med ensamhet. Låter lite som med tatueringar "tänk om du ångrar diiig" men vadå - om man väljer att leva här och nu och upplever ett sätt som på bästa tänkbara sätt gör det meningsfullt.. varför inte. Tror inte risken finns att jag blir helt eremit iaf, har ju fina stunder med andra. Men vantrivs om jag inte får vara ensam stor del av tiden, helt enkelt.

Ursprungligen postat av Spartansk

Håller verkligen med. Det är lätt hänt att man känner för att bara vara ensam, men sen tvingas träffa folk, och kommer på sig själv med att må mycket bättre när man träffar personerna. Hände ofta mig när jag var arbetslös.

Tyckte det var skönt att återgå i arbete efter föräldraledigheten, kanske lite liknande, men vetekatten om det var just att umgås som var så härligt.. mer att få göra ngt produktivt tror jag.

Återstår väl att se om det skulle bli så!

Ursprungligen postat av Angel

Jag blev väldigt nyfiken på vad det är för aktivitet. Det låter inte som en jättebra ide men det beror ju på vad det är....

Och flytta till din stad? :=0

En förening, en grupp på 8 pers. Han gillar min stad mer än sin egen, hade planer på att flytta hit innan vi träffades. Men stan är inte såå liten, så är nog inget att reflektra över.

[Lellan]

Ursprungligen postat av Fredszky

har du läst om HSP? om inte googla!
du låter verkligen som en sån.

Nog för att man ska vara försiktig med internetdiagnoser.. men, heh.. låter ju faktiskt mkt spot on hur jag är och uppfattas? Tack för tips!

Ska kika mer, vet inte om det kan vara till ngn hjälp för ngt, men faktiskt blev jag lite... vet inte, berörd av att läsa. Lite lättnad på något vis. Kan ha svårt att förmedla upplevelser till andra, tex när man pratat musik eller en upplevelse som kan ses som random och liksom "oviktig" i andras ögon. Ofta är de starkare, härligare, i ensamhet - erfarenhet gör att jag inte gärna delar med mig "tänket" längre. Däremot kan folk ge mkt positiv feedback om jag målar el skriver något, få ut ngt av det. Och i arbetet har jag fått ta på mig "omöjliga fall" och fått cred för min "magkänsla/intuition" men har inte tänkt så mkt om det.

Har dock med åren mkt gått ifrån känslan av att känna mig missförstådd och fel, kan njuta av att "känna själv" utan att reflektera över vad andra tänker om det. Att ens verklighet inte är fel om den känns rätt och bra.

[shadowfire]

På ett sätt blir jag sugen på att skicka iväg dig till en öde ö Lellan.

Se till att du fick vara där helt utan kontakt med någon, inte ens din son. Det skulle vara intressant att se hur du såg på ensamhet då, om det fortfarande kändes så bra. Antingen så hade du inte upplevt det som något bekymmer alls, eller så hade det kastat omkull hela din tillvaro efter en period. Att du inte ser något problem i att bli 90 år och dö utan att någon ens saknar en, låter i mina ögon deprimerande.

[shadowfire]

Ursprungligen postat av Lellan

Fast är det att vara helt ensam? Sociala medier.. etc. Du interagerar ju? Det är lite det jag menar; om jag hoppar över att gå på stan, lyssna på radio - allt sånt (även sånt utan interaktion men där man tar intryck av andra människor) utan istället gå helt in i mig själv.. kanske skulle skapa ett sug, en ork - att vara social mer på riktigt. Som i att chatta, prata i tele, träffas etc. Eller så blir det som du beskriver, ngn slags fobi. Dunno!

Ja vi har ju diskuterat det innan på kolo. Några anser ju att ha kontakt över kolo är att vara social. För min del så skulle jag aldrig kunna ersätta livekontakt med köttochben-människor med internet utan att bli deprimerad på sikt. Däremot så visst är det skönt, jag kan sitta i mina mysbyxor, fisa och peta mig i näsan medan jag pratar med folk över nätet när jag känner för det, men jag får inte samma energi som att träffa folk live. Att få en kram fysiskt är för mig inte detsamma som om någon skriver *kjamiz* på nätet.

Sedan något som jag också tycker att jag saknar när jag är ensam är någon att dela mina upplevelser med. Nu i somras valde jag ju att fjällvandra med en helt främmande tjej, allt från dela tält till o skita bakom samma sten ihop. Även om jag tycker det är skönt att fjällvandra ensam också, så var det ändå magiskt att ha någon att bolla det man kände och upplevde ihop med. Dessutom såg den personen massa saker som jag inte såg eller tänkte på.

