tråden om dating, relationer mm

[Lellan]

Ursprungligen postat av shadowfire

Kanske är det klassiska att personen är intressant så länge denne inte visar intresse.

Om man bor sambo i åratal, förlovade, skaffar djur ihop osv osv.. Men att det är en oskriven regel att den andre åker på semester m kompisar medans jag är hemma o jobbar ihop till hyran, om jag ger julklapp - och köper egen till mig från sambon med mina pengar, om jag vet allt om pojkvännen men han inte mer än han visste 2 veckor efter att vi träffats... osv osv.. Kanske har jag sökt ngn som är ointresserad för jag inte har tänkt att ngn intimt nära kan bry sig, och kapat de killar som faktiskt brytt sig och lagt dem i "kompis"facket. För där har jag en mkt sundare känsla av att det är naturligt med omtanke.. tja, då är det nog inte klassiskt "spel" utan att jag är lite skadad helt enkelt.

Silvertejp på det!

[shadowfire]

Ursprungligen postat av Lellan

Men det kan ju bero på att det varit felmatchning helt enkelt.

För tusan! Det är klart som korvspad att ens partner ska uppmärksamma en på julafton eller födelsedag! MINST! Helst av allt ska personen uppmärksamma en spontant under relationen och inte bara kopplat till högtider. Sedan är det inte presenten i sig eller materiella tinget som är av värde, utan känslan av att den andre genuint bryr sig och älskar en för den man är.

Det är ju sådana magiska ögonblick som får tiden att stanna. Att åka hem tidigare från jobbet en helt vanlig torsdag och laga till sin partners favoritmiddag, tända levande ljus eller vad man nu känner för och så möta upp en helt ovetandes partner som kanske haft en tuff dag på jobbet... se dennes chockade min, samtidigt som man ärligt talar om hur mycket man älskar denne för just den personen människan är.

[Lellan]

Ursprungligen postat av mikaelj

OK, i ljuset av följande inlägg:

så förstår jag vad du menar. Det låter ju helt fruktansvärt. Jag hade aldrig accepterat det. +1 på skuggan om att lära känna varandra. Varför stannade du kvar?

Stackare. Jag förstår varför du resonerar som du gör. Jag lovar att det finns många där ute som är genuint intresserade av vem du är!

Men, samtidigt kanske du attraheras av såna som inte är intresserade av dig? Det visar din historia. Vad tror du att du kan behöva ändra på för att inte hamna i samma sits igen? Något du utstrålar när ni ses som behöver ändras, månne?

För det första är jag ingen stackare. Inte för att skryta, men jag känner få som har sån röd tråd i tillvaron som jag upplever nu. Känns som att vad som än händer så fixar jag det, en känsla som byggts på och ger massa glädje, lust, kraft.

Däremot är det synd att jag upplevt mig "hamna" i fel förhållanden, med fel killar - att det varit en "blind spot" där jag inte kunnat se mönstren. Men det gör jag nu, och känner inte att det är fel att vilja känna gensvar, respekt och att prio ligger på att ha det gott ihop. Tror faktiskt det finns alla förutsättningar att bli bra, eftersom det negativa är lokaliserat och jag vet vad jag hoppas på. Blir det inte så är jag ju ändå lycklig liksom. Kan vara ledsen, kan vara glad, kan vara arg - tillåter mig alla känslor men tillåter mig bara konstruktiva sätt att hantera dem. Så vill jag bli bemött av en kille också; att jag får finnas och känna men att relationen bygger på ngt gemensamt.

Självklarheter, visst, men tydligen inte helt automatiskt för alla. Jag tror jag vinner på att våga visa intresse, har ju hittat till att kräva att bli respekterad när jag vill backa vilket nog var en förutsättning för att våga det första.

