Hetsätning/Bulimi

[mela]

Jag är en fd bulimiker.
Mitt största råd till dig är att planera dina måltider, ät balanserat och ofta och undvik att bli hungrig. Hungern är din värsta fiende.

I början av min behandling åt jag varannan till var tredje timme, efter tallriksmodellen. Det var bara att försöka släppa allt "opti-tänk" och mer se till att du faktiskt behöver maten. Lägg ifrån dig besticken mellan varje tugga och se till att svälja maten innan du lägger på ett nytt lass med mat på gaffeln/skeden.

Se dessutom till att inte ha något distraherande vid dig när du äter som dator/tidning/tv, du ska bara äta och bara fokusera på maten. Annars tänker man inte riktigt på hur mycket eller hur snabbt man äter.

Dessutom kan du kolla över storleken på dina tallrikar, jag har märkt nu många år efter att jag har svårt att bedöma hur mycket jag äter om jag får för stora tallrikar. Då har jag ändå varit friskförklarad i 7-8 år.

[Ozziking]

Ursprungligen postat av Tacos

Ni har absolut rätt båda två.

Jag menade inte att det rådde någon tvivel om att trådskaparen har problem. Det har han ju själv identifierat och uppenbarligen vill gör något åt, vilket är kanon (Alltså att han vill göra något åt det)

Ibland tycker jag bara vissa slänger lite lätt med ord som besatt, beroende, träningsnarkoman, hälsofreak m.m.

Tror många på mitt jobb tycker det om mig, bara för att jag planerar min träning och kost. Det lustiga är att samma personer som häcklar mig, kommer även och frågar om tränings- och kostråd, samt ger mig komplimanger om att jag är vältränad (Det sista kommer dock oftast fram när dom druckit lite )

Jag önskar verkligen trådskaparen lycka till och hoppas han kan hitta en balans med livet, träning och kost.

Bara massa BS från dem. Det är en livsstil man väljer, enough said

[timoat]

Jag har haft samma problem i 10-15 års tid. Tror många har det, det hela började med det som var så trend7gt då, ätardagarna. Åt nyttigt som fan (och alldeles för lite) 5 dagar i veckan för att sen frossa under helgen. Ett tag var det tom så att jag slutade gå ut eller umgås med kompisar på helgerna för att jag skulle äta. Vi snackar väl mellan 5 och 7000 kcal på en dag. Ofta spillde helgerna över till veckan efter och jag fortsatte äta skräp då. Och det är ju inte billigt heller, la väl mellan 100 och 200 kr per dag, and that shit adds up kan jag lova. Ibland kunde jag äta så i en hel månad. Överdriver inte. För mig handlar det mycket om sysselsättning och vad jag associerar det med. För mig var det avslappning, ladda ner ett gäng filmer och bara äta och sova varje helg. Jag har d3t fortfatandr men ska klara det nu. Ju längre tid man är utan det desto mindre tänker man på det. Jag är verkligen allt eller inget. Man känner nog själv hur man fungerar. Det som triggar mig är om en ny film kommit ut, eller om jag är bakfull. Sen måste jag ha motivation att hålla mig borta. Ett bra trick jag har funnit är att äta bättre och lite mer mat under veckorna, och äta god MAT på helgerna. Med pengarna jag spara på att inte äta godis glass kakor och chips skulle jag lätt kunna äta på tex oaxen eller gondolen 2 gånger i månaden, eller en vanlig 500 krs rest 4 gånger i månaden. det tål att tänkas på. Skönt att veta att man inte är ensam, eller hur?

[Tolkia]

Ursprungligen postat av Tacos

Ibland tycker jag bara vissa slänger lite lätt med ord som besatt, beroende, träningsnarkoman, hälsofreak m.m.

Tror många på mitt jobb tycker det om mig, bara för att jag planerar min träning och kost. Det lustiga är att samma personer som häcklar mig, kommer även och frågar om tränings- och kostråd, samt ger mig komplimanger om att jag är vältränad.

