Visa fullständig version : Hämnd - distanskurs
Fast grejen är ju fortfarande att man lär sig att "rensa sig" på negativa tankar. Vilket gör att man kommer att snubbla in i en ond cirkel. Det är flerfaldigt bättre att bara skippa negativa tankar så mycket man kan så att de aldrig blir något större problem.
Det avgör ju ingen av oss, vad som är bäst för vem. För alla har ju olika sätt att bearbeta sina respektive känslor på. Olle ville vara otrogen tillbaka, Nisse vill slåss och Kalle ville ställa sig upp och skrika.
Men du inser väl att du med största sannolikhet kan lösa situationen utan att slösa energi på att bli arg?
Om det är avslappnande och uttömmande att bli arg då? Om det är det bästa sättet för just den här personen att konfrontera just den här situationen? Om man man helt enkelt mår bra efter ett vredesutbrott :)
shadowfire
2006-09-17, 18:57
Varför är den negativ?
Passion kan ju vara båda, som i det fallet jag nämnde.
Passion är sig är ju iofs positivt, det är ju att brinna för något, att ha en slags extra kärlek för något. Sedan vad det är du har passion för är det som kan vara negativt.
Klart hämnas är en svaghet.
Det kan lika gärna vara en styrka.
Yankeee :thumbup:
Alltså är inte stressen negativ för dig?
För att de gillar passionen som det ger, känslostormarna upp och ner. Det är alltså inte negativt. Finns inget objektivt sätt att säga hur man skall hantera känslor.
Du har väl hört talas om: Löve me, hate me just dont ignore me. Barn(och även pinsamt många vuxna) är funtade just så. Får de inte uppmärksamhet genom positiva handlingar tar dem sej den mha negativa. Det betyder inte alls att det är något de vinner på/mår bra av även om de är lyckliga för stunden (icke ignorerade).
Känslostormar i form av vrede är det precis samma sak med.
Ångest gör sej som mest påmind i ett stilla - ickesysselsatt med känslor - sinne. Det är själva skälet till att människor blir allt från dramaqueens(beroende av aggressivitet/känslostormar till workoholics och andra beroenden)
Lösningen ligger inte i att ständigt försöka tränga undan stillheten i sinnet mha aggressioner/stressig livsstil mm(för att slippa ångesten) utan att ta tag i det underliggande problem som skapar ångesten. Först då är man fri från beroendet av känslostormar osv.
Okey. På vilket sätt bidrar ilska till ett bättre liv? Hat? Förakt? Stress?
Att det är nyttigt att rensa sin kropp mfrån negativa känslor. Då kan ex ilska hjälpa en att få utlopp för det där som grämer en in i själen.
Rent teoretiskt vore det kanske bäst att kunna styra över sina känslor i alla lägen, men vi alla bör veta att verkligheten inte ser ut så.
Om du är dum mot mig, så är det naturligare att jag är dum mot dig tillbaka, än att du var dum mot mig från första början.
Hämnd är alltså naturligare än att bara vara elak utan orsak :)
Det kan lika gärna vara en styrka.
Nej.
Du har fel i att hämnd är en aktion. Man ger igen och då blir det ju en reaktion. Du kan alltså aldrig hämnas på ngn som inte gjort dig ngt. Man kan aldrig inleda en konflikt med en hämnd etc.
Jag tror att vi har ett definitionsproblem här. Återkommer om detta senare.
Jag tror att vi har ett definitionsproblem här. Återkommer om detta senare.
Ja så kanske det kan vara, börja med att ta reda vad hämnd betyder :)
Yankeee :thumbup:
Du har väl hört talas om: Löve me, hate me just dont ignore me. Barn(och även pinsamt många vuxna) är funtade just så. Får de inte uppmärksamhet genom positiva handlingar tar dem sej den mha negativa. Det betyder inte alls att det är något de vinner på/mår bra av även om de är lyckliga för stunden (icke ignorerade).
Känslostormar i form av vrede är det precis samma sak med.
Ångest gör sej som mest påmind i ett stilla - ickesysselsatt med känslor - sinne. Det är själva skälet till att människor blir allt från dramaqueens(beroende av aggressivitet/känslostormar till workoholics och andra beroenden)
Lösningen ligger inte i att ständigt försöka tränga undan stillheten i sinnet mha aggressioner/stressig livsstil mm(för att slippa ångesten) utan att ta tag i det underliggande problem som skapar ångesten. Först då är man fri från beroendet av känslostormar osv.
Ja, jag säger inte att man skall bli någon drama queen, jag är en lugn och trevlig person. Jag säger bara att det inte behöver vara fel att leva ut ilskan när man anser att det är berättigat och för att få ett resultat man eftersträvar.
Hämnd kan vara både moraliskt rätt och sunt enligt mig. Nu pratar jag inte bränna ner McDonalds för att de glömde extra cheesburgare i takeaway, utan att ge en person som är otrogen mot dig skuldkänslor.
Men du inser väl att du med största sannolikhet kan lösa situationen utan att slösa energi på att bli arg?
Det är ju inte ilskan som löser situationen, så visst. Dock tror jag att det är svårt att välja att välja bort vissa känslor. Det man däremot kan välja är ju hur man hanterar dessa känslor, t.ex. hur man agerar ut dem eller inte och hur länge man väljer att låta dem leva. Jag tror inte att det går åt så mycket energi till att bli tvärarg, däremot om man fortsätter att nära ilskan och älta den kommer den att både suga en jäkla massa kraft och ge upphov till en armé av negativa tankar och känslor som följd, vilket definitivt är bortkastad energi.
Ingen som pratar om okontrollerat hämndbegär, inte jag i alla fall. Däremot så pratar jag om hämnd är fel i alla lägen, jag anser inte det. Kan vara helt korrekt att straffa en annan för dess beteende, att vända andra kinden till gör ingen här av alla som försvarar. Ni är alla gnälliga mot era olika fiender på ett forum från och till så att kalla någon som är kall och elak mot en sådan svikare svag känns lite lustigt.
Det är ju inte direkt så att jag påstår att jag själv är stark och klok och står över sådant som hämndbegär, tack så mycket. Men jag skulle vilja skilja på straff = straff för ett begånget brott (inte enbart i lagens mening) och hämnd, som din aktion som offer (eller offrets sympatisör) för att "låta gärningsmannen få känna på han också den jäveln".
Det är ju inte direkt så att jag påstår att jag själv är stark och klok och står över sådant som hämndbegär, tack så mycket. Men jag skulle vilja skilja på straff = straff för ett begånget brott (inte enbart i lagens mening) och hämnd, som din aktion som offer (eller offrets sympatisör) för att "låta gärningsmannen få känna på han också den jäveln".
Jag ser inte något fel att gärningsmannen blir straffad i formen av hämnd. Jag tror att det är viktigt att känna i vårat samhälle också, att brottslingen faktiskt får sitt straff. Tror det är att lura sig själv att inte tro att det delvis är straff och delvis hämnd för att brottslingen förådde samhället. Bra för moralen. ;)
Jag gillar Trance, inte musiken som sådan, utan den unga, kloka killen som debatterar i den här tråden.
:thumbup: :em:
Nu blev den här tråden lite konstig. Jag inser också att skulden för det nu ligger hos mig. Det var kanske inte riktigt världens bästa ämne att debattera kring, vilket förklarar de "återvändsgränser" som tråden ständigt råkar ut för.
Vad är alltså hämnd? Jag utgår från ordbokens definition: "Egenmäktig, bestraffande handling (mot ngn) som avses ge personlig upprättelse för (viss) liden skada eller oförrätt."
Groggen skriver t.ex. att hämnd är något naturligt eller mänskligt. Som om detta naturligt eller mänskligt med nödvändighet skulle innebära "bra" eller ens icke-dålig! Allt människor gör är både mänskligt och naturligt, därför att människor är en del av naturen och - just det - människor. En ko kan inte utföra en handling som inte är en handling som utförs av kor (kanske skulle man kalla det en "okolig" handling). På samma sätt kan inte en människa utföra en omänsklig handling, varför alla våra handlingar är mänskliga, och varför det blir redundant att tala om att en handling är "mänsklig" när en människa utför den. Genast frågar någon: "Men tänk om kon skulle flyga?" Ja - då får vi helt enkelt omvärdera vår uppfattning om vad kor egentligen är kapabla till! Det tål därför att sägas ännu en gång: Att något är naturligt säger absolut ingenting annat än att den saken förekommer i naturen; att något är mänskligt säger absolut ingenting annat än att det är en människa som bär på egenskapen eller utför handlingen.
Ett annat fel som görs (också ofta i Groggens regi) är att moralisera diskussionen. Vem som har "rätt" eller vems "fel" det är hör överhuvudtaget inte till diskussionen. I den mån det är möjligt ville jag diskutera detta utommoraliskt, dvs. bortom gott och ont - och definitivt bortom rätt och fel. Jag pratar om ren och skär egennytta, inte vad som är moraliskt rätt eller fel. Det varken bryr jag mig om eller vill diskutera. Vem som började tillfoga smärtan är alltså inte av betydelse här. Vad som är av betydelse är vad som gynnar den egna individen och ur vilken fertil jord som den starkaste och friskaste människan växer fram. Är hämndkänslan till hennes nytta eller skada?