[shadowfire]

Ursprungligen postat av Lellan

Om man bor sambo i åratal, förlovade, skaffar djur ihop osv osv.. Men att det är en oskriven regel att den andre åker på semester m kompisar medans jag är hemma o jobbar ihop till hyran, om jag ger julklapp - och köper egen till mig från sambon med mina pengar, om jag vet allt om pojkvännen men han inte mer än han visste 2 veckor efter att vi träffats... osv osv.. Kanske har jag sökt ngn som är ointresserad för jag inte har tänkt att ngn intimt nära kan bry sig, och kapat de killar som faktiskt brytt sig och lagt dem i "kompis"facket. För där har jag en mkt sundare känsla av att det är naturligt med omtanke.. tja, då är det nog inte klassiskt "spel" utan att jag är lite skadad helt enkelt.

Silvertejp på det!

Du kommer tycka att jag är en tjatgubbe, men DU är värd så mycket bättre. DU är värd att få känna känslan av att någon faktiskt är totalt betuttad i dig och den människa du är, som formligen älskar av att bara se dig peta dig i näsan eller vad du nu har för mindre attraktiva sidor. Som ser ditt inre och får dig att känna hur mycket den personen älskar ditt inre.

Det är inget man skapar på några veckors förhållande och det kräver också att man törs öppna upp sig och släppa in en person inpå livet, men en grundförutsättning är ju att personerna i fråga visar intresse för att lära känna varandra.

[Lellan]

Ursprungligen postat av shadowfire

För tusan! Det är klart som korvspad att ens partner ska uppmärksamma en på julafton eller födelsedag! MINST! Helst av allt ska personen uppmärksamma en spontant under relationen och inte bara kopplat till högtider. Sedan är det inte presenten i sig eller materiella tinget som är av värde, utan känslan av att den andre genuint bryr sig och älskar en för den man är.

Det är ju sådana magiska ögonblick som får tiden att stanna. Att åka hem tidigare från jobbet en helt vanlig torsdag och laga till sin partners favoritmiddag, tända levande ljus eller vad man nu känner för och så möta upp en helt ovetandes partner som kanske haft en tuff dag på jobbet... se dennes chockade min, samtidigt som man ärligt talar om hur mycket man älskar denne för just den personen människan är.

Nej absolut, det handlar ju inte om värdet i sig. Killen jag försökte dejta förra hösten (men som jag efter 10 ggr fortfarande kändes "kompis" med) gav mig en traktortidning som present 1a ggn vi träffades (för att jag berättat att jag är tidningstorsk och älskar i princip alla tidiningar). Blev så rörd och glad, har den kvar. Det var väl just för att den var så symbolisk; han lyssnade, var intresserad, visade omtanke. Vilken kompis! .. blev det ju då, för mig. Där måste jag jobba på mig själv, det ÄR inte endast kompisar förunnat att vara genuina. Doh!

De killar jag träffat, har gett massor med respons när jag visat omtanke som du beskriver.. "så har någon aldrig gjort för mig förut" osv. Sedan förklarat att de själva tyvärr inte är så romantiska, glömmer bort födelsedagar/inte tycker det är viktigt osv. Att göra ngn lycklig, är ju absolut också lycka. Därför har jag väl stannat, levt på uppskattningen. Tänkt att jag inte behöver tillbaks. Men samtidigt så har just det där med att ingen velat veta något, varit en öm punkt.

Jag tror att killarna haft för mkt med sig själva helt enkelt, upptagna av sin egen tillvaro, kanske aldrig upplevt ge och ta på bra sätt. Och då har de såklart fastnat, när jag ger ngt som de inte fått. Vi har liksom gött varandra, dragits till varandra men två fel gör inte ett rätt, i såna här sammanhang heller. Så jag har tröttnat på att "fylla funktion" och de söker fortfarande modersgestalter, typ.. om man ska bli hobbypsykolog.

Hursomhelst så har vettiga andra relationer, samt skola jobb etc gett mig andra verktyg/mönster och jag ser inget hinder för att få till den där sidan bra heller.