Å förressten, jag ogillar också planering då jag jobbar med ett jobb där kalenderalarmet ringer för nya möten hela tiden och alla mina dagar är proppfulla med bokningar. Så på fritiden är det skönt att inte ha något planerat utan göra det jag känner för. Det innebär dock inte att det måste utesluta socialt liv.

[Lellan]

Ursprungligen postat av shadowfire

På ett sätt blir jag sugen på att skicka iväg dig till en öde ö Lellan.

Se till att du fick vara där helt utan kontakt med någon, inte ens din son. Det skulle vara intressant att se hur du såg på ensamhet då, om det fortfarande kändes så bra. Antingen så hade du inte upplevt det som något bekymmer alls, eller så hade det kastat omkull hela din tillvaro efter en period. Att du inte ser något problem i att bli 90 år och dö utan att någon ens saknar en, låter i mina ögon deprimerande.

Kan det inte finnas något mellanting? Att jag mår bra av doser social tillvaro, men trivs med ensamhet? Precis som andra mår bra av doser ensamhet, men trivs med en social tillvaro?

Har aldrig sagt att total ensamhet är bäst. Utan att det verkar som om jag behöver återhämta mig mer, det innebär inte att det är ngt negativt med social kontakt.

När man är 90 år, så har nog de flesta vänner dött, kanske känner jag likadant då att det inre livet som ensamt är meningsfullt och små doser kontakt med andra fullt tillräckligt. Om jag då dör, utan ngra levande själar som saknar, vad är hemskt med det? Förhoppningsvis har jag levt ett rikt meningsfullt liv och gjort värden till en bättre plats än om jag inte hade funnits. På dig låter det som att jag inte ger ngt till andra, det tycker jag är lite orättvist. Ser inte vad det är som är så tragiskt med ensamhet, det kan vara vackert och meningsfullt, innebära mkt skapande och kraft.

En del laddar batterierna genom den lilla ensamhet ett toabesök innebär, andra kanske behöver en lång skogsprommis - ibland mer, för att göra detsamma. Den ene reflekterar kanske inte ens över att den är solo ibland, den andre blir pga att behovet avviker från normen - mer medveten om det. Men att sätta etiketter som "rätt" el "fel" känns ändå ganska meningslöst när det handlar om hur man lever sitt liv. Vem ska döma, och i vilket syfte?

[Lellan]

Ursprungligen postat av shadowfire

Ja vi har ju diskuterat det innan på kolo. Några anser ju att ha kontakt över kolo är att vara social. För min del så skulle jag aldrig kunna ersätta livekontakt med köttochben-människor med internet utan att bli deprimerad på sikt. Däremot så visst är det skönt, jag kan sitta i mina mysbyxor, fisa och peta mig i näsan medan jag pratar med folk över nätet när jag känner för det, men jag får inte samma energi som att träffa folk live. Att få en kram fysiskt är för mig inte detsamma som om någon skriver *kjamiz* på nätet.

Sedan något som jag också tycker att jag saknar när jag är ensam är någon att dela mina upplevelser med. Nu i somras valde jag ju att fjällvandra med en helt främmande tjej, allt från dela tält till o skita bakom samma sten ihop. Även om jag tycker det är skönt att fjällvandra ensam också, så var det ändå magiskt att ha någon att bolla det man kände och upplevde ihop med. Dessutom såg den personen massa saker som jag inte såg eller tänkte på.

Å förressten, jag ogillar också planering då jag jobbar med ett jobb där kalenderalarmet ringer för nya möten hela tiden och alla mina dagar är proppfulla med bokningar. Så på fritiden är det skönt att inte ha något planerat utan göra det jag känner för. Det innebär dock inte att det måste utesluta socialt liv.

Min poäng är: så fungerar du. Varför skulle det vara negativt att uppleva o uppskatta livet annorlunda än dig?

Dessutom pratade jag inte om att ersätta; utan om att det för mig är en form av social interaktion.