Här måste vi också göra oss av med en annan villfarelse som Trance verkar göra sig skyldig till. Hans utgångspunkt gällande hämndkänslan är enligt min åsikt totalt felaktig. Först och främst är hela idén om att hämndkänslan skulle vara en djupt undergrävd och urgammal grundinstinkt hos människan helt felaktig. Att viljan till hämnd överhuvudtaget skall uppstå kräver för det första ett medvetande; det kräver slutledningsförmåga, dvs. något som tillkommit människan först mycket sent i hennes utveckling. Därefter säger han som motivering för det positiva i hämndkänslan att den "känns bra". Jag kan dock garantera Trance att det också känns jävligt bra att snorta amfetamin när man har ångest. Det förändrar dock inte det faktum att man fortfarande inte löser själva problemet. Man tittar på symptomen och försöker spöa skiten ur dem istället för att fundera lite kring varför och hur det blev som det blev, och istället lägga ner energi på att fixa till det så att det blir mindre så nästa gång istället.
Jag kan ta ett litet exempel. Låt säga att man går ut en kväll på krogen och får stryk av en kille. Trance anser att han har blivit förtryckt och kommer därför att söka upp den killen för att hämnas genom att slå sönder honom. Detta kommer att få Trance att må bra och känna att han inte hållits skadeslös. Jag däremot skakar av mig det hela genom att tänka att det liksom är så det är, ibland är man svagare och får stryk - lösningen på det är att bli starkare för att i den mån det är möjligt förhindra att få stryk, och kanske vara lite mer försiktig nästa gång. Den fysiska smärtan jag upplever är ekvivalent med Trance' smärta, däremot är den psykiska smärtan han får leva med något som i de flesta fall snudd på äter upp honom. Han kommer att känna sig förtryckt och vanmäktig; och ur detta väcka föreställningen, att den inre psykiska smärta han upplever och de känslor han känner är kopplade till att han en gång försatts i en position av vanmakt, och att han, om han vill "återfå" åtminstone en del av den makten, inte får hålla sig skadeslös. Men då är den stora frågan: Kommer de fysiska smärtor som Trance' fick genomlida att försvinna? Nej, det skulle ju kräva en tidsmaskin. Vad är det då som försvinner? Vad är det som får Trance' att må bra? Enkelt: Den reaktiva uppfattningen han har om sig själv att han en gång försatts i vanmakt och inte kunnat göra något åt saken, men att han nu har makten att retroaktivt försätta samma kille i vanmakt, och att detta skulle göra att Trance' får mer makt.
Trance' logik säger alltså att makt är något som kan ta slut, ett nollsummespel, lite som med oljan. Makt är dessutom något som man kan stjäla från varandra. Om den elake killen på krogen slår Trance så kommer Trance' makt att minska, och om Trance' slår samma kille som hämnd (eller att killen åsamkas skada på något annat sätt) så kommer Trance' makt att öka, och detta får naturligtvis Trance att må lite bättre.
Men jag väljer en liten annorlunda approach. Jag skiter fullständigt i killen, inser hur otroligt meningslöst och reaktivt det är att tänka på det som har hänt och må dåligt för det på det sättet, inser vilket fullständigt slöseri med energi det är att ens lägga ner energi på honom och det han gjorde, för att till slut bara "skaka av" mig hela händelsen (förmågan att skaka av sig elakheter och smädelser är för övrigt förbehållet starka, stolta, fullgoda naturer). Därefter funderar jag lite: "Varför blev det som det blev?", "Hur skulle jag kunnat förhindra det?", "Är det värt att lägga ner energi på att förhindra dylika situationer i framtiden?". Kanske kommer jag fram till att jag i framtiden måste bli fysiskt starkare, bättre på att slåss, försiktigare och ha en tuffare personlighet för att slippa få spö på det sättet. Och vid närmare eftertanke inser jag att det inte är fullt så allvarligt att jag behöver börja styrketräna för det, men däremot en kampsport (som dessutom är kul!) och fixa ett bättre självförtroende så att jag blir tuffare. Och kanske behöver jag dricka med måtta nästa gång också.
Och när allt kommer omkring inser jag att mitt val var mycket klokare än Trance'. Viljan till hämnd är till för de vanmäktiga och bittra. Jag däremot, som är cool, fokuserar all min energi på att skaka av mig tråkigheterna och riktar istället in mig på positiva åtgärder för att rationellt förbättra min situation och mitt liv. Och jag har därmed enligt min åsikt spenderat min tid mycket bättre än de som vill hämnas. Kommer jag lyckas till hundra procent? Kommer jag inte vilja hämnas någon gång? Jag kommer naturligtvis inte att lyckas till 100 % - men jag har i vilket fall som helst valt en mental inställning i livet som gynnar mig maximalt, och skapat de bästa kognitiva förutsättningarna för ett framgångsrikt liv, något som hämndens ande (ressentimentsmänniskan) inte gör och aldrig någonsin har gjort. Nietzsche brukade säga att Övermänniskan inte är något mål, och att det nog aldrig kommer finnas några fulländade övermänniskor, ty övermänniskan är mer än något annat än riktning, ett sätt att tänka och förhålla sig till sina viljor.
Här måste vi också göra oss av med en annan villfarelse som Trance verkar göra sig skyldig till. Hans utgångspunkt gällande hämndkänslan är enligt min åsikt totalt felaktig. Först och främst är hela idén om att hämndkänslan skulle vara en djupt undergrävd och urgammal grundinstinkt hos människan helt felaktig. Att viljan till hämnd överhuvudtaget skall uppstå kräver för det första ett medvetande; det kräver slutledningsförmåga, dvs. något som tillkommit människan först mycket sent i hennes utveckling.
Jag tror inte det är en instinkt, få saker som människan gör går på ren instinkt enligt min mening. Däremot att det inte är en ren instinkt betyder ju inte att det är en känsla som ligger alla människor nära. Tror alla samhällen över hela jorden känner till hämnd som fenomen, precis som man känner till vänskap och glädje.
Därefter säger han som motivering för det positiva i hämndkänslan att den "känns bra". Jag kan dock garantera Trance att det också känns jävligt bra att snorta amfetamin när man har ångest. Det förändrar dock inte det faktum att man fortfarande inte löser själva problemet. Man tittar på symptomen och försöker spöa skiten ur dem istället för att fundera lite kring varför och hur det blev som det blev, och istället lägga ner energi på att fixa till det så att det blir mindre så nästa gång istället.
Jag kan ta ett litet exempel. Låt säga att man går ut en kväll på krogen och får stryk av en kille. Trance anser att han har blivit förtryckt och kommer därför att söka upp den killen för att hämnas genom att slå sönder honom. Detta kommer att få Trance att må bra och känna att han inte hållits skadeslös. Jag däremot skakar av mig det hela genom att tänka att det liksom är så det är, ibland är man svagare och får stryk - lösningen på det är att bli starkare för att i den mån det är möjligt förhindra att få stryk, och kanske vara lite mer försiktig nästa gång. Den fysiska smärtan jag upplever är ekvivalent med Trance' smärta, däremot är den psykiska smärtan han får leva med något som i de flesta fall snudd på äter upp honom. Han kommer att känna sig förtryckt och vanmäktig; och ur detta väcka föreställningen, att den inre psykiska smärta han upplever och de känslor han känner är kopplade till att han en gång försatts i en position av vanmakt, och att han, om han vill "återfå" åtminstone en del av den makten, inte får hålla sig skadeslös. Men då är den stora frågan: Kommer de fysiska smärtor som Trance' fick genomlida att försvinna? Nej, det skulle ju kräva en tidsmaskin. Vad är det då som försvinner? Vad är det som får Trance' att må bra? Enkelt: Den reaktiva uppfattningen han har om sig själv att han en gång försatts i vanmakt och inte kunnat göra något åt saken, men att han nu har makten att retroaktivt försätta samma kille i vanmakt, och att detta skulle göra att Trance' får mer makt.
Trance' logik säger alltså att makt är något som kan ta slut, ett nollsummespel, lite som med oljan. Makt är dessutom något som man kan stjäla från varandra. Om den elake killen på krogen slår Trance så kommer Trance' makt att minska, och om Trance' slår samma kille som hämnd (eller att killen åsamkas skada på något annat sätt) så kommer Trance' makt att öka, och detta får naturligtvis Trance att må lite bättre.
Men jag väljer en liten annorlunda approach. Jag skiter fullständigt i killen, inser hur otroligt meningslöst och reaktivt det är att tänka på det som har hänt och må dåligt för det på det sättet, inser vilket fullständigt slöseri med energi det är att ens lägga ner energi på honom och det han gjorde, för att till slut bara "skaka av" mig hela händelsen (förmågan att skaka av sig elakheter och smädelser är för övrigt förbehållet starka, stolta, fullgoda naturer). Därefter funderar jag lite: "Varför blev det som det blev?", "Hur skulle jag kunnat förhindra det?", "Är det värt att lägga ner energi på att förhindra dylika situationer i framtiden?". Kanske kommer jag fram till att jag i framtiden måste bli fysiskt starkare, bättre på att slåss, försiktigare och ha en tuffare personlighet för att slippa få spö på det sättet. Och vid närmare eftertanke inser jag att det inte är fullt så allvarligt att jag behöver börja styrketräna för det, men däremot en kampsport (som dessutom är kul!) och fixa ett bättre självförtroende så att jag blir tuffare. Och kanske behöver jag dricka med måtta nästa gång också.
