Hetsätning/Bulimi

[austria]

Ursprungligen postat av doh

Kan känna igen mig i det där när jag är hemma och är sjuk främst, då finns det tydligen inga spärrar på vad och hur mycket jag kan stoppa i mig. Bästa lösningen för mig är att inte ha för mycket skräp hemma och att inte utsätta sig så mycket för situationer runt ätande där jag vet att det finns chanser att spåra ur.

Håller med dig till 100% om detta. Dock kan det vara svårt när man har fru och två barn. Jag kan ju inte förbjuda dem att ha "gott" hemma bara för att jag har problem. Det sista jag vill är ju att föra över mitt sjuka beteende runt mat på mina barn.

Sedan kommer det alltid vara tillfällen där det finns mycket mat och snacks i sociala situationer, både på jobbet och hemma.

Jag vill försöka hitta ett sätt som minimerar min risk för hetsätning och få ett mer avslappnat synsätt, både på kost och träning.

Några punkter som jag kommer testa är nog dessa:

* Regelbundna måltider (5-6 om dagen)
* Ingen deffning eller någon form att fastning
* Skära ner på kolhydraterna
* Försöka utesluta godis/snacks/glass m.m. så mycket som möjligt
* Undvika i högsta mån att ha frestelser m.m. hemma i skafferiet
* Matlådor på jobbet istället för att äta ute.
* Undvika att kompensationsträna eller "förbereda" mig om vi skall bort eller äta ute m.m.

[Anton Fräs]

Jag är väl insatt i behandlingen av ätstörningar och jag tycker dina punkter låter rimliga. Jag måste dock reservera mig mot att skära ner på kolhydrater och uteslutning av sötsaker. Det bästa är att försöka normalisera förhållandet till mat, alltså att försöka äta rimliga mängder även av sötsaker. Detta kan vara svårt till en början och man kan med fördel börja med sådant som triggar en minst (av sötsaker och liknande).

Äta regelbundet, äta vanlig mat och inte kompensera på något sätt är gyllene punkter.

[austria]

Ursprungligen postat av Anton Fräs

Jag är väl insatt i behandlingen av ätstörningar och jag tycker dina punkter låter rimliga. Jag måste dock reservera mig mot att skära ner på kolhydrater och uteslutning av sötsaker. Det bästa är att försöka normalisera förhållandet till mat, alltså att försöka äta rimliga mängder även av sötsaker. Detta kan vara svårt till en början och man kan med fördel börja med sådant som triggar en minst (av sötsaker och liknande).

Äta regelbundet, äta vanlig mat och inte kompensera på något sätt är gyllene punkter.

Ja, mitt mål är ju att normalisera kost och beteeende så mycket som möjligt.
Tack så mycket för tipsen, det uppskattas verkligen!

Det som känns skönt är att jag är väl medveten om mina "problem" och är verkligen redo att göra allt för att få bukt med det.

Känns som man kommit en bit på väg redan då.

[R Scarpa27]

händer lite då och då, ganska ofta. (har dock inga problem att äta mkt)
ökat på fettet ganska mkt det senaste och det har hjälpt att man blir mkt mer nöjd och håller sig stabilare på MIG.

buffe e ju livsfarligt för många tror jag =) så där är du inte ensam =D.
& öppnar jag en påse chips då kan jag inte som många andra äta några nävar, utan slukar hela påsen. (bra det finns småpåsar att inhandla ibland =)

mkt ställer till det också att jag har oregelbundna måltider, inte självvalt (pga jobb)...
men trivs endå.

[400]

Det där med att äta och sedan kompensera det med träning är en mild grad av ortorexi.
http://http://www.netdoktor.se/psyki...-och-ortorexi/

[strango]

Jag har nog en liten light-version av det du beskriver. Det har jag haft så länge jag kan minnas.

Till en början kan jag inte ta en godis, jag kan inte ta ett glas läsk. Då eskalerar det direkt. Allt jag kommer över i sötväg åker in, tills jag bokstavligt talat mår illa.


Men äter jag inte den där godisen, då känner jag inget sug. Hur är det för dig? Känner du sug direkt eller kommer det när du ätit första biten?

[Tacos]

Ursprungligen postat av strango

Jag har nog en liten light-version av det du beskriver. Det har jag haft så länge jag kan minnas.

Till en början kan jag inte ta en godis, jag kan inte ta ett glas läsk. Då eskalerar det direkt. Allt jag kommer över i sötväg åker in, tills jag bokstavligt talat mår illa.

Men äter jag inte den där godisen, då känner jag inget sug. Hur är det för dig? Känner du sug direkt eller kommer det när du ätit första biten?

Precis så har jag också. Allt dras igång när jag tar första biten, sedan finns det ingen återvändo.

Då tycker man att det "bara" är att låta bli den där första biten. Problemet är att man kanske precis innan har ätit en middag bestående av "snacks" typ Tacos m.m.

Sedan kanske en god efterrätt efter middagen, då är "suget" redan igång.

[Tacos]

Ursprungligen postat av 400

Det där med att äta och sedan kompensera det med träning är en mild grad av ortorexi.
http://http://www.netdoktor.se/psyki...-och-ortorexi/

Stämmer väldigt bra på mig. Ortorexi är nog väldigt nära sanningen för mig.

