En lång historia om ett berg.
Vi var ett gäng killar, tjugo-nånting år gamla, i Tokyo och semestrade i tre veckor. Under tiden vi var där så fick vi ett infall att vi borde bestiga Mount Fuji. Ingen av oss hade någonsin bestigit ett berg och de flesta var totalt otränade. Vi googlade lite snabbt och man kunde åka buss upp till 2300 m höjd för att sedan för egen maskin ta sig den sista biten upp till toppen på 3776 m, med ett antal stationer på vägen där man skulle kunna köpa proviant. Det var mitt i sommaren med en stadig temperatur på över 30°C och det verkade som att det skulle vara si sådär 10°C där uppe. Vi tänkte väl ungefär att det skulle vara en längre promenad upp för en stor kulle med temperatur som en svensk vårdag. Vår plan var att börja vandra på kvällen och ta oss upp under natten för att kunna avnjuta soluppgången från toppen. Vi bokade bussbiljetter och gav oss av, iförda jeans, skejtardojor och långärmade tröjor med plånbok och vattenflaska som enda packning..
Bussen hade lämnat Tokyo och stadslandskapet hade bytts ut mot odlingslandskap för att sedan gå över till mer kuperad terräng. Plötsligt kunde vi se vårt mål i horisonten och det började suga lite i magen när det började sjunka in att det kanske inte bara var en längre promenad upp för en kulle. ”Är det där
moln halvvägs upp för berget?!. ”Vänta nu. Hur högt var det?” ”Shit, det är ju lika högt som Europas (f.d.) högsta berg Mount Blanc!!”
Bussen rullade in på parkeringen vid den sista basstationen och det skulle snart börja skymma. Vi gick för att köpa lite mat och annan eventuell proviant. Det fanns snacks. Och syrgastuber. Och vandringstavar med bjällror på för att skrämma bort björnarna med. Björnar!!?
Vi påbörjade vår vandring och passerade någon slags betongtunnel där högtalare skanderade ut en sista varning att vända om ifall man inte var väl förberedd. Vid det här laget så hade vi nog gått från ovetskap, till ”holy shit”, till förnekelse. Vi vandrade vidare och det började bli allt dunklare ljus. ”Fan vad kallt det är och börjar det inte bli lite tungt att andas?” ”Det skulle ju vara 10 grader?” (Mitt på dagen när solen strålar ja!!)
Vi började möta folk som hade vänt om. De var klädda som om de skulle bestiga Mount Everest.
Efter några timmar började det slita på de tyngre medlemmarna i gruppen, och på rökarna. Luften var tunn och det var kallt och blåsigt. Av alla stationer som skulle finnas på vägen så var en öppen. De sålde miso-soppa (som jag hatar) och fingervantar. De hade två par kvar. Jag blev utan.
Det hade hela tiden varit enkel terräng, men började nu bli värre och det började gå över från vandring till vad som nästan skulle kunna klassas som klättring. På något vis så började vi i alla fall närma oss toppen och det tycktes åter igen bli något ljusare, så vi ökade farten. Ibland kändes det lite farligt att hoppa fram mellan stenarna, men vi kunde inte ha genomlidit allt detta för att missa soluppgången från toppen!
Vi klarade det i sista sekunden! Solen började leta sig upp och vi stod som förtrollade och blickade ut mot horisonten. Vi var en bra bit ovanför molnen och det var helt magiskt!
Vi kom sedan snabbt tillbaks till verkligheten. Det blåste något enormt och vi extremt trötta och hungriga. Jag sökte skydd från vinden bakom ett stenblock. När jag satt där ihopkurad och huttrade så blickade jag ner på marken och såg en skruvkork fylld med vatten. Det var fruset till is.
Och just det ja. Vi ska ju ta oss ner också..