Och när allt kommer omkring inser jag att mitt val var mycket klokare än Trance'. Viljan till hämnd är till för de vanmäktiga och bittra. Jag däremot, som är cool, fokuserar all min energi på att skaka av mig tråkigheterna och riktar istället in mig på positiva åtgärder för att rationellt förbättra min situation och mitt liv. Och jag har därmed enligt min åsikt spenderat min tid mycket bättre än de som vill hämnas. Kommer jag lyckas till hundra procent? Kommer jag inte vilja hämnas någon gång? Jag kommer naturligtvis inte att lyckas till 100 % - men jag har i vilket fall som helst valt en mental inställning i livet som gynnar mig maximalt, och skapat de bästa kognitiva förutsättningarna för ett framgångsrikt liv, något som hämndens ande (ressentimentsmänniskan) inte gör och aldrig någonsin har gjort. Nietzsche brukade säga att Övermänniskan inte är något mål, och att det nog aldrig kommer finnas några fulländade övermänniskor, ty övermänniskan är mer än något annat än riktning, ett sätt att tänka och förhålla sig till sina viljor.
Jag tror att det inte nödvändigtvis behöver vara sunt att trycka undan hämndkänslor, det är faktiskt något som ligger oss väldigt nära. På ett sätt är de en fin värdemätare när vi anser att vi har blivit förorättade. Däremot kan man ju arbeta med hur man faktiskt utnyttjar dessa, jag slåss inte direkt men jag är säker på att mina hämndkänslor skulle få mig att anmäla personen om det var allvarligt nog. Det är ju något positivt.
Sedan så är man en simpel varelse, jag skulle må bra om en tjej som var så elak mot mig fick känna på hur jag mådde. Eftersom det är inte mer än rätt enligt mitt moraliska kompass så ser jag inte någon anledning att ändra på det.
För att sammanfatta, jag känner att jag har fullständig kontroll över mitt hämndbegär och känslor och ser inte att jag nödvändigtvis skulle bli en bättre människa om jag aldrig skulle göra något för att hämnas.
Egentligen är det här inget ämne där man kan debattera. Det går ju inte att "vinna" diskussionen direkt.
Problemet här är att vi talar om olika skeden.
Du säger att när du väl känner en vilja till hämnd så är det negativt att inte ta ut den. Jag säger att de tankar som leder till en vilja till hämnd är negativa.
Du pratar alltså om att det är viktigt att få utlopp för ditt hämndbegär och problematiserar att hålla inne på det. Jag tycker inte heller att det är positivt att träna undan känslor, där håller jag med dig. Det jag problematiserar är däremot själva hämndbegäret i sig.
Att det skulle vara något evigt och konstant hos alla människor håller jag inte med om. Jag känner mycket sällan någon form av hämndbegär, jag tänker helt enkelt inte på det sättet. Jag tror inte på någon kosmisk rättvisa och jag mår inte bättre av att någon annan mår sämre. Faktum är att jag fullkomligt struntar i hur en person som varit elak mot mig mår eller vad den personen känner. Vem har egentligen när allt kommer omkring tid att bry sig så mycket om andra?
Nja, inte negativt att inte ta ut den. Mer att det behöver inte vara negativt att följa sin hämndimpuls. Man behöver ju inte göra det hela tiden direkt.
Det finns ju människor som inte känner kärlek och närhet heller, men jag skulle ändå säga att det är en universell mänsklig känsla. Hur som helst så är hämnd något som är väldigt vanligt för många, i alla fall känslan. Tycker inte det finns någon anledning att säga att det är osunt. Hämndkänslan visar ju att vi bryr oss vad som har hänt.
Ja, jag säger inte att man skall bli någon drama queen, jag är en lugn och trevlig person. Jag säger bara att det inte behöver vara fel att leva ut ilskan när man anser att det är berättigat och för att få ett resultat man eftersträvar.
Hämnd kan vara både moraliskt rätt och sunt enligt mig. Nu pratar jag inte bränna ner McDonalds för att de glömde extra cheesburgare i takeaway, utan att ge en person som är otrogen mot dig skuldkänslor.
Naturligtvis.
Det var altså ditt svar på yankees inlägg om ilska jag syftade till:
Det finns som sagt undantag. I detta fallet använder de ilskan för att känna gemenskap. De blir säkert lyckligare av det. Frågan är då bara, varför inte känna gemenskap utan ilska? Dessutom är det ju inte ilskan i sig som gör att de känner sig lyckliga.
För att de gillar passionen som det ger, känslostormarna upp och ner. Det är alltså inte negativt. Finns inget objektivt sätt att säga hur man skall hantera känslor.
Människor som 'mår bra' av känslostormar är dramaqueens.
Lika lite som man måste sitta avtuppad i en gränd varje kväll för att vara alkoholist, måste man starta fajter med allt och alla för att vara dramaqueen(de kommer i allt från extrem till smyg varianten). Dramaqueens gillar att provocera, väcka starka känsloreaktioner hos andra och sejsjälv, de överreagerar därför i flera typer av situationer för att få sin 'fix' (känslostormen). Det är den här typen av människor som är de aggressions(och hämnd) benägna.
Kom ihåg att sjävlanalys är något av det knepigaste som finns för många. Naturligtvis skjuter man hellre ifrån sej den här förklaringen till sitt beteende, det är ju bekvämast så(ingen vill ju verka 'svag'/missanpassad osvosv). Man väljer istället att tro på att hämnd är något 'naturligt' och tom. konstruktivt att leva ut just för att det 'känns bra'.
Som Bolio skrev -Att göra något konstruktivt istället för att hämnas är så långt mkt bättre. Det kanske inte alltid ger samma 'fix' men man vinner garanterat på det i längden.
Om du blir dumpad av din flickvän som varit otrogen mot dig, är det inte bättre att du med enkelhet kan skaka av dig det som hänt och gå vidare, än att du blir hämndlysten och brydd? Vem mår bäst - de som skakar av sig saker enkelt, glömmer lätt och går vidare lätt, eller de som går runt och grubblar och känner hat inombords?
Om du blir dumpad av din flickvän som varit otrogen mot dig, är det inte bättre att du med enkelhet kan skaka av dig det som hänt och gå vidare, än att du blir hämndlysten och brydd? Vem mår bäst - de som skakar av sig saker enkelt, glömmer lätt och går vidare lätt, eller de som går runt och grubblar och känner hat inombords?
Om man inte glömmer lätt då? Man får helt enkelt att acceptera att vissa människor mår bättre av hämnd, medans andra inte gör det. Vad som är bäst, bör väl vara det du mår bäst av. Även om jag kan hålla med om att man ibland borde orka/kunna gå vidare utan att blicka tillbaka.
Diana: Vad du beskriver låter ju i själva verket som en typisk psykisk personlighetsstörning (http://sv.wikipedia.org/wiki/Histrionisk_personlighetsst%C3%B6rning)
Om man inte glömmer lätt då? Man får helt enkelt att acceptera att vissa människor mår bättre av hämnd, medans andra inte gör det. Vad som är bäst, bör väl vara det du mår bäst av. Även om jag kan hålla med om att man ibland borde orka/kunna gå vidare utan att blicka tillbaka.
Då är man svag, och det var det som diskussionen handlade om. Vad som är starkt kontra svagt. Personer som inte kan släppa saker utan som går runt och grubblar och mår dåligt länge är svaga. Att glömma lätt och inte ta sina olyckor på fullt allvar - det är vad som kännetecknar fullgoda, starka och förnäma naturer.
Om man inte glömmer lätt då? Man får helt enkelt att acceptera att vissa människor mår bättre av hämnd, medans andra inte gör det. Vad som är bäst, bör väl vara det du mår bäst av. Även om jag kan hålla med om att man ibland borde orka/kunna gå vidare utan att blicka tillbaka.
Problemet är ju just det - att det för många känns som en omöjlighet att träna bort den typen av reaktioner, det är därför man väljer att tro att det är naturligt(tom. konstruktivt). Människan är bekväm. Men det som 'känns bra' behöver inte alltid vara bra.
Problemet är ju just det - att det för många känns som en omöjlighet att träna bort den typen av reaktioner, det är därför man väljer att tro att det är naturligt(tom. konstruktivt). Människan är bekväm. Men det som 'känns bra' behölver inte alltid vara bra.
Mycket bra inlägg.
Nitrometan
2006-09-18, 12:09
Om man inte glömmer lätt då? Man får helt enkelt att acceptera att vissa människor mår bättre av hämnd, medans andra inte gör det. Vad som är bäst, bör väl vara det du mår bäst av. Även om jag kan hålla med om att man ibland borde orka/kunna gå vidare utan att blicka tillbaka.
Men vad blir konsekvenserna av hämnden?
Titta på de samhällen där det finns en "hämndkultur" - de mest extrema exemplen är väl Korsika och Sicilien. Hur går det för dem?
Lille Lasse 5 år skvätter sand på Stefan 3 år i sandlådan. Då måste Stefans bröder spöa Lasses bröder. Då måste Lasses bröder, deras farsa, kusiner och ett par långväga släktingar spöa upp Stefans bröder igen och hans föräldrar också - bara för sakens skull. Sen är fejden mellan byarna igång för de närmsta 500 åren...
Hur kan man kategorisera att någon har hämndbegär då? Jag t.ex. vet en surgubbjävel till granne från min barndom (bara blotta tanken på honom gör mig förbannad :D ) som aldrig sa ett ord trots att man hälsade på honom, förutom en gång när han röt till då jag flyttade lite på en gatsten. Numera blänger jag alltid på honom när jag går förbi hans hus. Jag har annars inga hämndbehov på mina fiender/medmänniskor, har jag då ett hämndbegär, och vem ska få avgöra det, ni eller jag själv?
Men vad blir konsekvenserna av hämnden?
Titta på de samhällen där det finns en "hämndkultur" - de mest extrema exemplen är väl Korsika och Sicilien. Hur går det för dem?