Men då skall du skriva att du stör dig på folk som i ditt tycke missbrukar ord, eller att du stör dig på vad (du tror att) människor i din omgivning tycker om dig. Du skall inte skriva att gränsen mellan sjukt och friskt är hårfin och att det är lätt att förväxla en person med ätstörningar med en hårdsatsande idrottsman, för det är ju varken sant eller vad du menar (därmed inte sagt att det inte finns idrottsmän med grava problem, men då föreligger inte riktigt den svårighet att definiera problemet som du beskriver).

Sedan tycker jag att det är lite konstigt att du ondgör dig över människor i din omgivning som tycker orättvisa saker samtidigt som du några inlägg bakåt postat följande:

Ursprungligen postat av Tacos

Precis så har jag också. Allt dras igång när jag tar första biten, sedan finns det ingen återvändo.

Då tycker man att det "bara" är att låta bli den där första biten. Problemet är att man kanske precis innan har ätit en middag bestående av "snacks" typ Tacos m.m. Sedan kanske en god efterrätt efter middagen, då är "suget" redan igång.

Ursprungligen postat av Tacos

Stämmer väldigt bra på mig. Ortorexi är nog väldigt nära sanningen för mig.

Då verkar det ju, om det nu är så säkert att du inte har några problem och så hemskt att folk (kanske) tycker saker bakom din rygg som om du gör precis samma sak som du stör dig på att andra gör - slänger dig lite lätt med stora ord.

[ATJL]

Min spontana uppfattning är att detta är något som tjänar på att behandlas proffessionellt. Känner någon möjligen till om det finns ngr psykologer med inriktning ätstörning som är särskilt kunniga i ortorexi? Vanligvis har de ju mycket erfarenhet av de två stora diagnoserna bulimia neurosa och anorexi.

A

[Tacos]

Ursprungligen postat av Tolkia

Men då skall du skriva att du stör dig på folk som i ditt tycke missbrukar ord, eller att du stör dig på vad (du tror att) människor i din omgivning tycker om dig. Du skall inte skriva att gränsen mellan sjukt och friskt är hårfin och att det är lätt att förväxla en person med ätstörningar med en hårdsatsande idrottsman, för det är ju varken sant eller vad du menar (därmed inte sagt att det inte finns idrottsmän med grava problem, men då föreligger inte riktigt den svårighet att definiera problemet som du beskriver).

Sedan tycker jag att det är lite konstigt att du ondgör dig över människor i din omgivning som tycker orättvisa saker samtidigt som du några inlägg bakåt postat följande:


Då verkar det ju, om det nu är så säkert att du inte har några problem och så hemskt att folk (kanske) tycker saker bakom din rygg som om du gör precis samma sak som du stör dig på att andra gör - slänger dig lite lätt med stora ord.

Du har helt rätt Tolkia. Är nog bara jag själv som försöker rättfärdiga mitt beteende.
Måste dock vidhålla att JAG tycker det är svårt att veta var gränsen går. Jag kan nog inte säga när jag ramlade över gränsen, eftersom det sker gradvis, precis som du skrev tidigare.

[austria]

Ursprungligen postat av mela

Jag är en fd bulimiker.
Mitt största råd till dig är att planera dina måltider, ät balanserat och ofta och undvik att bli hungrig. Hungern är din värsta fiende.

I början av min behandling åt jag varannan till var tredje timme, efter tallriksmodellen. Det var bara att försöka släppa allt "opti-tänk" och mer se till att du faktiskt behöver maten. Lägg ifrån dig besticken mellan varje tugga och se till att svälja maten innan du lägger på ett nytt lass med mat på gaffeln/skeden.

Se dessutom till att inte ha något distraherande vid dig när du äter som dator/tidning/tv, du ska bara äta och bara fokusera på maten. Annars tänker man inte riktigt på hur mycket eller hur snabbt man äter.

Dessutom kan du kolla över storleken på dina tallrikar, jag har märkt nu många år efter att jag har svårt att bedöma hur mycket jag äter om jag får för stora tallrikar. Då har jag ändå varit friskförklarad i 7-8 år.

Tack för alla tips Mela! Kommer verkligen att försöka ta till mig dom.
Reagerade dock på en sak du skrev om att inte ha några distraktioner när man äter.

