Är inte det mänskliga samhället på helt fel väg?

[blåvitt]

Hej kära kolozzeum.

Jag har tänkt mycket på det här med hur vi som samhälle värderar vårt eget samhälles och den enstaka individens fortsatta levande som så mycket högre än allt annat. I SVTs "Mötet" så finns det ett avsnitt där partiledaren för Samerna och Kirunas kommunalråd Gunnar Selberg diskuterar rätten till fjället.
Jag minns att samen Anders Kråik påstår att andra djur också har rätt att finnas, och att vi inte kan tränga undan dom till vilket pris som helst till förmån för det mänskliga samhällets tillväxt. Jag minns att Gunnar (C) tyckte att detta var ett helt befängt påstående, och kunde inte alls förstå hur någon kan tycka att ett djur är viktigare än en människa. Trots att det handlar om en hel djurart och fjällets bevarande, mot att kirunabor ska ha lite smidigare pendling till norge (eller något sånt, minns inte exakt).

Jag tror att detta härstammar ur en grundlös mentalitet om att mänskligheten alltid går före, oavsett vad. Det är en mentalitet som förvisso har gett oss en fantastiskt välutvecklad civilisation - kanske det mest teknologiskt utvecklade samhället i hela universum? Men till vilket pris frågar jag mig nästan konstant. I och med den industriella revolutionen så har mycket förändrats till det bättre, men samtidigt så smälter vi våra istäckta poler, utrotar miljontals arter och skapar på sikt torka, svält och metrologisk instabilitet som inte bara hotar alla andra arter, utan även vår egen.

Vi lever i ett samhälle där konsumtion är meningen med livet. Är du ung och behöver hitta dig själv? Flyg jorden runt, gå på rave i berlin och rök hasch i vietnam. Du hittar dig själv genom att köpa dig upplevelser och identitetsmarkörer. Ett fruktansvärt ytligt substitut för äkta utveckling, äkta utmaning. Jag VET att vem som helst kan lära känna sig själv bättre genom att bygga någonting. Bygg en båt kanske, segla den genom en storm. Du har riskerat ditt liv, men du kommer veta vem du är och vara så fast i den kunskapen att du aldrig behöver en påminnelse.

Vi är som en border collie som inte får valla får. Vi roar oss med artificiellt magkli, plastleksaker och korta löpturer med husse eller matte. Det kanske ser ut som ett bra och meningsfullt liv men innerst inne är det något som gnager. När vi köper en ny tv eller åker till turkiet slutar det gnaga en stund, men det kommer alltid tillbaka. Vi kommer aldrig må lika bra och vara lika lyckliga, som om vi fick valla våra får.

Det äkta och det meningsfulla tror jag ligger i att möta vädrets makter. Att ta sig upp för en brant och utmanande klippvägg, att lyckas ta sig ner för en snöbeklädd brant med korta, kontrollerade svängar. Desto djupare och rejälare hittar vi det i att bygga en hydda med sina bara händer, äta mat lagad på ingredienser som man har skördat själv istället för att köpa.

Men allt detta tappar vi bort i vår strävan efter tillväxt, teknologisk utveckling och konstant trygghet.

Jag tror att en rejäl solstorm är det bästa som skulle kunna hända oss. Att vår elektronik slås ut för en lång tid framöver, och att vi får möta äkta utmaningar. Att vi får kämpa för att överleva, att växa och hitta sig själv i det. Då tror jag att vi inte skulle ha några medelålderskriser eller utbrändheter, på sikt. Många skulle dö, men vad fan, det ska vi väl ändå göra i vilket fall som helst? Det vore en tragedi, men en mycket mindre tragedi än det vi utsätter oss själva för idag. Tänk er hur bruset tystnat, oron stillas och ändamålet för dagen blir självklart: Jag måste trygga mitt och mina käras välmående.

Skulle det hända tror jag att även om elektroniken kommer tillbaka på sikt så kommer mänskligheten att kollektivt ha närmat sig upplysning. Vi skulle generellt ha förstått vad livets värde faktiskt ligger i, och hållit fast vid det, istället för att gå tillbaka till det gift som vi är så beroende av idag.


Förstår att det här blev väldigt spretigt men skulle vara intressant att höra hur ni tänker kring detta.