[400]

Ursprungligen postat av Tacos

Stämmer väldigt bra på mig. Ortorexi är nog väldigt nära sanningen för mig.

Jag tror faktiskt det är väldigt många här på forumet som mer eller mindre "lider" av ortorexi. Till skillnad från andra ätstörningar drabbar ortorexi killar i lika hög grad som tjejer.

[Tacos]

Ursprungligen postat av 400

Jag tror faktiskt det är väldigt många här på forumet som mer eller mindre "lider" av ortorexi. Till skillnad från andra ätstörningar drabbar ortorexi killar i lika hög grad som tjejer.

Gränsen är verkligen hårfin. När är man "sjuk" och när är man bara en hårdsatsande idrottsman eller kvinna som hela tiden letar efter parametrar för att förbättra sina resultat?

[Tolkia]

Ursprungligen postat av Tacos

Gränsen är verkligen hårfin. När är man "sjuk" och när är man bara en hårdsatsande idrottsman eller kvinna som hela tiden letar efter parametrar för att förbättra sina resultat?

Det här hör man ofta just på Kolo; ev. handlar det om att folk vill övertyga sig själva om att deras problem inte är så farliga ändå, för så hårfin är inte gränsen. I regel brukar den egna funderingen "har jag en ätstörning?" komma bra mycket senare än själva ätstörningen (jämför alkoholmissbruk där det brukar se ut på liknande sätt; när personen själv börjar inse problemet har det funnits där en längre tid) så börjar man själv undra så är det ett rätt säkert tecken på att något inte är som det skall. Det finns ju också grader i ätstörningshelvetet; man går inte från fullt normal och välfungerande till svårt sjuk från en dag till en annan, utan det är en gradvis nedgång.

Har man regelrätta hetsätningsattacker när man upplever sig tappa kontrollen över vad man trycker i sig handlar det inte längre om att man "söker efter parametrar för att förbättra sina resultat"; då har man ju ett etablerat beteende som tydligt försämrar resultaten.

[Ozziking]

Jag tror man måste kunna skilja lite på ätstörning och livsstil.

När jag vart sjuk så var mitt beteende mot mat att jag typ skrek och kastade bort tallriken i ångestatacker. Hemskt...

Nu om det är något som inte passar frågar jag om jag kan äta något annat för att jag har målsättningar som jag verkligen strävar efter och vill nå med bästa resultat. Och försöker så klart få viljan genomträngd.

Det är ju inte så att bara för man lever väldigt nyttigt och älskar att träna så har man en ätstörning. Men det blir lätt att man tror det för att det är precis så ätstörningar funkar också, förutom att beteendet mot en viss mat blir ångestfyllt. typ.

[Ozziking]

Också svårt att begränsa mig när det gäller mat. Men ibland får man bara ta sig i nackskinnet och bestämma sig.
Tror också att sänkt kolhydrats tag kan förbättra suget efter några dagar ( första dagarna är hemska kan jag lova ). Men fett sägs ju hålla mättnaden bättre och sötsuget.

[Morty]

Ursprungligen postat av Tacos

Gränsen är verkligen hårfin. När är man "sjuk" och när är man bara en hårdsatsande idrottsman eller kvinna som hela tiden letar efter parametrar för att förbättra sina resultat?

Gränsen är passerad när drivet kommer från ångest.

[Tacos]

Ursprungligen postat av Tolkia

Det här hör man ofta just på Kolo; ev. handlar det om att folk vill övertyga sig själva om att deras problem inte är så farliga ändå, för så hårfin är inte gränsen. I regel brukar den egna funderingen "har jag en ätstörning?" komma bra mycket senare än själva ätstörningen (jämför alkoholmissbruk där det brukar se ut på liknande sätt; när personen själv börjar inse problemet har det funnits där en längre tid) så börjar man själv undra så är det ett rätt säkert tecken på att något inte är som det skall. Det finns ju också grader i ätstörningshelvetet; man går inte från fullt normal och välfungerande till svårt sjuk från en dag till en annan, utan det är en gradvis nedgång.

Har man regelrätta hetsätningsattacker när man upplever sig tappa kontrollen över vad man trycker i sig handlar det inte längre om att man "söker efter parametrar för att förbättra sina resultat"; då har man ju ett etablerat beteende som tydligt försämrar resultaten.

Ursprungligen postat av Morty

Gränsen är passerad när drivet kommer från ångest.

Ni har absolut rätt båda två.

Jag menade inte att det rådde någon tvivel om att trådskaparen har problem. Det har han ju själv identifierat och uppenbarligen vill gör något åt, vilket är kanon (Alltså att han vill göra något åt det)

Ibland tycker jag bara vissa slänger lite lätt med ord som besatt, beroende, träningsnarkoman, hälsofreak m.m.

Tror många på mitt jobb tycker det om mig, bara för att jag planerar min träning och kost. Det lustiga är att samma personer som häcklar mig, kommer även och frågar om tränings- och kostråd, samt ger mig komplimanger om att jag är vältränad (Det sista kommer dock oftast fram när dom druckit lite )

Jag önskar verkligen trådskaparen lycka till och hoppas han kan hitta en balans med livet, träning och kost.