Jag äter ibland framför datorn på jobbet. Jag upplever att jag äter lugnare och "bättre" då. Tar en tugga och sedan knapprar lite på datorn och tar sedan en tugga till. Jag hinner liksom känna mättnaden innan jag ätit upp, eftersom måltiden tar dubbelt så lång tid.

Men du tycker alltså (eller läkarna tycker) att man borde lära sig äta långsamt utan dator, TV eller liknande?

[austria]

Ursprungligen postat av timoat

Jag har haft samma problem i 10-15 års tid. Tror många har det, det hela började med det som var så trend7gt då, ätardagarna. Åt nyttigt som fan (och alldeles för lite) 5 dagar i veckan för att sen frossa under helgen. Ett tag var det tom så att jag slutade gå ut eller umgås med kompisar på helgerna för att jag skulle äta. Vi snackar väl mellan 5 och 7000 kcal på en dag. Ofta spillde helgerna över till veckan efter och jag fortsatte äta skräp då. Och det är ju inte billigt heller, la väl mellan 100 och 200 kr per dag, and that shit adds up kan jag lova. Ibland kunde jag äta så i en hel månad. Överdriver inte. För mig handlar det mycket om sysselsättning och vad jag associerar det med. För mig var det avslappning, ladda ner ett gäng filmer och bara äta och sova varje helg. Jag har d3t fortfatandr men ska klara det nu. Ju längre tid man är utan det desto mindre tänker man på det. Jag är verkligen allt eller inget. Man känner nog själv hur man fungerar. Det som triggar mig är om en ny film kommit ut, eller om jag är bakfull. Sen måste jag ha motivation att hålla mig borta. Ett bra trick jag har funnit är att äta bättre och lite mer mat under veckorna, och äta god MAT på helgerna. Med pengarna jag spara på att inte äta godis glass kakor och chips skulle jag lätt kunna äta på tex oaxen eller gondolen 2 gånger i månaden, eller en vanlig 500 krs rest 4 gånger i månaden. det tål att tänkas på. Skönt att veta att man inte är ensam, eller hur?

Usch, känner igen mig mycket i det beteendet också. När jag deffade som mest/hårdast hade jag också planerade ätardagar. Slutade ibland med att jag blev lös i magen och t.o.m. kräkningar för att jag ätit så mycket. Kunde vara "utslagen" hela dagen efter.

Tack och lov har jag slutat med dom dumheterna, men har ju som sagt andra problem nu istället.

Precis som du skriver är det skönt att höra att man inte är ensam, samtidigt är det väldigt tragiskt såklart.

[austria]

Ursprungligen postat av ATJL

Min spontana uppfattning är att detta är något som tjänar på att behandlas proffessionellt. Känner någon möjligen till om det finns ngr psykologer med inriktning ätstörning som är särskilt kunniga i ortorexi? Vanligvis har de ju mycket erfarenhet av de två stora diagnoserna bulimia neurosa och anorexi.

A

Hittade det här när jag själv googlade runt lite: http://www.friskfri.se/fa-hjalp/vard/stockholms-lan/

Nu är det i Stockholms län då jag själv bor där, men man kan söka i flera län på den sidan.

[austria]

Ursprungligen postat av Tolkia

Det här hör man ofta just på Kolo; ev. handlar det om att folk vill övertyga sig själva om att deras problem inte är så farliga ändå, för så hårfin är inte gränsen. I regel brukar den egna funderingen "har jag en ätstörning?" komma bra mycket senare än själva ätstörningen (jämför alkoholmissbruk där det brukar se ut på liknande sätt; när personen själv börjar inse problemet har det funnits där en längre tid) så börjar man själv undra så är det ett rätt säkert tecken på att något inte är som det skall. Det finns ju också grader i ätstörningshelvetet; man går inte från fullt normal och välfungerande till svårt sjuk från en dag till en annan, utan det är en gradvis nedgång.

Har man regelrätta hetsätningsattacker när man upplever sig tappa kontrollen över vad man trycker i sig handlar det inte längre om att man "söker efter parametrar för att förbättra sina resultat"; då har man ju ett etablerat beteende som tydligt försämrar resultaten.

