Unga eller gamla föräldrar?

[Allan]

Som en spinoff på "Ångest för trettioårskrisen.."-tråden.

Folk blir allt äldre när de skaffar sina första barn. I Stockholm är de nya mammorna hyfsat gamla redan. Och det är inte ovanligt med gråhåriga farsor som skjuter omkring barnvagnar.
Det finns säkert en och annan som skaffar sig ett nytt barn med en ny kärlek, men jag funderar lite på hur det kommer att bli sen? Hur kommer det att kännas att ha en +60förälder när man själv kanske fortfarande är tonåring?
Och hur kommer en +60förälder kunna sätta sig in i hur tonåringen tänker. Är det ens bra det här med att leva först, och skaffa barn sen? Man blir en gammal förälder, och förmodligen en helt jävla urgammal far- eller morförälder?
Å andra sidan finns ju fördelar med att att ha gjort den där - oerhört förutsägbara - trippen med slarv, fylla, festivaler, långresor, tokjobbande, studier, kårliv och vad det nu innebär.
Och nej, jag är inte ute efter att stressa en massa tjejer nu.

Vad säger ni? Vad är bäst? Gammal eller ung förälder?