Citat:
Ursprungligen postat av Anton Fräs
Langster, det verkar som att du inte har något emot lite längre utlägg om din kosthållning och träning, men jag har en liten annorlunda fråga.
Hur ser du på din förmåga mentalt att utföra en så i mina ögon (och troligen många andras) enformig diet? Du har ju onekligen lyckats oerhört bra och jag finner det mycket intressant hur du klarar av att hålla dietandet och den i ditt enformiga kost (no diss.)
// Från en som hoppar av efter 1 veckas diet 
|
Ah, jag har funderat rätt mycket på just detta under dieten!
För mig är det svårt att hålla vikten på en vettig nivå utanför diet... När jag inte har något mål att fokusera på och slutar bry mig om vad jag äter så slutar jag VERKLIGEN att bry mig om vad jag äter, jag älskar god mat, godis, snacks, glass osv. Samtidigt är jag inte särskilt mån om mitt utseende, jag mår inte särskilt dåligt av att vara tjock faktiskt (nu har jag aldrig blivit extremt fet och eftersom jag tränat i princip hela livet så anser nog de flesta att jag ser "vältränad" ut även när jag väger över 100 kg, jag hade nog blivit deppig om jag blev ett sängliggande fettberg). Det enda som blir tråkigare av att vara fet för mig är träningen, jag tycker det är extremt mycket roligare att träna när jag är i form och när träningen är rolig och går bra mår jag bättre överlag. Träningen är ett av mina större glädjeämnen i livet. Det är anledningen till att jag har deffat, att få något att hända med träningen och göra den roligare.
Så vad är det då som får mig att genomgå en strikt diet vecka efter vecka om jag egentligen inte bryr mig så mycket om hur jag ser ut samtidigt som jag älskar god mat? Motivationen är i huvudsak träningen i sig, och att verkligen se resultaten av träningen... Men det räcker inte, det vet jag, eftersom jag helst skulle vilja se resultaten hela tiden, jag skulle alltid vilja vara i så här bra form hela tiden om jag fick välja och det har jag ju misslyckats med de senaste 10 åren. Jag har varit i varierande form hela tiden sen jag började styrketräna och största delen av tiden har jag varit i en form som jag egentligen inte är nöjd med, men helt enkelt inte brytt mig så mycket om det - suget efter god mat har varit större och det har både varit enklare och viktigare för mig att få i mig det goda som jag kan få på 10 sekunder än att lägga ner månader på att komma i form. Det är enklare att trycka i sig två pizzor på rad än att lära sig räkna kalorier. Samtidigt går ju styrketräning rätt bra när man inte har några restriktioner i hur mycket kalorier man får stoppa i sig och att nästa träningspass går "bra" har även det varit enklare än att planera att jag på sikt kommer tycka att det går ännu bättre eftersom jag då kan vara i form...
Lösningen är
att skifta fokus. Istället för att fokusera på vad som finns precis framför näsan på en, eller vad man kan få om en halvtimme så måste man fokusera på en punkt längre fram i tiden. Det viktigaste är att
bestämma sig för att nå ett mål. Nu menar jag inte att man bestämmer sig för
"att kanske vara i rätt bra form om 4 veckor, eller kanske 2 månader, får se hur det går, ska försöka äta lite nyttigare kanske", nej jag menar att man på en djup nivå i sin hjärna bestämmer sig för att förändra sitt beteende för att nå ett specifikt mål med hjälp av en specifik plan, i mitt huvud är det som en strömbrytare som slås på när jag väl bestämmer mig och det är endast jag själv som kan slå av den strömmen, ingen annan eller något annat kan göra det. Viktigast av allt är att förstå att bara är en person som kan slå på strömmen, man själv. När jag väl bestämt mig för att fullfölja dieten så kan jag sitta med pizzor och kakor och vad fan som helst mitt framför näsan utan att bry mig det minsta om det, utan att känna det minsta sug, mitt mål är inte längre att glufsa i mig detta, mitt mål ligger längre fram och jag vet att dessa hinder bara skulle göra att målet hamnade längre bort.
Man måste övertyga sig själv om att ens långsiktiga mål kommer att ge mer tillfredställelse än de kortsiktiga mål som kommer i vägen. Och i verkligheten är det ju faktiskt så, de långsiktiga målen har alltid större värde.
Nu låter det kanske väldigt djupt och svårt, men det är det INTE. Jag vill bara poängtera hur viktigt det är att
skifta fokus och
bestämma sig. Det är två väldigt skarpa beslut man måste ta, de ska vara absoluta och slutgiltiga. När man väl gjort det är det faktiskt väldigt lätt.
Okej, det var den mentala biten och det är ju det viktigaste.
Fysiskt sett så ja, det är lite jobbigt de första veckorna, när man är van vid att äta precis vad som helst, det är då kroppen är sugen på annat. Men kroppen vänjer sig snabbt vid hur läget ser ut, detta är vad huvudet tillåter nu.
Att ha restriktioner på hur mycket och vad man får äta hjälper ju faktiskt också, är man lite hungrig så blir det mesta gott, hur enahanda och torftigt det än är.
Efter ett tag blir det lätt och problemfritt i vilket fall, man blir inte sugen på något annat än det man bestämt att man ska äta.
När man väl börjar se resultaten blir det ännu lättare och man börjar bli sugen på just den maten man äter under dieten, eftersom man vet att den ger resultat.
Jag ser faktiskt fram emot precis varenda mål, jag tycker det är gott och vet att jag får äta mig mätt, det är den stora fördelen med periodisk fasta.
Ja det är kanske något enformigt, men jag bryr mig inte om det. Jag hade kunnat äta pizza varje dag utan att tycka att det blev enformigt också. Hur många äter inte EXAKT samma saker till frukost år ut och år in utan att tycka att det blir enahanda?