[Fredszky]

det var någon som sa att "du är verkligen HSP" till mig för en månad sen, visste inte vad det var då. men jag kände direkt när jag umgicks med henne (ny bekantskap) att jävlar. hon är precis som mig, äntligen en person som förstår mig, som jag känner igen mig i. den känslan var helt ny för mig.

ja, jag kände som dig lite, internetdiagnos, potentiell hokuspokus, men det stämmer för bra och svarar varför jag är annorlunda och känt mig annorlunda än andra hela livet. och sen när jag träffade henne så liksom, gemenskap på ett heeeelt annat sätt än med andra. som jag aldrig känt förut. för mig var det också helt nytt att träffa en människa som är intressant på riktigt. hon kände likadant, "mindfucked" var ordet hon valde.

kan skriva hur mycket som helst, men i korthet så har det gett en väldigt skön bekräftelse över varför jag är som jag är, varför jag kräver mycket egentid för att ladda batterierna och varför jag trivs så bra i ensamhet. precis som när du beskriver regndropparna. att känna och ta in när det är lugnt. det blir för mycket stimuli ute bland folk och virrvarr, behöver lugn.

[shadowfire]

Ursprungligen postat av Lellan

Min poäng är: så fungerar du. Varför skulle det vara negativt att uppleva o uppskatta livet annorlunda än dig?

Nja, man får uppskatta och leva livet hur man vill, jag tror knappast att mitt liv är något att sträva efter. I huvudtaget.

Lite svårt o förklara vad jag menar. Du markerar väldigt tydligt att ensamheten är det bästa för dig och vad jag menar är att hjärnan är duktig på att spela spratt ibland, så man tror att en viss sak är det bästa för en, att bara man får det så mår man sitt absolut bästa jag i livet. Du får endorfiner, serotoninnivån höjs, dopamin utsöndras och du mår gott. Det är så ett missbruk ofta går till t.ex. Min poäng är att även ensamhet kan trigga samma saker.

[WHITEFOLKS]

Det som antagligen känns som det suger för honom Lellan är att han aldrig fick chansen att "vara som du vill" och då menar jag inte att han ska få en ny chans.

Men om man ser det ur hans synvinkel så har du gjort uppoffringar han inte har bett om och som kanske inte vara viktiga för honom HELLER och hållt ett glatt ansikte för att sedan säga "nej det här går inte".

Finns ju ingen direkt lösning på det nu i efterhand dock men jag kan förstå hur mycket det suger för honom.

[shadowfire]

Ursprungligen postat av Lellan

Kan det inte finnas något mellanting? Att jag mår bra av doser social tillvaro, men trivs med ensamhet? Precis som andra mår bra av doser ensamhet, men trivs med en social tillvaro?

Har aldrig sagt att total ensamhet är bäst. Utan att det verkar som om jag behöver återhämta mig mer, det innebär inte att det är ngt negativt med social kontakt.

När man är 90 år, så har nog de flesta vänner dött, kanske känner jag likadant då att det inre livet som ensamt är meningsfullt och små doser kontakt med andra fullt tillräckligt. Om jag då dör, utan ngra levande själar som saknar, vad är hemskt med det? Förhoppningsvis har jag levt ett rikt meningsfullt liv och gjort värden till en bättre plats än om jag inte hade funnits. På dig låter det som att jag inte ger ngt till andra, det tycker jag är lite orättvist. Ser inte vad det är som är så tragiskt med ensamhet, det kan vara vackert och meningsfullt, innebära mkt skapande och kraft.

En del laddar batterierna genom den lilla ensamhet ett toabesök innebär, andra kanske behöver en lång skogsprommis - ibland mer, för att göra detsamma. Den ene reflekterar kanske inte ens över att den är solo ibland, den andre blir pga att behovet avviker från normen - mer medveten om det. Men att sätta etiketter som "rätt" el "fel" känns ändå ganska meningslöst när det handlar om hur man lever sitt liv. Vem ska döma, och i vilket syfte?

Jag tror att ensamhet kan döda en person. Man blir äldre, ens partner dör, man låser in sig hemma, vägrar umgås med personer, bygger upp ett större och större svart hål, blir antisocial, kanske folkilsk och bygger på ännu mer bitterhet och ensamhet. Bestämmer sig för att enbart umgås med sig själv, på sin höjd hälsa på grannarna när man hämtar posten. Utan att ha någon medicinsk studie att peka på, så är det min övertygelse att det kan stänga ner en person på ett sådant sätt att man kan självdö.

Jag pratar om långvarig ensamhet alltså.

Den andra ensamheten som jag nämnde tidigare, vald ensamhet i perioder, är inte samma sak. Dock så låter det på dig som om du aldrig mer kommer att kunna ha en relation eftersom ensamheten vägre tyngre än relationen, men jag kanske tolkade dig fel där?