Lille Lasse 5 år skvätter sand på Stefan 3 år i sandlådan. Då måste Stefans bröder spöa Lasses bröder. Då måste Lasses bröder, deras farsa, kusiner och ett par långväga släktingar spöa upp Stefans bröder igen och hans föräldrar också - bara för sakens skull. Sen är fejden mellan byarna igång för de närmsta 500 åren...
Ja DET är snedvridet. Men det är inte den typen av hämnd jag menar.
Nitrometan
2006-09-18, 12:10
Då är man svag, och det var det som diskussionen handlade om. Vad som är starkt kontra svagt. Personer som inte kan släppa saker utan som går runt och grubblar och mår dåligt länge är svaga. Att glömma lätt och inte ta sina olyckor på fullt allvar - det är vad som kännetecknar fullgoda, starka och förnäma naturer.
Precis. För det mesta är det inget att hänga upp sig på. Det är viktigare vad man själv gör idag och i framtiden än vad nån annan gjorde igår.
Diana: Mycket bra! :thumbup:
Problemet är ju just det - att det för många känns som en omöjlighet att träna bort den typen av reaktioner, det är därför man väljer att tro att det är naturligt(tom. konstruktivt). Människan är bekväm. Men det som 'känns bra' behöver inte alltid vara bra.
Jag skrev att det som känns bäst BÖR vara det som också är det. Om jag mår bättre av att hämnas i ett specifikt fall, (ngn har misshandlat min dotter) så får du och dina gelikar finna i er i att jag gör det. Jag kanske t.om känner njutning av att "där fick den jäveln".
Som sagt, det beror så oehört mycket på vilken situation det är etc.
Nitrometan
2006-09-18, 12:11
Ja DET är snedvridet. Men det är inte den typen av hämnd jag menar.
Vad är skillnaden?
Jag skrev att det känns bäst BÖR vara det som också är det. Om jag mår bättrre av att hämnas i ett specifikt fall, (ngn har misshandlat min dotter) så får du och dina gelikar finna i er i att jag gör det. Jag kanske t.om känner njutning av att "där fick den jäveln".
Som sagt, det beror så oehört mycket på vilken situation det är etc.
Klart jag och mina gelikar finner oss i att du är en ressentimentsmänniska. Det är dock inte vad diskussionen handlar om. Och inte heller ifrågasätter vi om du känner njutningen eller inte. Häng med lite i diskussionen istället. :)
Vad är skillnaden?
Lille Lasse 5 år skvätter sand på Stefan 3 år i sandlådan. Då måste Stefans bröder spöa Lasses bröder. Då måste Lasses bröder, deras farsa, kusiner och ett par långväga släktingar spöa upp Stefans bröder igen och hans föräldrar också - bara för sakens skull. Sen är fejden mellan byarna igång för de närmsta 500 åren...
Vad skillnaden är på detta och att jag vill spöa honom som spöade min lilla dotter?
Ja fundera på det du.
Diana: Vad du beskriver låter ju i själva verket som en typisk psykisk personlighetsstörning (http://sv.wikipedia.org/wiki/Histrionisk_personlighetsst%C3%B6rning)
Man behöver inte vara extrem för att ha en personlighetsstörning. Faktum är att det finns hur många somhelst som går runt och tror att ders beteenden är fullt normala(deras omgivning kanske upplever dem som 'lite jobbiga då och då') men egentligen skulle passa mkt bra in på nån av de många personlighetsstörningar som finns.
Vi är inte så 'friska' som vi tror.
Men återigen - bekvämlighet, brist på självinsikt och självanalys får oss att trampa på i gamla vanliga spår.
Vad skillnaden på är detta och att jag vill spöa honom som spöade min lilla dotter?
Ja fundera på det du.
Kan inte du berätta för oss istället?
Nitrometan
2006-09-18, 12:15
Jag skrev att det som känns bäst BÖR vara det som också är det. Om jag mår bättre av att hämnas i ett specifikt fall, (ngn har misshandlat min dotter) så får du och dina gelikar finna i er i att jag gör det. Jag kanske t.om känner njutning av att "där fick den jäveln".
Det var ju precis det jag pratade om.
Om du tycker att ovanstående är rätt då är det ju lika rätt när han och hans kompisar kommer hem och misshandlar dig ett par veckor senare.
Sen är ju cirkusen igång.
Ditt resonemang leder ju inte till nåt bra.
Det var ju precis det jag pratade om.
Om du tycker att ovanstående är rätt då är det ju lika rätt när han och hans kompisar kommer hem och misshandlar dig ett par veckor senare.
Sen är ju cirkusen igång.
Ditt resonemang leder ju inte till nåt bra.
Jag har aldrig påstått att det leder till ngt mer än att jag får ro inom mig att jag gav igen på honom som misshandlade min dotter.
Hade han låtit henne vara, så hade jag låtit honom vara.
Människor som 'mår bra' av känslostormar är dramaqueens.
Lika lite som man måste sitta avtuppad i en gränd varje kväll för att vara alkoholist, måste man starta fajter med allt och alla för att vara dramaqueen(de kommer i allt från extrem till smyg varianten). Dramaqueens gillar att provocera, väcka starka känsloreaktioner hos andra och sejsjälv, de överreagerar därför i flera typer av situationer för att få sin 'fix' (känslostormen). Det är den här typen av människor som är de aggressions(och hämnd) benägna.
Kom ihåg att sjävlanalys är något av det knepigaste som finns för många. Naturligtvis skjuter man hellre ifrån sej den här förklaringen till sitt beteende, det är ju bekvämast så(ingen vill ju verka 'svag'/missanpassad osvosv). Man väljer istället att tro på att hämnd är något 'naturligt' och tom. konstruktivt att leva ut just för att det 'känns bra'.
Som Bolio skrev -Att göra något konstruktivt istället för att hämnas är så långt mkt bättre. Det kanske inte alltid ger samma 'fix' men man vinner garanterat på det i längden.
Behöver det inte vara, att älska se på fotboll och bli starkt känslomässigt involverad behöver ju inte betyda att någon är en dramaqueen. Inte heller att bli arg om man bli bedragen.
Hämnd låter fult, men det har en funktion i vissa fall och hämnd behöver inte vara okonstrktivt.
Kan inte du berätta för oss istället?
Läs din charmiga lilla styrkelyftare :)
Jag har aldrig påstått att det leder til ngt mer än att jag får ro inom mig att jag gav igen på honom som misshandlade min dotter.
Hade han låtit henne vara, så hade jag låtit honom vara.
Varför får du ro egentligen? Borde inte du vara hemma och ta hand om din stackars dotter istället för att gå ut och härja? Hur hjälper ditt irrationella beteende din dotter?
Tricklev
2006-09-18, 12:18
Jag urinerade ett ex i munnen under ett blåsjobb, eftersom hon hade varit otrogen.
Det känndes skönt, och jag ångrar inget.:)
Behöver det inte vara, att älska se på fotboll och bli starkt känslomässigt involverad behöver ju inte betyda att någon är en dramaqueen. Inte heller att bli arg om man bli bedragen.
Hämnd låter fult, men det har en funktion i vissa fall och hämnd behöver inte vara okonstrktivt.
Vilken funktion och när är det konstruktivt?
Varför får du ro egentligen? Borde inte du vara hemma och ta hand om din stackars dotter istället för att gå ut och härja? Hur hjälper ditt irrationella beteende din dotter?
Det hjälper inte henne och det har jag aldrig påstått heller. Men, hon mår inte sämre av att grisen fick igen. Sen hjälper det mig och jag får ro inom mig, att den jäven som gav sig på henne nu också fått smaka på sin egen medicin.
Vad man ger, är vad man får.
Jag urinerade ett ex i munnen under ett blåsjobb, eftersom hon hade varit otrogen.
Det känndes skönt, och jag ångrar inget.:)
Puss.
Tricklev
2006-09-18, 12:21
Det hjälper inte henne och det har jag aldrig påstått heller. Men, hon mår inte sämre av att grisen fick igen. Sen hjälper det mig och jag får ro inom mig, att den jäven som gav sig på henne nu också fått smaka på sin egen medicin.
Vad man ger, är vad man får.
Mja, snarare ännu ett skäl att vara rädd för att öppna dörren när någon ringer på 11 en lördag kväll.
Det hjälper inte henne och det har jag aldrig påstått heller. Men, hon mår inte sämre av att grisen fick igen. Sen hjälper det mig och jag får ro inom mig, att den jäven som gav sig på henne nu också fått smaka på sin egen medicin.
Vad man ger, är vad man får.
Men varför? Om du ramlar från en klippa - går du och spöar klippan efteråt för att må bra igen? Varför mår du bra av att grisen fick igen? Vad är det hos detta som gör att du mår bra?
Jag skrev att det som känns bäst BÖR vara det som också är det. Om jag mår bättre av att hämnas i ett specifikt fall, (ngn har misshandlat min dotter) så får du och dina gelikar finna i er i att jag gör det. Jag kanske t.om känner njutning av att "där fick den jäveln".
Som sagt, det beror så oehört mycket på vilken situation det är etc.
Ja, och jag skrev att det som känns bäst ÄR inte alltid det.
Det är ju det klassiska misstaget jag syftar till som du nu faktiskt sätter ord på - att automatiskt antaga att det som känns bäst BÖR vara bäst. Det är inte så. Du är inte påläst om hur negativa känslor påverkar ditt psyke så naturligtvis utgår du från din intuition här. - En människa som ser en vattenpöl med förorenat vatten i och dricker därur vet inte att det är något hon kommer må dåligt av för enligt henne är att dricka vatten när man är törstig något man BÖR må bra av.