[tumme]

Ursprungligen postat av shadowfire

Med all respekt för ert exförhållande, men det där låter supertråkigt... Det fina med kärleken i ett förhållande är väl just att man blir sådär otroligt nära varandra och lär känna varandra på djupet. Jag fullkomligt älskar människor som lever i relationer där den ene fyller i den andres tankar och ord osv, där man riktigt ser hur bra de känner varandra.

Sedan kanske man inte öppnar upp hela sitt inre hur som helst för vem som helst, eftersom det skapar en känsla av sårbarhet. De flesta av oss om har lite år på nacken har säkert också en eller två trauman eller jobbigare händelser i bagaget mm - men att ha en relation med någon som inte ens vet vad man har för smak eller vad ens närmaste släkt heter? Jag skulle nog känna det som om personen bara var ihop med min utsida eller att jag var någon trofé.

Är man kär så är man. Var ju inget jag tänkte på när vi var ihop. Var efter jag började förstå hur ointresserad hon var. Nu i efterhand känns det helt sjukt hur jag kunde vara lycklig i ett sånt förhållande. Nån trofé var jag nog inte. Var nog mer att jag gav allt det där. Hon sa ofta att hon kunde prata med mig om allt osv. Var väll ganska mycket envägskommunikation. Är bara glad att jag kom på det så jag vet om det till nästa gång.

Konstigt det där med att man ser bristerna i förhållandet efter det tagit slut. Har funderat mycket på om det är för att bristerna fanns där eller för att man är bitter efter att man blivit dumpad? Dom känns väldigt tydliga när man ser tillbaka. Var en del annat som kom upp till ytan 2-4 veckor efter det tog slut.

[bragd]

Nu har jag varit singel i drygt, sex-sju månader? Torde det väl bli. Så, hur har det gått för mig? Miserabelt är väl ett ord som nästan börjar förklara hur min livssituation varit. Jag är fortfarande lika obotligt kär i mitt ex och ingenting verkar råda bot på detta. Hon har inte varit i närheten utav mig på drygt fem månader, vi har endast pratat sporadiskt (ingenting alls numer), och jag har ingenting som knyter mig till människan längre, förutom minnen och känslor. Är jag dömd att vara evigt kär i en tjej som jag högst troligtvis inte har en framtid alls med? Hon har klarat sig avsevärt mycket bättre, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på omständigheterna. Jag är kvar i lilla staden vi båda bor i, gör inte speciellt mycket med mitt liv förutom att tänka på henne och hon reste till andra sidan jorden och förverkligande sin dröm, plus lite alkohol och en hop killar så har hon väl det avsevärt mycket bättre än dem flesta.

Hur råder man bot på detta? Jag antar att en bra början är att verkligen förändra sitt liv, just nu är ju allting detsamma som när vi var tillsammans. Samma människor, samma vardag och samma lilla stad. Borde kanske försöka flytta, lära känna nya människor, göra saker som gör MIG lycklig och glad, vad det nu kan tänkas vara. Ändå sitter jag här i min lilla lägenhet, som ligger 800 meter ifrån hennes hus och väntar på att hon ska komma in genom dörren snart och ge mig en andra chans. Tragiskt värre.

Hur har ni överlevt?

[MrBoris]

Ursprungligen postat av bragd

Hur har ni överlevt?

Jag överlevde genom att sätta på så mycket tjejer jag kunde o supa varje helg, men inget jag rekommenderar. Jag tror du bör aktivera dig så inåt, med något du tycker är kul, umgås mycket med vänner, tja nån pubbtur o raggningsförsök på krogen kan du också köra på

[Spartansk]

Ursprungligen postat av bragd

Nu har jag varit singel i drygt, sex-sju månader? Torde det väl bli. Så, hur har det gått för mig? Miserabelt är väl ett ord som nästan börjar förklara hur min livssituation varit. Jag är fortfarande lika obotligt kär i mitt ex och ingenting verkar råda bot på detta. Hon har inte varit i närheten utav mig på drygt fem månader, vi har endast pratat sporadiskt (ingenting alls numer), och jag har ingenting som knyter mig till människan längre, förutom minnen och känslor. Är jag dömd att vara evigt kär i en tjej som jag högst troligtvis inte har en framtid alls med? Hon har klarat sig avsevärt mycket bättre, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på omständigheterna. Jag är kvar i lilla staden vi båda bor i, gör inte speciellt mycket med mitt liv förutom att tänka på henne och hon reste till andra sidan jorden och förverkligande sin dröm, plus lite alkohol och en hop killar så har hon väl det avsevärt mycket bättre än dem flesta.

