tråden om dating, relationer mm

[Pdaddy]

Ursprungligen postat av Angel

Jag tvivlar icke på det. Du undrade hur du uppfattades i tråden.

Å de var ett misstag att fråga har jag kommit på nu

Pd

[Lellan]

Ursprungligen postat av Stoltz

Svarar väldigt kortfattat,skriver från mobilen

Jag menar definitivt inte att du ska bli fysisk innan du känner för det själv, absolut inte!! Jag hade däremot fått intrycket av att det inte endast handlat om framfusiga sexuellt behövande herrar som inte kunde tygla sig. Är det så, så good riddance, men jag förstår dig som att du tolkar många som inte passar den där mallen jag nämnde tidigare som att de är ute efter endast att få ligga asap.

Nä, någon mall existerar inte. Mina fd skiljer sig mkt på alla sätt, det enda jag kan komma på är att de velat "put a ring on it" innan de har en susning el ens verkar bry sig om hur vi matchar. Det blir en ond cirkel, jag får ge mig på ngn som inte jagar mig utan som möter mig el hur man ska säga..

Den här killen jag fick rek verkar chill, vi tar nog en fika nästa vecka. HOPPAS han är chill (utan att vara ointresserad), och inte fått förhandsinfo av frisören, iaf..

Ursprungligen postat av MrBoris

Jag får en obehagskänsla över det där inlägget, vad är det för stolpskott du dejtar egentligen? Som försöker "tvinga" till sig sex o har noll känsla för hur man ska göra..

Det behöver inte gälla sex. Men jag tror ett fel som jag gör är att iom att jag kanske är lite skeptisk, så blir det till slut den som är ihärdigast. Och ändå är det ju det draget som ställer till det eftersom jag inte vill bli pushad när man väl börjat lära känna varandra. Antingen ÄR andra så, eller så är det såna jag har kommit att träffa (mest troligt): personer som efter 2 dejter vill veta om man är ett par el inte, som kör på - över- i 180 och inte tar sig tiden att lära känna. Vilket genererar dåliga känslor hos mig, som att det kvittar vem jag ÄR.

Ursprungligen postat av Sparven från Minsk

+1

Well, jag gillar inte när det går för fort helt enkelt.. Lätt hänt att man känner att man "fastnat" med fel då och det blir onödigt jobbigt. Vill lära känna den jag släpper in på livet, det känns rätt för mig. Slutar ofta med att jag får känslan att jag vet allt om dem, och de bara vill ha/äga mig och forma mig, men att de inte tycks intresserade att ta reda på vem jag är. Bara att jag är lättsam och duger, på något sätt.

Lite som min killkompis, han fattar ju aldrig varför han saknar mig. Och han, precis som killar jag träffar: jag vet allt om dem och deras uppväxt, intressen, preferenser - men iom att de inte frågar nåt om mig, så är jag som någon som fyller en funktion åt dem men som inte gör dem nyfikna. Inte så konstigt; en sällskapsdam utan innehåll. Det är väl någon roll jag tagit på mig tidigt och som fastnat i kanske.

Märkligt, vill att någon ska vara nyfiken tillbaks inte bara må gott av vad jag ger och vilja ha mer av det. Ändå är det så skönt det draget - som vila från påstridig som vill äga (men inget veta). Har bott åratal med personer som inte vet om jag gillar öl, vin, cider el vad jag gillar för typ av film, vilka drömmar och rädslor jag har osv.. Sånt som mina vänner vet. Men inte pojkvänner. Som att de inte noterat nåt om mig öht, utan mer att jag fyller en funktion. Det är ju lite skevt, och det syftar jag ändra på. Mer gå och jaga själv, än ge efter för någon som av någon anledning fått för sig att jag är lämplig. Har aldrig fått ngn julkapp el födelsedagspresent av ngn pojkvän efter ca 20 års ålder tex, något jag har mörkat och skämts över - kanske för att det i de situationerna blir så uppenbart att det är skevt.

Jag har redan gjort den resan med vänner; förr umgicks jag med den som gapade högst efter sällskap, nu träffar jag dem de är roligast att träffa helt enkelt! Så jag vet att jag kan.