Men varför? Om du ramlar från en klippa - går du och spöar klippan efteråt för att må bra igen? Varför mår du bra av att grisen fick igen? Vad är det hos detta som gör att du mår bra?
Jämför inte en klippa (chockad) med ett svin som spöar min älskade lilla dotter.
Alla är vi olika :)
Jämför inte en klippa (chockad) med ett svin som spöar min älskade lilla dotter.
Alla är vi olika :)
Hepp, ok. :) Där tog den diskussionen slut.
Vilken funktion och när är det konstruktivt?
Hämdkänslan kan få en att göra rätt, t.ex. en person kanske polisanmälen er annan som hämnd för att han har blivit nedslagen. Jag pratar inte om hämndkulturer här eller något sådant. Men jag skulle vilja säga att ingen av er lyckas trycka ner hämndtjänslorna eller aldrig hämnas, varför inte bara acceptera att de finns och göra något bra av det.
Så länge hämden är inom vad jag anser är moraliskt riktigt så har jag inga problem med det.
Ok fick inget svar så jag försöker med en annan aspekt på problemet. Säg att Groggen stjäl 1000 kr av Diana, är då Diana en svag ressentimentsmänniska om hon hämnas Groggen med att stjäla tillbaka sina pengar? Om Diana kanske t.o.m. passar på att roffa åt sig lite extra, som en slags hämnd för Groggens stöld är det då något slags fel på henne?
Dvs. Hur kan hämndbeteendet vara dåligt för henne om hon gynnas ekonomiskt av det? Är självbevarelsedrift också dåligt?
Ok fick inget svar så jag försöker med en annan aspekt på problemet. Säg att Groggen stjäl 1000 kr av Diana, är då Diana en svag ressentimentsmänniska om hon hämnas Groggen med att stjäla tillbaka sina pengar? Om Diana kanske t.o.m. passar på att roffa åt sig lite extra, som en slags hämnd för Groggens stöld är det då något slags fel på henne?
Dvs. Hur kan hämndbeteendet vara dåligt för henne om hon gynnas ekonomiskt av det? Är självbevarelsedrift också dåligt?
Ännu en klok härlig människa på brädan :)
Behöver det inte vara, att älska se på fotboll och bli starkt känslomässigt involverad behöver ju inte betyda att någon är en dramaqueen. Inte heller att bli arg om man bli bedragen.
Hämnd låter fult, men det har en funktion i vissa fall och hämnd behöver inte vara okonstrktivt.
Nej jag säger inte att det är negativt att engagera sej i någon passion, det gör ju de flesta människor. Men ni pratade om ilska, stress och känslostormar upp och ner, du och yankeee. - Det var altså det jag syftade på. Man ska skilja på känslomässigt involverad och negativa känslostormar.
Känslomässigt involverad - Man bryr sej om något, på ett konstruktivt sätt.
Känslostormar upp och ner - Man överdriver (negativa) känslor (hat, ilska, hämndbegär osv) bara för att känna något för att slippa tomheten och ångesten man försöker tränga undan mha. just känslostormarna.
Nej jag säger inte att det är negativt att engagera sej i någon passion, det gör ju de flesta människor. Men ni pratade om ilska, stress och känslostormar upp och ner, du och yankeee. - Det var altså det jag syftade på. Man ska skilja på känslomässigt involverad och negativa känslostormar.
Känslomässigt involverad - Man bryr sej om något, på ett konstruktivt sätt.
Känslostormar upp och ner - Man överdriver (negativa) känslor (hat, ilska, hämndbegär osv) bara för att känna något för att slippa tomheten och ångesten man försöker tränga undan mha. just känslostormarna.
Man blir arg när laget förlorar och glad när det vinner. Fortfarande inte övertygad varför det skulle vara negativt för en person.
Hur kan man kategorisera att någon har hämndbegär då? Jag t.ex. vet en surgubbjävel till granne från min barndom (bara blotta tanken på honom gör mig förbannad :D ) som aldrig sa ett ord trots att man hälsade på honom, förutom en gång när han röt till då jag flyttade lite på en gatsten. Numera blänger jag alltid på honom när jag går förbi hans hus. Jag har annars inga hämndbehov på mina fiender/medmänniskor, har jag då ett hämndbegär, och vem ska få avgöra det, ni eller jag själv?
Jag skulle säga att du fastnat i någon form av bekväm vilja att känna dej bättre än honom för att han fick dej känna dej sämre när han behandlade dej illa förr. Lösningen ligger inte i att trycka ner andra för att få upp ditt ego utan att helt enkelt lära dej att oavsett hur andra behandlar dej är ditt 'värde' oförändrat. Du är du oavsett.
Ännu en klok härlig människa på brädan :)
hmmm, kanske blev lite fel där....Jag försöker igen.
Hur kan hämnd vara dåligt om det gynnar självbevarelsedriften? Kanske gjorde mänskliga hjärnan bedömningen att en levande ressentimentsmänniska är bättre än en död övermänniska och utvecklade därav hämndbegäret? :D
Man blir arg när laget förlorar och glad när det vinner. Fortfarande inte övertygad varför det skulle vara negativt för en person.
Jag jobbade ihop med en svår supporter av bajen. Han var riktigt riktigt LACK i två dagar efter varje gång bajen torskat. Bajens förlust gick ut över oss på arbetsplatsen via proxy. Han hämades på bajens motståndarlag genom att straffa oss. Om du sa att du hejade på AIK efter att det laget spöat bajen så kunde du få en smäll. Det är en hämndmänniska. Ingenting öht blir bättre för honom för att han hämnas. OCH, trance, innan du säger: "Men ingenting blev sämre, lol." så borde du inse att ingen sa något om det.
Hämdkänslan kan få en att göra rätt, t.ex. en person kanske polisanmälen er annan som hämnd för att han har blivit nedslagen. Jag pratar inte om hämndkulturer här eller något sådant. Men jag skulle vilja säga att ingen av er lyckas trycka ner hämndtjänslorna eller aldrig hämnas, varför inte bara acceptera att de finns och göra något bra av det.
Så länge hämden är inom vad jag anser är moraliskt riktigt så har jag inga problem med det.
Du moraliserar igen, du snackar om rätt och fel, jag snackar om vad som är egennyttigt.
Vad menar du om att "trycka ned"? Jag trycker inte ned något. Jag tänker bara inte på det sättet, och mår mycket bättre på det viset.
Jag skulle säga att du fastnat i någon form av bekväm vilja att känna dej bättre än honom för att han fick dej känna dej sämre när han behandlade dej illa förr. Lösningen ligger inte i att trycka ner andra för att få upp ditt ego utan att helt enkelt lära dej att oavsett hur andra behandlar dej är ditt 'värde' oförändrat. Du är du oavsett.
Jaja. Skiter i lösningen. :D Den frågeställningen jag hade i åtanke var hur man går tillväga för att besluta om att en individ är en ressentimentsmänniska med hämndbegär? Är det när man hämnats ett specifikt antal gånger eller bara att man har själva känslan av att vilja hämnas minst ett par ggr per dag?
Ok fick inget svar så jag försöker med en annan aspekt på problemet. Säg att Groggen stjäl 1000 kr av Diana, är då Diana en svag ressentimentsmänniska om hon hämnas Groggen med att stjäla tillbaka sina pengar? Om Diana kanske t.o.m. passar på att roffa åt sig lite extra, som en slags hämnd för Groggens stöld är det då något slags fel på henne?
Dvs. Hur kan hämndbeteendet vara dåligt för henne om hon gynnas ekonomiskt av det? Är självbevarelsedrift också dåligt?
Men då är det ju något utöver hämnd som vi pratar om. Att bara spöa killen är hämnd, att ta tillbaka pengarna också är något utöver hämnd. Det gynnar en på ett ekonomiskt plan. Hämnden i sig gynnar en inte på något sätt förutom i huvudet på ressentimentsmänniskor.
Men då är det ju något utöver hämnd som vi pratar om. Att bara spöa killen är hämnd, att ta tillbaka pengarna också är något utöver hämnd. Det gynnar en på ett ekonomiskt plan. Hämnden i sig gynnar en inte på något sätt förutom i huvudet på ressentimentsmänniskor.
ok, men se senaste inlägg, var drar man gränsen för en ressentimentsmänniska? Vissa kanske bara känner hämnd ibland t.ex...
Jag jobbade ihop med en svår supporter av bajen. Han var riktigt riktigt LACK i två dagar efter varje gång bajen torskat. Bajens förlust gick ut över oss på arbetsplatsen via proxy. Han hämades på bajens motståndarlag genom att straffa oss. Om du sa att du hejade på AIK efter att det laget spöat bajen så kunde du få en smäll. Det är en hämndmänniska. Ingenting öht blir bättre för honom för att han hämnas. OCH, trance, innan du säger: "Men ingenting blev sämre, lol." så borde du inse att ingen sa något om det.
Jag försvarar väl inte något sådant beteende? Det handlar ju om att inte kontrollera sina känslor och sin ilska. Du är ju känd för att vara arg, betyder det att du slår människor?
Kan dra ett bra exempel. Han den berömda nazistjägaren som dog för ett tag sedan, namnet bara försvann. Hur som helst, han vigde ju sitt liv att fånga in nazistiska krigsförbrytare och ställe dem inför rätta. Det var garanterat en del hämndkänslor inblandade. Var det dåligt?
Jaja. Skiter i lösningen. :D Den frågeställningen jag hade i åtanke var hur man går tillväga för att besluta om att en individ är en ressentimentsmänniska med hämndbegär? Är det när man hämnats ett specifikt antal gånger eller bara att man har själva känslan av att vilja hämnas minst ett par ggr per dag?