[Lellan]

Ursprungligen postat av Fredszky

det var någon som sa att "du är verkligen HSP" till mig för en månad sen, visste inte vad det var då. men jag kände direkt när jag umgicks med henne (ny bekantskap) att jävlar. hon är precis som mig, äntligen en person som förstår mig, som jag känner igen mig i. den känslan var helt ny för mig.

ja, jag kände som dig lite, internetdiagnos, potentiell hokuspokus, men det stämmer för bra och svarar varför jag är annorlunda och känt mig annorlunda än andra hela livet. och sen när jag träffade henne så liksom, gemenskap på ett heeeelt annat sätt än med andra. som jag aldrig känt förut. för mig var det också helt nytt att träffa en människa som är intressant på riktigt. hon kände likadant, "mindfucked" var ordet hon valde.

kan skriva hur mycket som helst, men i korthet så har det gett en väldigt skön bekräftelse över varför jag är som jag är, varför jag kräver mycket egentid för att ladda batterierna och varför jag trivs så bra i ensamhet. precis som när du beskriver regndropparna. att känna och ta in när det är lugnt. det blir för mycket stimuli ute bland folk och virrvarr, behöver lugn.

Intressant!

Har ofta kännt att jag inte kan leva upp till tempot hos andra, jag tycker ju om men har inte förmågan till så tätt umgänge som andra. Skämtsamt kallat det att jag är ufo el kuf, just pga återhämtningen o förkärleken till ensamheten (o upplevelser ensam). För känslan är ju ändå att det inte är riktigt ok och på riktigt; att det man känner är lite "meningslöst". Samtidigt så känns det ju så meningsfullt, så till slut går man in och försvarar det.

Min fd pojkvän kände att han ville ta mig ur min "bubbla", men jag kände att varför är det så fel att ha en bubbla och kunna närvara helt när man kan? När jag gjorde slut känner han att jag flyr närhet, men det är inte så jag känner - utan att jag dras till ensamhet, återhämtning, lugn lycka. Svårt att få in balansen, när man känner attityden att ens känslor är fel. För mig blev det att jag verkligen ville ändra mig, men pressade mig för hårt, och är som sagt nu ganska nyförälskad i ensamheten.. Att tända ljus, gå helt in i musik, ta en promenad och verkligen uppleva. På samma sätt så kan det vara kul att göra en vända på stan, men behöver då sova mer efter - blir helt slut fast man inte gör ngt.

Iaf så sov jag sjuuukt mkt på slutet av förhållandet; och skulle vi kolla film så ville jag helst kolla ngt "harmlöst" på slutet, för jag blir helt matt av film som är intensiv om jag inte känner mig återhämtad.. En av de sista kvällarna minns jag särskilt; förklarade att jag var heeelt slut (hade hållit i föredrag på dagen) och ville kolla ngt helt harmlöst vi inte ser annars - typ.. "hela sverige bakar?" fick jag ur mig.. Det kändes spännande på topp liksom! Men så såg vi ngn norsk skräckis om skogsrån och såklart fick jag träningsvärk i benen och sov 12 h efter det.. Gillar skräckisar; men inte för ofta, blir liksom helt medtagen och spänner mig så kan få träningsvärk ffa i låren. Knäppt, men liksom, på samma sätt så uppskattar jag som sjutton också! Älskar bildspråk i filmer, varpå folk ofta reagerar "va?" men förstår när jag beskriver i början av filmen att den ju går mest i blått, orange och grått (tex) och att vid sekvensbyten så zoomas det in el ut. Det har ju ingen poäng i den direkta filmberättelsen; men jag tar liksom in allt och gillar det. Upplevelsen blir total. Inget inlärt, det sker per automatik - men samtidigt så kan upplevelser, om än så härliga, skapa behov av stillhet/ensamhet.

Eh, jag kan uppenbarligen också skriva massor.. Men iaf; känns ju lite som du nämner; behöver lugn. Och upplever det svårt att ändra på.

[shadowfire]

Lellis, jag är mest nyfiken på om detta med ensamheten har funnits i dina tidigare relationer med? Du har dock vad jag kan minnas inte nämnt det i någon av de andra relationerna du haft de senaste åren?

Kan det vara så att det var relationen som sådan som har triggat ensamhetsbehovet? Jag tänker lite kopplingen till det du sa innan, att du på ett sätt försökte bli en annan person i relationen än vad du egentligen är/vill vara och att det triggade en ännu större känsla över ensamheten, dvs en saknad av att få bli ditt vanliga jag igen?

[Lellan]

Ursprungligen postat av WHITEFOLKS

Det som antagligen känns som det suger för honom Lellan är att han aldrig fick chansen att "vara som du vill" och då menar jag inte att han ska få en ny chans.