Med detta sagt, så har min killkompis nu hört av sig, han har tråkigt och dåligt samvete och vet inte varför - men känner att han varit dum mot mig. Han har ju inte det, ingen stor synd iaf, men jag fick ju också den känslan. Vi ska ses iaf, så allt känns som vanligt där.

[Lellan]

Eh, låter inte som jag behöver en kille - utan en psykolog..

Men vafan, tro på mig nu; vet vad som felar och vad som behöver göras åt det. Tänker INTE involvera mig i någon som vill ha en "flickvän"(tm) - utan lära känna någon som visar intresse för att lära känna mig, utan att vilja lura in/på mig sig som pojkvän.

Å int har jag brått, men jag är faktiskt rätt jäkla blyg inför killar, och ska våga flörta nångång. Får bara känslan av att "teasa" - att man måste stå för sitt intresse när det väl är visat och inte får ångrat sig, men det kan ju bero på att det är vad killar som jag involverat mig i försökt övertyga mig om är fallet. Men man behöver inte "stå sitt kast" när man är trevlig (å flörtig) mot någon, nåt jag kommer få banka in för det känns då verkligen inte naturligt. Fast jag vill, skulle gärna vilja le mot en kille men strategin att förutsätta att alla har flickvän förskonar mig från att agera flörtigt.

Men comfortzoner är inte utvecklande, å jag är ingen mes, för sjutton. The flirt must begin! (fejk till make? Kommer bli ett galet "grin" istället för leende i början har jag en känsla av.. )

[MrBoris]

Ursprungligen postat av Lellan

Nä, någon mall existerar inte. Mina fd skiljer sig mkt på alla sätt, det enda jag kan komma på är att de velat "put a ring on it" innan de har en susning el ens verkar bry sig om hur vi matchar. Det blir en ond cirkel, jag får ge mig på ngn som inte jagar mig utan som möter mig el hur man ska säga..

Det behöver inte gälla sex. Men jag tror ett fel som jag gör är att iom att jag kanske är lite skeptisk, så blir det till slut den som är ihärdigast. Och ändå är det ju det draget som ställer till det eftersom jag inte vill bli pushad när man väl börjat lära känna varandra. Antingen ÄR andra så, eller så är det såna jag har kommit att träffa (mest troligt): personer som efter 2 dejter vill veta om man är ett par el inte, som kör på - över- i 180 och inte tar sig tiden att lära känna. Vilket genererar dåliga känslor hos mig, som att det kvittar vem jag ÄR.

Well, jag gillar inte när det går för fort helt enkelt.. Lätt hänt att man känner att man "fastnat" med fel då och det blir onödigt jobbigt. Vill lära känna den jag släpper in på livet, det känns rätt för mig. Slutar ofta med att jag får känslan att jag vet allt om dem, och de bara vill ha/äga mig och forma mig, men att de inte tycks intresserade att ta reda på vem jag är. Bara att jag är lättsam och duger, på något sätt.

Lite som min killkompis, han fattar ju aldrig varför han saknar mig. Och han, precis som killar jag träffar: jag vet allt om dem och deras uppväxt, intressen, preferenser - men iom att de inte frågar nåt om mig, så är jag som någon som fyller en funktion åt dem men som inte gör dem nyfikna. Inte så konstigt; en sällskapsdam utan innehåll. Det är väl någon roll jag tagit på mig tidigt och som fastnat i kanske.

Märkligt, vill att någon ska vara nyfiken tillbaks inte bara må gott av vad jag ger och vilja ha mer av det. Ändå är det så skönt det draget - som vila från påstridig som vill äga (men inget veta). Har bott åratal med personer som inte vet om jag gillar öl, vin, cider el vad jag gillar för typ av film, vilka drömmar och rädslor jag har osv.. Sånt som mina vänner vet. Men inte pojkvänner. Som att de inte noterat nåt om mig öht, utan mer att jag fyller en funktion. Det är ju lite skevt, och det syftar jag ändra på. Mer gå och jaga själv, än ge efter för någon som av någon anledning fått för sig att jag är lämplig. Har aldrig fått ngn julkapp el födelsedagspresent av ngn pojkvän efter ca 20 års ålder tex, något jag har mörkat och skämts över - kanske för att det i de situationerna blir så uppenbart att det är skevt.

Jag har redan gjort den resan med vänner; förr umgicks jag med den som gapade högst efter sällskap, nu träffar jag dem de är roligast att träffa helt enkelt! Så jag vet att jag kan.