Ursprungligen postat av Tacos

Gränsen är verkligen hårfin. När är man "sjuk" och när är man bara en hårdsatsande idrottsman eller kvinna som hela tiden letar efter parametrar för att förbättra sina resultat?

Jag förstår er båda två.

Gränsen är egentligen inte hårfin. Tittar man på det "utifrån" är det väldigt självklart, men när man själv är uppe i det kan det nog vara svårt att veta när man trillar över.

[Tolkia]

Ursprungligen postat av Tacos

Måste dock vidhålla att JAG tycker det är svårt att veta var gränsen går. Jag kan nog inte säga när jag ramlade över gränsen, eftersom det sker gradvis, precis som du skrev tidigare.

Jo, det ligger ju i sakens natur att man inte själv märker när det går över gränsen. Visste man det skulle man ju inte hamna där; ingen får ju ätstörningar för att man tycker att det verkar vara en bra idé. Sedan är man ju också i regel rätt bra på att dölja de mindre fräscha sidorna; särskilt när det gäller den del av ätstörningen som handlar om restriktion, avstående och att pina sig själv till att göra olika saker (t.ex. träna mer än man tål) är ju samhällsnormer ganska skeva och många hejas på av omgivningen för att de är så "duktiga" när de för länge sedan gått alldeles för långt. "Svårt att vara frisk i ett sjukt samhälle", som någon har sagt.

Angående behandling skulle jag säga att de som kan behandla anorexi och bulimi i regel kan behandla andra ätstörningar också. Ortorexi (som väl egentligen inte är någon egen diagnos?) är inte unikt eller mycket mer svårbehandlat än andra ätstörningar, liksom personer som tränar mycket inte är någon speciell art av människa bara för att de tränar mycket.

[Tacos]

Ursprungligen postat av Tolkia

Sedan är man ju också i regel rätt bra på att dölja de mindre fräscha sidorna; särskilt när det gäller den del av ätstörningen som handlar om restriktion, avstående och att pina sig själv till att göra olika saker (t.ex. träna mer än man tål) är ju samhällsnormer ganska skeva och många hejas på av omgivningen för att de är så "duktiga" när de för länge sedan gått alldeles för långt. "Svårt att vara frisk i ett sjukt samhälle", som någon har sagt.

Man blir verkligen otroligt duktig på att dölja sina brister och problem.
Min fru har en kompis som blev "inlagd" för ortorexi. Det slog verkligen ner som en bomb för oss. Hade aldrig gissat att hon hade sådana problem.

Visst var hon intresserad av kost och tränade, men att det gått så långt hade vi aldrig gissat.
Känns lite obehagligt och "verkligt" när det kommer så nära inpå.

[shut teh face]

Låter som att KBT-terapi skulle vara utmärkt för dig.

[mela]

Ursprungligen postat av austria

Tack för alla tips Mela! Kommer verkligen att försöka ta till mig dom.
Reagerade dock på en sak du skrev om att inte ha några distraktioner när man äter.

Jag äter ibland framför datorn på jobbet. Jag upplever att jag äter lugnare och "bättre" då. Tar en tugga och sedan knapprar lite på datorn och tar sedan en tugga till. Jag hinner liksom känna mättnaden innan jag ätit upp, eftersom måltiden tar dubbelt så lång tid.

Men du tycker alltså (eller läkarna tycker) att man borde lära sig äta långsamt utan dator, TV eller liknande?

Jag fick förbud mot att ha distraherande moment när jag skulle äta. Det hade också att göra med att du inte skulle betinga tv/dator med mat. Det var en stor grej i min familj då vi alltid haft TV vid köksbordet och därför minns jag den förändringen så väl.

Sent from my GT-I9300 using Tapatalk

[R Scarpa27]

Ursprungligen postat av mela

Jag fick förbud mot att ha distraherande moment när jag skulle äta. Det hade också att göra med att du inte skulle betinga tv/dator med mat. Det var en stor grej i min familj då vi alltid haft TV vid köksbordet och därför minns jag den förändringen så väl.

Sent from my GT-I9300 using Tapatalk

jaekla skulle inte klara mig utan det hemma iaf...
bor singel, och äter jag middag hemma vill jag inte sitta och stirra in i en vägg själv vid ett matbord.