Hur råder man bot på detta? Jag antar att en bra början är att verkligen förändra sitt liv, just nu är ju allting detsamma som när vi var tillsammans. Samma människor, samma vardag och samma lilla stad. Borde kanske försöka flytta, lära känna nya människor, göra saker som gör MIG lycklig och glad, vad det nu kan tänkas vara. Ändå sitter jag här i min lilla lägenhet, som ligger 800 meter ifrån hennes hus och väntar på att hon ska komma in genom dörren snart och ge mig en andra chans. Tragiskt värre.

Hur har ni överlevt?

Håll ut fem-sex månader till. Seriöst. Psykologer är ganska överens om att det tar ett år att komma över någon.

Försök dig inte på någon stor livsförändring. Man blir inte gladare för att man flyttar, skaffar nya polare, blir munk eller går med i Främlingslegionen.

[Fishtank]

Ursprungligen postat av MrBoris

Jag överlevde genom att sätta på så mycket tjejer jag kunde o supa varje helg, men inget jag rekommenderar. Jag tror du bör aktivera dig så inåt, med något du tycker är kul, umgås mycket med vänner, tja nån pubbtur o raggningsförsök på krogen kan du också köra på

Det där funkar galet nog bra, bara man hittar några som fyller fler funktioner än någonstans att stoppa veken.

Sent from my GT-I9100 using Tapatalk

[Martinl_80]

Ursprungligen postat av bragd

Hur har ni överlevt?

Träna 2ggr om dagen 7 dar i veckan och bli grof som satan!

[Yes]

Ursprungligen postat av Lellan

Nej absolut, det handlar ju inte om värdet i sig. Killen jag försökte dejta förra hösten (men som jag efter 10 ggr fortfarande kändes "kompis" med) gav mig en traktortidning som present 1a ggn vi träffades (för att jag berättat att jag är tidningstorsk och älskar i princip alla tidiningar). Blev så rörd och glad, har den kvar. Det var väl just för att den var så symbolisk; han lyssnade, var intresserad, visade omtanke. Vilken kompis!

Amenförihelvete!

[Stoltz]

Ursprungligen postat av Yes

Amenförihelvete!

Det är bara att börja flyta med strömmarna, vi lär aldrig vinna

[mikaelj]

Ursprungligen postat av Stoltz

Det är bara att börja flyta med strömmarna, vi lär aldrig vinna

Självplågeri. "Oj, han bryr sig faktiskt om mig? Nä, då lägger jag honom i kompisfacket."

[Asdf]

Ursprungligen postat av Lellan

Killen jag försökte dejta förra hösten (men som jag efter 10 ggr fortfarande kändes "kompis" med) gav mig en traktortidning som present 1a ggn vi träffades (för att jag berättat att jag är tidningstorsk och älskar i princip alla tidiningar). Blev så rörd och glad, har den kvar. Det var väl just för att den var så symbolisk; han lyssnade, var intresserad, visade omtanke. Vilken kompis!

Massvis med killar beskriver det kvinnliga släktet pga detta som en stor massa av människor utan logik och sunt förnuft ( och ibland som ett rent vansinne ). Men för att hålla en lite mer mogen ton kring det hela istället :

Vad tror du är anledningen själv till att du reagerar på det viset med en du dejtar? Givetvis kan du nog ha tänkt en del på det, vad rör sig i ditt huvud?