Med detta sagt, så har min killkompis nu hört av sig, han har tråkigt och dåligt samvete och vet inte varför - men känner att han varit dum mot mig. Han har ju inte det, ingen stor synd iaf, men jag fick ju också den känslan. Vi ska ses iaf, så allt känns som vanligt där.

Kvarstår med min fråga, vad är det för stolpskott du dejtar?

[tumme]

Ursprungligen postat av Lellan

Lite som min killkompis, han fattar ju aldrig varför han saknar mig. Och han, precis som killar jag träffar: jag vet allt om dem och deras uppväxt, intressen, preferenser - men iom att de inte frågar nåt om mig, så är jag som någon som fyller en funktion åt dem men som inte gör dem nyfikna. Inte så konstigt; en sällskapsdam utan innehåll. Det är väl någon roll jag tagit på mig tidigt och som fastnat i kanske.

Märkligt, vill att någon ska vara nyfiken tillbaks inte bara må gott av vad jag ger och vilja ha mer av det. Har bott åratal med personer som inte vet om jag gillar öl, vin, cider el vad jag gillar för typ av film, vilka drömmar och rädslor jag har osv.. Sånt som mina vänner vet. Men inte pojkvänner. Som att de inte noterat nåt om mig öht, utan mer att jag fyller en funktion. Det är ju lite skevt, och det syftar jag ändra på. Mer gå och jaga själv, än ge efter för någon som av någon anledning fått för sig att jag är lämplig.

Gud vad jag känner igen det här från mitt förra förhållande. Visar att dom bryr sig osv men total brist på intresse för den andre personen. Känns som en 5 månaders monolog. Var guld när hon inte visste vem min bror var efter vi gjort slut. Tror ända man kan göra är att kräva känslan av att vara intressant, på samma sätt som man kräver att dom är trogna.

[mikaelj]

Ursprungligen postat av Lellan

Men vafan, tro på mig nu; vet vad som felar och vad som behöver göras åt det. Tänker INTE involvera mig i någon som vill ha en "flickvän"(tm) - utan lära känna någon som visar intresse för att lära känna mig, utan att vilja lura in/på mig sig som pojkvän.

Det är alltså själva titeln flickvän som är problemet. Närhetsproblem much?

[wintersnowdrift]

Ursprungligen postat av mikaelj

Det är alltså själva titeln flickvän som är problemet. Närhetsproblem much?

Men herregud, jag tyckte att Lellan beskrev mycket tydligt vad "problemet" är och uppfattade det som raka motsatsen till närhetsproblem.

Det verkar nästan som att många killar känner sig provocerade av att Lellan inte gillar män som går för fort fram. Lite "tjejer borde tacka och ta emot när vi visar intresse, ffs". Kanske känner folk igen sig i agerandet hon beskriver, vad vet jag.

//Kristin

[mikaelj]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Men herregud, jag tyckte att Lellan beskrev mycket tydligt vad "problemet" är och uppfattade det som raka motsatsen till närhetsproblem.

Mmhm? Så fort någon visar intresse på ett romantiskt plan, som skiljer sig från ett vänskapligt plan, ryggar Lellan tillbaka. Det är uppfattningen jag fick av hennes beskrivning.

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Det verkar nästan som att många killar känner sig provocerade av att Lellan inte gillar män som går för fort fram. Lite "tjejer borde tacka och ta emot när vi visar intresse, ffs". Kanske känner folk igen sig i agerandet hon beskriver, vad vet jag.

Du menar att det inte är någon skillnad på att ha romantiskt intresse av någon, och visa det, mot att ha vänskapligt intresse av någon?

[mini]

Ursprungligen postat av mikaelj

Mmhm? Så fort någon visar intresse på ett romantiskt plan, som skiljer sig från ett vänskapligt plan, ryggar Lellan tillbaka. Det är uppfattningen jag fick av hennes beskrivning.



Du menar att det inte är någon skillnad på att ha romantiskt intresse av någon, och visa det, mot att ha vänskapligt intresse av någon?

Jag uppfattar det som att Lellan först vill att personen vill lära känna henne, sedan ta steget vidare om ett romantiskt intresse finns. Inte försöka pressa ner kontakten i en förhållandemall det första man gör. Jag ser inga konstigheter.

