Citat:
Ursprungligen postat av Fredszky
Jag tror att man ska ge det en chans först. Öppet låta känslorna vara fria mot den man tycker om, visa det. Våga göra det. Med murar uppe går man miste om allt det fina i livet!
Om kärleken inte blir besvarad så... har du i alla fall vågat leva. Det gör ont att visa sig, sina känslor och bli avvisad. Bygg inte en försvarsmur om det händer. Låt känslorna som gör ont komma. Slå dig för bröstet att du vågar leva, du är känslomässigt ärlig mot dig själv, stark, mogen och kärleksfull! Du växer för varje gång du vågar!
Till slut hittar du någon som kan möta dig på samma sätt!
|
Citat:
Ursprungligen postat av Yes
Fast man får ju inte direkt nåt för det. Bättre att hålla emot in i det sista.
|
Vad är det man inte direkt får? Varför är det bättre att hålla emot in i det sista, och vad är det man ska hålla emot?
Jag tycker man ska uttrycka sina genuina känslor, på rätt sätt.
Om den andra börjar backa, spela spel, eller inte visar känslor tillbaka, så är det någon som inte är beredd eller vill möta dig på samma sätt.
Jag utgår från mig själv nu, vad jag vill ha ut av ett förhållande. Kärleksfullt, uppriktighet, tillit. Är den andra ytlig, spelar spel eller annat tråkigt beteende så gäller det helt enkelt att ha ryggrad att tacka för sig med den motiveringen; att det här var inte det jag sökte. Jag säger inte att man ska kuva sig och fortsätta uppmärksamma personen och förmedla känslor, det räcker med att visa sina känslor en gång, kanske till och med två gånger, och se om den andra är/möter en på samma våglängd.
Kort och gott, våga visa känslor men inte sakna ryggrad för det.
Jag tror att många som "spelar spel" eller har en tuff attityd har rädslor för att bli avvisade, för det är en hemskt känsla. Men sånt beteende leder till att mindre känslor får komma både ut och in.
Mina tankar kring detta.