Det gör man inte. Man känner själv inombords varför man gör som man gör. Att döda någon som har stulit ens klocka kan vara en ressentimentshandling, men det kan också vara en medveten strategi för att förbättra sin situation på ett reelt plan. Oftast är det dock ressentiment. Det är alltså - om nu folk inte begripit det ännu - inte handlingen i sig, utan motiven bakom, som avgör huruvida det var en handling sprungen ur ressentiment eller inte.
ok, men se senaste inlägg, var drar man gränsen för en ressentimentsmänniska? Vissa kanske bara känner hämnd ibland t.ex...
På samma sätt som man drar gränsen för vem som är tönt. Det är transcendent, några tydliga gränser finns inte.
Du moraliserar igen, du snackar om rätt och fel, jag snackar om vad som är egennyttigt.
Vad menar du om att "trycka ned"? Jag trycker inte ned något. Jag tänker bara inte på det sättet, och mår mycket bättre på det viset.
Klart jag snackar om vad som är rätt och fel, jag har vissa saker jag anser är rätt och vissa saker som är fel. Min vackra moraliska kompass som styr mig.
Men hur kan du säga att alla universellt mår bättre eller att det är bättre att tänka så?
Klart jag snackar om vad som är rätt och fel, jag har vissa saker jag anser är rätt och vissa saker som är fel. Min vackra moraliska kompass som styr mig.
Men hur kan du säga att alla universellt mår bättre eller att det är bättre att tänka så?
Ja, du kan göra så, men jag ville hålla den här diskussionen utanför moral och prata mer om vad som gynnar en person.
Hur jag kan göra så? Jag gissar, generaliserar och spekulerar. Det är ju det filosofi handlar om. :)
(Jag snackar dock inte om alla människor.)
Man blir arg när laget förlorar och glad när det vinner. Fortfarande inte övertygad varför det skulle vara negativt för en person.
Altså för att sammanfatta: Ilska - oavsett om den går ut över någon eller om du behåller den innombords, är alltid negativ. Det finns inga undantag här. Jag säger inte att jag aldrig blir arg men jag anser att överdriva situationer med obefogade känslostormar är onödigt och destruktivt. Det gör dej i längden till en mer aggresiv person, det finns en hel destruktiv hormonprocess som startar varjegång i kroppen när ilskan kommer. (Ja, det finns forskning på detta och nej jag har inga källor här och nu.) :)
Att bli arg när ett lag förlorar är i min värld överdrivet och onödigt. Och är det något man sukter efter - just känslostormarna upp och ner - så skulle jag säga att man har djupare problem än man tror.
Jag försvarar väl inte något sådant beteende? Det handlar ju om att inte kontrollera sina känslor och sin ilska. Du är ju känd för att vara arg, betyder det att du slår människor?
Kan dra ett bra exempel. Han den berömda nazistjägaren som dog för ett tag sedan, namnet bara försvann. Hur som helst, han vigde ju sitt liv att fånga in nazistiska krigsförbrytare och ställe dem inför rätta. Det var garanterat en del hämndkänslor inblandade. Var det dåligt?
Nej men det betyder att det naturliga för mig vore att lappa till dig, så där ser du hur pass välgrundat argumentet: "Men det är naturligt, lol11" är.
Att fånga brottslingar är en annan sak. Det handlar om lagbrott och vi har ett domstols-/rättsväsende som är ämnat för det. Givetvis kan man kanske hävda att bestraffningsdelen av ett straff handlar om hämnd, men den utgår knappast från dig (nazistjägaren i det här fallet).
Med bra eller dåligt förstår jag inte vad du menar. Det finns inget ägarlöst bra eller dåligt. Bra för vem? Dåligt för vem? Givetvis var det dåligt för den som blev straffad, han fick ju sin frihet begränsad. Men Vann någon på det?
Jag tycker dock inte som Diana att aggression är negativt, snarare tvärtom. Det jag däremot skiljer på är aggression som åstadkommer ett verkligt resultat och förbättrar ens livssituation, och aggression som "fix" för ett psykiskt problem man har (att vilja hämnas).
Nej men det betyder att det naturliga för mig vore att lappa till dig, så där ser du hur pass välgrundat argumentet: "Men det är naturligt, lol11" är.
Att fånga brottslingar är en annan sak. Det handlar om lagbrott och vi har ett domstols-/rättsväsende som är ämnat för det. Givetvis kan man kanske hävda att bestraffningsdelen av ett straff handlar om hämnd, men den utgår knappast från dig (nazistjägaren i det här fallet).
Med bra eller dåligt förstår jag inte vad du menar. Det finns inget ägarlöst bra eller dåligt. Bra för vem? Dåligt för vem? Givetvis var det dåligt för den som blev straffad, han fick ju sin frihet begränsad. Men Vann någon på det?
Jag har inte sagt att något är försvarbart bara för det är naturligt, jag har sagt att känslan finns hos så gott som alla.
Hämnd som hämnd, han var ju nöjd. (Simon Wiesentahl eller något hette han väl?) Jag säger ju inte att hämnd måste vara något dåligt som jag utdelar, det kan ju vara något nyttigt enligt samhällets syn på det. "Sätta folk i fängelse" hämnas mobbarna genom att börja styrketräna och bli stor etc.
Bra och dåligt måste väl finnas eftersom du säger att hämnd är dåligt.
Hämdkänslan kan få en att göra rätt, t.ex. en person kanske polisanmälen er annan som hämnd för att han har blivit nedslagen. Jag pratar inte om hämndkulturer här eller något sådant. Men jag skulle vilja säga att ingen av er lyckas trycka ner hämndtjänslorna eller aldrig hämnas, varför inte bara acceptera att de finns och göra något bra av det.
Så länge hämden är inom vad jag anser är moraliskt riktigt så har jag inga problem med det.
Hämndkänslan är inget annat än ett sårat ego. Människor som tar åt sej personligen och upplever att deras självvärden sänks när någon annan gör dem en oförrät - dessa vill hämnas. Man måste helt enkelt lära sej att tänka i rätt banor - ingen annan människa kan påverka ditt värde oavsett vilka handlingar de begår. Först då kommer du inte längre ha behov av att trycka ner andra för att få maktkänsla -> egoboost.
Altså för att sammanfatta: Ilska - oavsett om den går ut över någon eller om du behåller den innombords, är alltid negativ. Det finns inga undantag här. Jag säger inte att jag aldrig blir arg men jag anser att överdriva situationer med obefogade känslostormar är onödigt och destruktivt. Det gör dej i längden till en mer aggresiv person, det finns en hel destruktiv hormonprocess som startar varjegång i kroppen när ilskan kommer. (Ja, det finns forskning på detta och nej jag har inga källor här och nu.) :)
Att bli arg när ett lag förlorar är i min värld överdrivet och onödigt. Och är det något man sukter efter - just känslostormarna upp och ner - så skulle jag säga att man har djupare problem än man tror.
Men om man trivs med livet så varför inte, finns mängder som dricker alkohol då och då eller gör massa saker som inte skall vara bra för dem. Att bli arg för ens fotbollslag förlorar ser jag knappast som något som är av det värre slaget. Förresten, vad för känslostormar är befogade?
Jag har inte sagt att något är försvarbart bara för det är naturligt, jag har sagt att känslan finns hos så gott som alla.
Hämnd som hämnd, han var ju nöjd. (Simon Wiesentahl eller något hette han väl?) Jag säger ju inte att hämnd måste vara något dåligt som jag utdelar, det kan ju vara något nyttigt enligt samhällets syn på det. "Sätta folk i fängelse" hämnas mobbarna genom att börja styrketräna och bli stor etc.
Bra och dåligt måste väl finnas eftersom du säger att hämnd är dåligt.
Var säger jag att hämnd är dåligt? Var säger jag att 'bra och dåligt' inte finns?
Hämndkänslan är inget annat än ett sårat ego. Människor som tar åt sej personligen och upplever att deras självvärden sänks när någon annan gör dem en oförrät - dessa vill hämnas. Man måste helt enkelt lära sej att tänka i rätt banor - ingen annan människa kan påverka ditt värde oavsett vilka handlingar de begår. Först då kommer du inte längre ha behov av att trycka ner andra för att få maktkänsla -> egoboost.
Alla människor har ett ego och tar åt sig när andra är elaka. Det känns som ett faktum. Hämnd behöver inte vara något negativt, det kan vara ett sätt för att motivera dig att stoppa en person som gör fel.
Var säger jag att hämnd är dåligt? Var säger jag att 'bra och dåligt' inte finns?
Ok, förklara vad du uhm vill. Vad anser du om hämnd?
Jag tycker dock inte som Diana att aggression är negativt, snarare tvärtom. Det jag däremot skiljer på är aggression som åstadkommer ett verkligt resultat och förbättrar ens livssituation, och aggression som "fix" för ett psykiskt problem man har (att vilja hämnas).
Jag håller med, tror vi benämnder dem olika bara. :) Det du menar kallar jag motivation/handlingskraft.
Alla människor har ett ego och tar åt sig när andra är elaka. Det känns som ett faktum. Hämnd behöver inte vara något negativt, det kan vara ett sätt för att motivera dig att stoppa en person som gör fel.
Ja, alla har ett ego men nej alla tar inte åt sig när andra är elaka. Det är inte ett faktum. Hämnd har ingenting med att stoppa en person som gör fel att göra. Självförsvar är inte hämnd. Att hjälpa någon som far illa på grund av någon annans gärningar är inte hämnd.