Men om man ser det ur hans synvinkel så har du gjort uppoffringar han inte har bett om och som kanske inte vara viktiga för honom HELLER och hållt ett glatt ansikte för att sedan säga "nej det här går inte".

Finns ju ingen direkt lösning på det nu i efterhand dock men jag kan förstå hur mycket det suger för honom.

Förstår. Det var liksom som att de små tecken jag visade på mina behov, möttes av lite ogillande, och jag gillar honom så jag försökte ändra mig och bli "som folk" men då blev det att jag mer stängde av, för att till slut inte förmå med alls. Förstår att jag gjorde fel, har dåligt samvete men samtidigt så var det svårt att inte dras med och vilja försöka göra honom lycklig även om jag försökte hantera det där och då.

Ursprungligen postat av shadowfire

Jag tror att ensamhet kan döda en person. Man blir äldre, ens partner dör, man låser in sig hemma, vägrar umgås med personer, bygger upp ett större och större svart hål, blir antisocial, kanske folkilsk och bygger på ännu mer bitterhet och ensamhet. Bestämmer sig för att enbart umgås med sig själv, på sin höjd hälsa på grannarna när man hämtar posten. Utan att ha någon medicinsk studie att peka på, så är det min övertygelse att det kan stänga ner en person på ett sådant sätt att man kan självdö.

Jag pratar om långvarig ensamhet alltså.

Den andra ensamheten som jag nämnde tidigare, vald ensamhet i perioder, är inte samma sak. Dock så låter det på dig som om du aldrig mer kommer att kunna ha en relation eftersom ensamheten vägre tyngre än relationen, men jag kanske tolkade dig fel där?

Relationer har jag. Men ett klassiskt samboskap tex; är nog inte för mig. Vilket jag förklarat tidigare, och det är inte för att jag vill, utan för att det är svårt att tillåta känslor av att vilja vara ensam när man känner att världen tycker man har fel. Så då pushar man sig, och det blir inte heller bra. Ens "lagom" måste få utrymme, även om det avviker från normen - inser det mer nu än tidigare. Och fast jag tyckte jag var så tydlig med att han inte skulle bli gift, sambo etc så lyckades jag inte förmedla behovet av ensamhetsdoser så tog liksom känslomässigt slut.

Så vad jag menar, eftersom det känns skit att märka hur han upplever uppbrottet, att jag inte vill utsätta ngn för det igen. Kan säkert ha en relation; om jag inte försöker kompromissa bort sidor som gör sig påminda förr el senare.

Behöver vara ensam för att bibehålla goda relationer med andra, det är så jag menar, har inte pratat om total ensamhet frånskiljd från omvärlden. För en kärleksrelation så inser jag dock att det kan framstå problematiskt; varför jag hyser skepsis inför att hitta ngn med matchande behov där.

[Lellan]

Ursprungligen postat av shadowfire

Lellis, jag är mest nyfiken på om detta med ensamheten har funnits i dina tidigare relationer med? Du har dock vad jag kan minnas inte nämnt det i någon av de andra relationerna du haft de senaste åren?

Kan det vara så att det var relationen som sådan som har triggat ensamhetsbehovet? Jag tänker lite kopplingen till det du sa innan, att du på ett sätt försökte bli en annan person i relationen än vad du egentligen är/vill vara och att det triggade en ännu större känsla över ensamheten, dvs en saknad av att få bli ditt vanliga jag igen?

Det är väl ändå rätt tydligt om man just ser till relationer jag haft? Kanske inte har redogjort för allt här, tackolov.. men ta min "vän m fördelar" som jag träffade regelbundet i ett par år; vi hade ju känslomässigt utbyte som förvirrade o känslor hit o dit; men just ensamheten emellan uppskattade jag ju.. vi sågs max 1 gång/vecka, oftast 2 ggr/mån. Då kunde jag närvara o uppskatta.

Har liksom inte haft så mkt andra relationer utöver det på killfronten, så jag vet inte vad du tänker på? Innan dess var det ju en kille i en annan stad, vi träffades i ett halvår, men det tog slut iom att han ville ses mer, ev bli sambos, integrera våra liv mer - inte jag.

Det som kännetecknat är väl att jag oftast haft distansförhållanden, då faller sig ju ensamheten naturligt. När jag var sambo i 3 år så jobbade jag heltid, pluggade heltid o läste kvällskurser.. en flykt för att få vara ensam kan jag tänka; han var arbetslös o hemma med våra katter på 22 kvadrat (senare 45, men ändå!).

Men puh, nu är jag lite trött på analysen, piper iväg från tråden. Du kan ha rätt dock, vet ej, hursomhelst känns det bra nu.