[mikaelj]

Ursprungligen postat av mini

Jag uppfattar det som att Lellan först vill att personen vill lära känna henne, sedan ta steget vidare om ett romantiskt intresse finns. Inte försöka pressa ner kontakten i en förhållandemall det första man gör. Jag ser inga konstigheter.

Det är inga konstigheter. Däremot blir det en gradfråga när minsta romantiska intresse (återigen, min uppfattning givet Lellans tidigare berättelser) från motpartens sida gör att hon ryggar tillbaka direkt. Det vill säga, under "lära känna"-tiden är det förbjudet med alla sorters romantiska närmanden, hur små de än må vara.

Det kanske Lellan kanske förtydliga, dock.

[Yes]

Låter som en falsk motsättning. Riktigt romantiskt intresse innebär också att vilja lära känna någon.

[shadowfire]

Kanske är det klassiska att personen är intressant så länge denne inte visar intresse.

[shadowfire]

Ursprungligen postat av tumme

Gud vad jag känner igen det här från mitt förra förhållande. Visar att dom bryr sig osv men total brist på intresse för den andre personen. Känns som en 5 månaders monolog. Var guld när hon inte visste vem min bror var efter vi gjort slut. Tror ända man kan göra är att kräva känslan av att vara intressant, på samma sätt som man kräver att dom är trogna.

Med all respekt för ert exförhållande, men det där låter supertråkigt... Det fina med kärleken i ett förhållande är väl just att man blir sådär otroligt nära varandra och lär känna varandra på djupet. Jag fullkomligt älskar människor som lever i relationer där den ene fyller i den andres tankar och ord osv, där man riktigt ser hur bra de känner varandra.

Sedan kanske man inte öppnar upp hela sitt inre hur som helst för vem som helst, eftersom det skapar en känsla av sårbarhet. De flesta av oss om har lite år på nacken har säkert också en eller två trauman eller jobbigare händelser i bagaget mm - men att ha en relation med någon som inte ens vet vad man har för smak eller vad ens närmaste släkt heter? Jag skulle nog känna det som om personen bara var ihop med min utsida eller att jag var någon trofé.

[Lellan]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Men herregud, jag tyckte att Lellan beskrev mycket tydligt vad "problemet" är och uppfattade det som raka motsatsen till närhetsproblem.

Det verkar nästan som att många killar känner sig provocerade av att Lellan inte gillar män som går för fort fram. Lite "tjejer borde tacka och ta emot när vi visar intresse, ffs". Kanske känner folk igen sig i agerandet hon beskriver, vad vet jag.

//Kristin

Precis, känns ju inte som romantiskt intresse för mig - det hade jag uppskattat, utan det har skett i kombination med att inte vilja veta ngt om mig alt kritiserat hur jag är. Då får jag inte ihop vad intresset grundas i.

Ursprungligen postat av mini

Jag uppfattar det som att Lellan först vill att personen vill lära känna henne, sedan ta steget vidare om ett romantiskt intresse finns. Inte försöka pressa ner kontakten i en förhållandemall det första man gör. Jag ser inga konstigheter.

Spot on!

Ursprungligen postat av mikaelj

Det är inga konstigheter. Däremot blir det en gradfråga när minsta romantiska intresse (återigen, min uppfattning givet Lellans tidigare berättelser) från motpartens sida gör att hon ryggar tillbaka direkt. Det vill säga, under "lära känna"-tiden är det förbjudet med alla sorters romantiska närmanden, hur små de än må vara.

Det kanske Lellan kanske förtydliga, dock.

Det är det inte, det är ju en del i lärakännandet.

Ursprungligen postat av Yes

Låter som en falsk motsättning. Riktigt romantiskt intresse innebär också att vilja lära känna någon.

This!

Tror faktiskt att man omedvetet kan upprepa mönster, och att det blivit så i det här fallet. Inte aktivt sökande av vissa personlighetsdrag/relationsmönster - utan att man hamnar där för det är så man är van.