Om du, medvetet eller inte, repar min bil genom att gå mot dig, och jag drar och repar din bil... så är det hämnd. Ingenting gott kommer ur den handlingen, ingenting förbättras i min situation. Risken är är att jag däremot får min situation försämrad i och med att Diana eventuellt såg när jag mosade din bil och tänker anmäla mig. Och nej, det vore inte hämnd från hennes sida.
Arf Pingvin
2006-09-18, 13:10
Varför är topic "hämnd - distanskurs", var det inte "diskurs" från början eller är jag knarkad? Liiite olika saker.
Varför är topic "hämnd - distanskurs", var det inte "diskurs" från början eller är jag knarkad? Liiite olika saker.
Någon moderator försöker leka rolig.
Ok, förklara vad du uhm vill. Vad anser du om hämnd?
Hämnd saknar positivt värde. Det skadar någon/något. Eventuellt blir jag bestraffad för att jag bröt någon lag.
De enda som behöver hämnd är folk med svaga egon. "Buhhuu, du kissar på min religon men inte på mig, så jag måste hämnas min religion genom att spöa dig OCH smäda din religion. För det är inte samma sak and then some lol11".
Alla människor har ett ego och tar åt sig när andra är elaka. Det känns som ett faktum. Hämnd behöver inte vara något negativt, det kan vara ett sätt för att motivera dig att stoppa en person som gör fel.
Ditt resonemang är konsigt Trance. Alla människor är också svaga, men hindrar det oss från att sikta på att vara så starka som möjligt? Hämnd är det man gör efter att någon har skadat en, att förhindra det är inte hämnd.
Ja, alla har ett ego men nej alla tar inte åt sig när andra är elaka. Det är inte ett faktum.
Jo, jag tror det. Det gäller bara att hitta rätt knappar att trycka på.
Hämnd har ingenting med att stoppa en person som gör fel att göra. Självförsvar är inte hämnd. Att hjälpa någon som far illa på grund av någon annans gärningar är inte hämnd.
Varför skulle inte de gärningarna ha med det att göra, hämnd är en anledning inte utförande.
Om du, medvetet eller inte, repar min bil genom att gå mot dig, och jag drar och repar din bil... så är det hämnd. Ingenting gott kommer ur den handlingen, ingenting förbättras i min situation. Risken är är att jag däremot får min situation försämrad i och med att Diana eventuellt såg när jag mosade din bil och tänker anmäla mig. Och nej, det vore inte hämnd från hennes sida.
Om du repar min bil, kan inte jag då polisanmäla dig som hämnd?
Men om man trivs med livet så varför inte, finns mängder som dricker alkohol då och då eller gör massa saker som inte skall vara bra för dem. Att bli arg för ens fotbollslag förlorar ser jag knappast som något som är av det värre slaget. Förresten, vad för känslostormar är befogade?
Nej missförstå mej inte, jag menar inte att alla måste leva ett kliniskt aggressionsfritt liv. Faktum är att det går inte vi är ju bara människor och ibland gör man val som att intaga alkohol eller göra annat destruktivt. Livet går ju inte under för det. Alla väljer väl hur demsjälva vill leva. Jag säger bara att vill man må bra så bör man iaf vara medveten om riskerna med ett visst beteende liksom du vet hur alkoholen skadar dej och tar beslut därefter att supa, bör du vara medveten om hur hämndkänslor och ilska skadar dej i längden.
Känslostormar som inte drar dej ner i aggressionsspiralen.
Känslostormar som är baserade på positiva känslor och inte får dej att agera på ett destruktivt sätt.
Känslostormar som inte är överdrivna sett till situationen ifråga.
Dvs känslorstormar som inte är i syfte att tränga undan ångest(tränger man undan ångest förlänge slår det tillbaka på en).
- Dessa är befogade i mitt tycke.
Ditt resonemang är konsigt Trance. Alla människor är också svaga, men hindrar det oss från att sikta på att vara så starka som möjligt? Hämnd är det man gör efter att någon har skadat en, att förhindra det är inte hämnd.
Ja, men resultatet kan bli att personen som gör ont förhindras att fortsätta. Jag skulle ju inte hämnas om jag inte anser att personen har gjort fel. Jag menar hur kan hämnd vara dåligt om jag t.ex. letar upp en mördare och lämnar in denne till polisen.
Känslostormar som inte är överdrivna sett till situationen ifråga.
- Dessa är befogade i mitt tycke.
Men det är ju rätt svårt, det finns ju människor som verkligen älskar sitt fotbollslag lika mycket som sin familj nästan. Även om det är överdrivet ur vårat perspektiv så är det ju inte det ur deras. Men hur som helst så håller jag väl med dig lite, men det ändrar ju inte direkt min tes om hämnd.
Att hämnas att din partner var otrogen genom att ge personen skuldkänslor är inte överdrivet eller negativt enligt mig.
Alla människor har ett ego och tar åt sig när andra är elaka. Det känns som ett faktum. Hämnd behöver inte vara något negativt, det kan vara ett sätt för att motivera dig att stoppa en person som gör fel.
Det stämmer att alla har ett ego men långt ifrån alla tar åt sej personligen av allt andra gör och säger. Varför skall andra få bestämma ditt värde? De gör ju elaka saker enbart för att höjja sejsjälva(boosta sina egon). Tar man sådant personligt blir man likadan själv - ständigt på jakt efter någon att trycka ner för att få en egoboost. Det är ett tankesätt man måste förändra och det tar tid. Men som alla andra beroenden(för man blir beroende av egoboostar se. dramaqueens, attentionhoes etc) så måste man först inse problemet för att kunna angripa det.
Du ska inte anmäla en person som gör fel av annat skäl än att han/hon gör just FEL. Dvs att handlingen som utförs skadar någon. I hämnd har du egoboost-känslor med.
Ja, men resultatet kan bli att personen som gör ont förhindras att fortsätta. Jag skulle ju inte hämnas om jag inte anser att personen har gjort fel. Jag menar hur kan hämnd vara dåligt om jag t.ex. letar upp en mördare och lämnar in denne till polisen.
Jag menar inte hämnd som en aktiv handling för att förebygga något, utan om den inre känsla av hat och ilska som man känner. Jag pratar alltså inte om handlingen i sig, utan om de drivkrafter som leder till den. Jag pratar om att det är svagt att behöva/vilja hämnas, inte att det är svagt eller dåligt att lämna in en person till polisen för att förhindra att han beter sig illa åt igen. Skillnaden ligger naturligtvis i varför man lämnar in snubben till polisen. Förstår du hur jag menar?
Jag menar inte hämnd som en aktiv handling för att förebygga något, utan om den inre känsla av hat och ilska som man känner. Jag pratar alltså inte om handlingen i sig, utan om de drivkrafter som leder till den. Jag pratar om att det är svagt att behöva/vilja hämnas, inte att det är svagt eller dåligt att lämna in en person till polisen för att förhindra att han beter sig illa åt igen. Skillnaden ligger naturligtvis i varför man lämnar in snubben till polisen. Förstår du hur jag menar?
Helt klart. Det menar jag också, att det är just hämndkänslar som leder till detta agerande ibland. Då behöver ju inte känslan vara dålig, varken för en själv eller för "världen". Resultatet blir bra och jag tror man inte mår sämre själv när man ser den "onde" bli straffad.
Helt klart. Det menar jag också, att det är just hämndkänslar som leder till detta agerande ibland. Då behöver ju inte känslan vara dålig, varken för en själv eller för "världen". Resultatet blir bra och jag tror man inte mår sämre själv när man ser den "onde" bli straffad.
Men varför uppstår hämndkänslan och kan man inte agera utan att känna en negativ känsla inombords?
Det stämmer att alla har ett ego men långt ifrån alla tar åt sej personligen av allt andra gör och säger. Varför skall andra få bestämma ditt värde? De gör ju elaka saker enbart för att höjja sejsjälva(boosta sina egon). Tar man sådant personligt blir man likadan själv - ständigt på jakt efter någon att trycka ner för att få en egoboost. Det är ett tankesätt man måste förändra och det tar tid. Men som alla andra beroenden(för man blir beroende av egoboostar se. dramaqueens, attentionhoes etc) så måste man först inse problemet för att kunna angripa det.
Du ska inte anmäla en person som gör fel av annat skäl än att han/hon gör just FEL. Dvs att handlingen som utförs skadar någon. I hämnd har du egoboost-känslor med.
Jo, på en viss nivå gör alla det. Tortera din familj framför dina ögon, det skulle jag ta rätt personligt om vi nu tar extrema tankar. Långvarig mobbing är en annan, vet inte om någon alls klarar av att bara skaka av det.
Vad man skall göra och gör i praktiken är ju olika. Om nu min familj blir mördad och jag letar upp mördaren och lämnar in denne för att jag vill hämnas så tror jag inte att jag mår sämre för det och inte heller har jag agerat fel. Så varför fördömma min hämnd?
Jo, jag tror det. Det gäller bara att hitta rätt knappar att trycka på.
Varför skulle inte de gärningarna ha med det att göra, hämnd är en anledning inte utförande.
Om du repar min bil, kan inte jag då polisanmäla dig som hämnd?
Klart du kan det. Men du kan ju även påstå att köttbiten på din tallrik hånar dig och att du därför tvingas knivknula den och äta upp den som hämnd.
Men varför uppstår hämndkänslan och kan man inte agera utan att känna en negativ känsla inombords?
För man har blivit förorättad och man kan säkert agera utan denna, men varför? I vissa fall så anser jag det är rätt att hämnas, samma sak som jag i vissa fall anser att det är rätt att bli arg.
Klart du kan det. Men du kan ju även påstå att köttbiten på din tallrik hånar dig och att du därför tvingas knivknula den och äta upp den som hämnd.
