Attityd mot pappor?

[shut teh face]

Det verkar finns en djupt rotad attityd mot "pappor" i samhället. Pappan liksom drivs in i ett spår som gör att man inte är förvånad över att barn i regel har bättre relation till sin mamma.

Föräldragrupperna, kommer man som pappa ensam så är det förvånande, sköterskan undrar vart mamman är, men de undrar inte över vart någon pappa är fastän jag är där som ensam kille.

Mamman ska amma, det är nästan lite tabu att göra något annat. Vi ville ha bröstpump och låta mig mata ibland, inte för att amningen fungerar dåligt, men man känner sig ju handikappad när mamman inte kan va borta två timmar ens. -Tänk om barnet blir hungrigt! När man diskuterar detta så möts man enorm förvåning och sköterskan försöker argumentera för att det är väl ingen idé att göra så, barnet får bäst relation till sin mamma om det ammar och det är lika bra då pappan ska ju börja jobba snart igen.

Nu är detta inte enstaka individer i sjukvården, utan jag känner samma attityd från dem alla, som verkar va medelålders kvinnor allihopa, barnmorskor, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor.

Inte konstigt att mamman alltid får vårdnaden om barnen, socialen är väl full med medelålders kvinnor också och domstolarna kör väl alltid på deras rekommendation.

Nu stör inte detta mig så enormt mycket, jag bara funderade på det och undrar hur andra pappor upplever det.