Inledningsvis har det räckt att veta vad jag jobbat med, var jag kommer ifrån, typ basfakta. Som att de tänkt "ok, den tar vi, duger för syftet". Medans jag längs med vägen lär känna ytterligare, så finns inget ytterligare intresse tillbaks. Vilket, om man tex bor ihop ngt år, slutar med att jag känner någon men fyller en funktion för denne - som inte känner mig. Vilket - i sin tur - kanske gett mig bilden av att jag ALDRIG vill vara sambo mer. 3 gånger 3 år m varje = nog. Har kännts pinsamt att ingen kommit ihåg min födelsedag el att köpa julklapp - småsaker javisst, men upprepade under år efter år = sanning. Sambos som inte kommer ihåg att jag bytt jobb, el vet ngt mer om mig än när vi träffades osv - då har jag ibland mörkat utåt för att det kännts så pinsamt. Vet ju att så gjorde jag som liten. Mamma var sjuk och saker som födelsedagar, högtider glömdes bort. Minns när jag fyllde 6 år, och sa det till en granne så tyckte hon synd om mig och hjälpte mig fixa ihop ett kalas, fixade tårta osv. På foto från det kalaset så gömmer sig grannen bakom mig, och det tolkade jag som att inte ens den ville förknippas med mig. Har tänkt att barndom och dåliga erfarenheter inte ska identifiera mig, men de har ju satt sig i dysfunktionellt förhållningssätt uppenbarligen.

Kompisar och skola blev lösningen, att bli vuxen och ta tag i livet = lycklig. Men jag har inte haft kalas någon gång tex, som att det är pinsamt att dra ihop folk för att fira mig, jätteknäppt. Kompisar uppmärksammar en fast man inte bjuder hem, vilket kanske gjort att jag hellre föredrar sådana relationer framför parrelationer. Men det kan ju bero på att det varit felmatchning helt enkelt.

Förknippar samboskap med en än större ensamhetskänsla och som att man bara finns för ngn annan, en stress att någon ska komma på hur osynlig man är och att inte ha kontroll över mitt eget liv. Börjar förstå mönstren allt mer nu känns det som, och vill inte upprepa dåliga.

Jag är nog inte så störd som det låter, dessutom är jag lycklig vilket verkar vara få förunnat.. Tror jag vunnit lika mkt utvecklingsmässigt som jag kanske gått miste om, tex genom att själv vara den som ska driva på om ngt ska hända. Däremot så finns det saker att jobba på, helt klart. Ser det mest som sunt, kanske behövde jag bli lycklig först för att fatta hur det borde vara med vissa saker.

[mikaelj]

OK, i ljuset av följande inlägg:

Ursprungligen postat av Lellan

Har bott åratal med personer som inte vet om jag gillar öl, vin, cider el vad jag gillar för typ av film, vilka drömmar och rädslor jag har osv.. Sånt som mina vänner vet. Men inte pojkvänner. Som att de inte noterat nåt om mig öht, utan mer att jag fyller en funktion. Det är ju lite skevt, och det syftar jag ändra på.

så förstår jag vad du menar. Det låter ju helt fruktansvärt. Jag hade aldrig accepterat det. +1 på skuggan om att lära känna varandra. Varför stannade du kvar?

Ursprungligen postat av Lellan

ilket, om man tex bor ihop ngt år, slutar med att jag känner någon men fyller en funktion för denne - som inte känner mig. Vilket - i sin tur - kanske gett mig bilden av att jag ALDRIG vill vara sambo mer. 3 gånger 3 år m varje = nog. Har kännts pinsamt att ingen kommit ihåg min födelsedag el att köpa julklapp - småsaker javisst, men upprepade under år efter år = sanning. Sambos som inte kommer ihåg att jag bytt jobb, el vet ngt mer om mig än när vi träffades osv - då har jag ibland mörkat utåt för att det kännts så pinsamt.

(...)

Förknippar samboskap med en än större ensamhetskänsla och som att man bara finns för ngn annan, en stress att någon ska komma på hur osynlig man är och att inte ha kontroll över mitt eget liv. Börjar förstå mönstren allt mer nu känns det som, och vill inte upprepa dåliga.

Stackare. Jag förstår varför du resonerar som du gör. Jag lovar att det finns många där ute som är genuint intresserade av vem du är!

Men, samtidigt kanske du attraheras av såna som inte är intresserade av dig? Det visar din historia. Vad tror du att du kan behöva ändra på för att inte hamna i samma sits igen? Något du utstrålar när ni ses som behöver ändras, månne?