Pappa har blodcancer (leukemi)
 

Ligger i mitt gamla flickrum. Vill hjälpa honom så gott det går, han vill helst inte prata om just det (att vi tidigt imorgon åker till Uppsala för en utlovat "mkt tuff" behandling. Här fått testamente, vi har pratat begravning - ungefär allt man inte vill prata om. Mina försök att "inte dags för dig än, du hör ju hur mkt du vill göra först" o "jag gör inte det här för att du ska få ro att dö" (tar hand om räkningar osv) möts med en blick jag hoppas här fel. Att han ska kämpa, inte kapitulera nu. Hjälper, pratar om praktiska saker för att han ska få ro att bli frisk" - känns rätt, vet inte.

Har inte pratat m ngn läkare, men oavsett prognos känns det (som väl är naturligt) att det här är min PAPPA o han ska klara allt..bara så att ni vet.

Han är 70, hur jag än kämpar här han större biceps än mig och än så länge ett mörkt gråta hårsvall. Försöker mobilgoogla o då står det saker som benmärgstransplantation"" upp till 65 år.. Nu vet vi inte mkt, men hoppas på allt.

Vill stanna tiden - eller spola fram den, vilket ställe som än är bäst. Men ska först gå upp och göra dinkelgröt m hjortronsylt till pappa när han vaknat. Och inte slösa tid på att gråta. Fan. :(

Beklagar Lellan. Förstår din oro fullt ut. Min svåger fick denna hemska sjukdom och det är en oerhört tuff tid du och din far har framför sig. Extremt viktigt att vara stark och ge stöd och lyssna och känna av hans vilja. Behandlingen kommer påverka honom både mentalt och psykiskt och det kan tyvärr bryta ner livsviljan hos den starkaste. Då är det viktigt att visa att man finns där och ger ro och trygghet så gott det går.

Det sista du skriver är viktigt - slösa inte tid på att gråta. Så småningom blir det tid för det också...

Usch vad hemskt!

Hoppas att ni tar er igenom det hela båda två! :(

gör roliga saker tillsammans. så ofta han orkar.

ta det från en som vart med i cancersvängen med dåligt utfall..

Jag hade kunnat skriva en extremt lång utlämnande post här men med respekt för min fd fru och att jag inte har lust att lämpa ur mig så mycket personligt elände framför alla på Kolo så tar jag den korta versionen.

Leukemi är ett rent jävla elände, det är en fruktansvärt tärande sjukdom både när det gäller närstående och när det gäller den sjukes fysik. Man går i limbo i 2,5 år av tuffa behandlingar, växlar mellan elände och hopp, ser lidande och glädje.

I vårt fall var det Akut lymfatisk leukemi (ALL), den är extremt aggressiv och från dagen då vi fick beskedet tills dess att hon mer eller mindre låg i koma var tre dagar.
Som sagt, den korta versionen. Hon återkom till medvetande efter ytterligare ett par dagar och då hade en makalös behandling dragit igång.

Detta är 16 år sen så mycket har ju hänt inom vården sen dess, forskning har gått framåt osv men det är fortfarande ett jävla elände!

PM om du vill veta mer.

Beklagar verkligen Lellan. Verkligen. Bor din pappa ensam? Bor han långt ifrån dig?

Vad ska man säga, riktigt tråkig situation men fantastiskt att du finns där och stöttar, sånt gör stor skillnad.

Fint av dig att finnas där för honom, beklagar och hoppas att han blir frisk.

Håller tummarna*hug*

Ledsen att höra det. Vet precis hur det känns. Och för en gångs skull kan jag säga det när någon skriver något tråkigt och verkligen mena det. Tyvärr. Önskar att ingen behövde uppleva den känslan.

Känner igen det du skriver om att vilja stoppa tiden. Jag började nästan leta efter en tidsmaskin när jag fick beskedet om mamma.

Hoppas allt blir bra med din far.

Fy tusan, håll ut. Var stark för din pappa.

Jag lider verkligen med dig. Min pappa har kronisk cancer (Myelom). Det känns så jävla orättvist, inte mot mig, utan mot honom, att han ska behöva lida så och till slut dö av skiten.

Bra att du Lellan talar om detta.

Känner med dig Lellan *hug*

Go go power Lellan.