Ja, men det har ju inte med saken att göra direkt. Du är väl inte arg på köttbiten och hånar den bara för du hånar folk på ett forum.
Men det är ju rätt svårt, det finns ju människor som verkligen älskar sitt fotbollslag lika mycket som sin familj nästan. Även om det är överdrivet ur vårat perspektiv så är det ju inte det ur deras. Men hur som helst så håller jag väl med dig lite, men det ändrar ju inte direkt min tes om hämnd.
Att hämnas att din partner var otrogen genom att ge personen skuldkänslor är inte överdrivet eller negativt enligt mig.
Jomen precis. Alla är ju fria att välja ju hur de vill leva, men man bör somsagt vara medveten om riskerna med allt. Och sträva efter att iaf minimera destruktiva beteenden för alla vill ju må bra. Och att komma tillrätta med de riktiga problemen istället för att falla i beroenden av olika slag(känslostormar, alkoholism osv) är alltid det bättre valet även om vägen är svårare att vandra.
Allt som handlar om ego-boost genom att trycka ner andra är negativt, och det är just vad du ådstakommer med att hämnas partnern. Det tar dej ju bara längre ifrån en förändring till det bättre - dvs att lära dej känna mer sjävvärde mha konstruktiva handlingar.
Jomen precis. Alla är ju fria att välja ju hur de vill leva, men man bör somsagt vara medveten om riskerna med allt. Och sträva efter att iaf minimera destruktiva beteenden för alla vill ju må bra. Och att komma tillrätta med de riktiga problemen istället för att falla i beroenden av olika slag(känslostormar, alkoholism osv) är alltid det bättre valet även om vägen är svårare att vandra.
Allt som handlar om ego-boost genom att trycka ner andra är negativt, och det är just vad du ådstakommer med att hämnas partnern. Det tar dej ju bara längre ifrån en förändring till det bättre - dvs att lära dej känna mer sjävvärde mha konstruktiva handlingar.
Men de riktiga problemen i detta fallet var ju att personen var otrogen, det är slut och finito. I en del av sörjandeprocessen så får man ett fint avslut genom att hämnas på ett raffinerat sätt.
Men det kanske får mig att må bättre, finns det verkligen en universell sanning som säger emot det och att jag måste handla på andra sätt för att må bra "på riktigt".
Ja, men det har ju inte med saken att göra direkt. Du är väl inte arg på köttbiten och hånar den bara för du hånar folk på ett forum.
Haha, börjar hon bli purken? Jag drivs inte av hämnd och jag hämnas aldrig Trance.
För man har blivit förorättad och man kan säkert agera utan denna, men varför? I vissa fall så anser jag det är rätt att hämnas, samma sak som jag i vissa fall anser att det är rätt att bli arg.
Du pratar fortfarande om rätt och fel. Är det verkligen så svårt att tänka i ett annat perspektiv?
Haha, börjar hon bli purken? Jag drivs inte av hämnd och jag hämnas aldrig Trance.
Heh, va? Nej jag argumenterar lika lugnt som vanligt. Men förstår du vad jag menade?
Alltså att ge efter och hämnas i vissa fall betyder inte att man alltid ger efter och är en jättehemsk människa. På samma sätt som du kan vara lite småelak på ett forum utan att behöva vara det hela tiden i riktiga livet.
Sedan hämnas alla lite, beroende på hur man ser det. Rätt lätt att observera på ett sådant simpelt ställe som ett forum. Hur folk kan vara elaka mot personer som varit elaka i andra trådar etc.
Du pratar fortfarande om rätt och fel. Är det verkligen så svårt att tänka i ett annat perspektiv?
Ok, vad som är nyttigt för mig. Jag anser inte att jag lider av det eller blir en sämre människa. I vissa fall driver det till och med mig att göra bra saker, och det är bra för mig.
Ok, vad som är nyttigt för mig. Jag anser inte att jag lider av det eller blir en sämre människa. I vissa fall driver det till och med mig att göra bra saker, och det är bra för mig.
Ja sure. Du mår inte sämre av att känna ångest, ilska och besvikelse över att din flickvän är otrogen mot dig till den graden att du måste hämnas i ren vanmakt. Han som bor tvärsöver gatan som är insiktsfull och stark till den graden att han bara skakar av sig hennes otyg och fortsätter vidare med sitt liv i jakt på en bättre tjej mår inte bättre än dig på något sätt. If you say so.
Heh, va? Nej jag argumenterar lika lugnt som vanligt. Men förstår du vad jag menade?
Alltså att ge efter och hämnas i vissa fall betyder inte att man alltid ger efter och är en jättehemsk människa. På samma sätt som du kan vara lite småelak på ett forum utan att behöva vara det hela tiden i riktiga livet.
Sedan hämnas alla lite, beroende på hur man ser det. Rätt lätt att observera på ett sådant simpelt ställe som ett forum. Hur folk kan vara elaka mot personer som varit elaka i andra trådar etc.
Haha mycket text gör inte att faktumet att du ville påpeka att du känner dig hånad av mig mindre verkligt.
Ja sure. Du mår inte sämre av att känna ångest, ilska och besvikelse över att din flickvän är otrogen mot dig till den graden att du måste hämnas i ren vanmakt. Han som bor tvärsöver gatan som är insiktsfull och stark till den graden att han bara skakar av sig hennes otyg och fortsätter vidare med sitt liv i jakt på en bättre tjej mår inte bättre än dig på något sätt. If you say so.
Ok, men jag trivs med att känna så starkt och ser inte det som nödvändigtvis något dåligt att det följer med negatva känslor också. Jag kommer aldrig bara kunna skaka av en sådan sak utan att älta det, då kan det vara ett fint avslut att hämnas. Så man kan gå vidare lättare.
För samma sak kan sägas om varenda känsla som finns, alltid "bättre" att resonera logiskt.
Haha mycket text gör inte att faktumet att du ville påpeka att du känner dig hånad av mig mindre verkligt.
Oj, nej. Jag menade att du hånade mig. Jag menade hur du ses på forumet. Jag tycker jag och du har trevliga diskussioner där vi båda jabbar lite. Kan ju inte gnälla om jag gör samma sak direkt..
Att inte ta sina elaka ex, brister eller olyckor i allmänhet alltför mycket på allvar är just kännetecknet på starka och förnäma människor hos vilka det finns ett överflöd av läkande och omskapande kraft med en stark förmåga att glömma. En förnäm människa skakar med ett enda litet ryck av sig otyg och olyckor som enkelt skulle begravt en annan människa i sorg, ilska och bitterhet. En förnäm människa saknar därför hämndinstinkt. Hon kan knappt förlåta, just därför att hon redan har glömt.
Oj, nej. Jag menade att du hånade mig. Jag menade hur du ses på forumet. Jag tycker jag och du har trevliga diskussioner där vi båda jabbar lite. Kan ju inte gnälla om jag gör samma sak direkt..
Hur kommer hämnden in i bilden? Känner du ressentimentet växa så att du vill hämnas mig? Att du påpekade att jag hånar dig, var det din hämnd? Känns det bättre nu?
Oj, nej. Jag menade att du hånade mig. Jag menade hur du ses på forumet. Jag tycker jag och du har trevliga diskussioner där vi båda jabbar lite. Kan ju inte gnälla om jag gör samma sak direkt..
I jwzrds fall handlar det om en utpräglad debatteknik, inte att han sitter och mår dåligt inombords för att någon saknar förmåga till logiskt tänkande. Jag skulle kunna spöa någon och det skulle utifrån kunna betraktas som hämnd, men inombords känner jag ingen bitterhet, ilska eller hämnsinstinkt, jag gör det bara för att markera något. Du måste skilja på hur man beter sig och hur man känner sig inombords.
Hur kommer hämnden in i bilden? Känner du ressentimentet växa så att du vill hämnas mig? Att du påpekade att jag hånar dig, var det din hämnd? Känns det bättre nu?
Jag sade inte att du hånade mig, jag använde dig som exempel att man inte behöver spåra ut bara för att man ger uttryck för negativa känslor som du verkade tro.
Att inte ta sina elaka ex, brister eller olyckor i allmänhet alltför mycket på allvar är just kännetecknet på starka och förnäma människor hos vilka det finns ett överflöd av läkande och omskapande kraft med en stark förmåga att glömma. En förnäm människa skakar med ett enda litet ryck av sig otyg och olyckor som enkelt skulle begravt en annan människa i sorg, ilska och bitterhet. En förnäm människa saknar därför hämndinstinkt. Hon kan knappt förlåta, just därför att hon redan har glömt.
Men jag pratar om verkliga människor. ;) Då är det bättre att lära sig hantera hämndskänslan och ibland ge uttryck för den istället för att förjäves försöka trycka undan den för att bli ein übermench eller vad man nu säger.
Jag sade inte att du hånade mig, jag använde dig som exempel att man inte behöver spåra ut bara för att man ger uttryck för negativa känslor som du verkade tro.
Var kommer dom negativa känslorna in och hur knyter detta an till hämnd, Trance? Du dillar iväg från kärnfrågan här.
I jwzrds fall handlar det om en utpräglad debatteknik, inte att han sitter och mår dåligt inombords för att någon saknar förmåga till logiskt tänkande. Jag skulle kunna spöa någon och det skulle utifrån kunna betraktas som hämnd, men inombords känner jag ingen bitterhet, ilska eller hämnsinstinkt, jag gör det bara för att markera något. Du måste skilja på hur man beter sig och hur man känner sig inombords.
Hur vet du det egentligen, hans debatteknik går ju ut på att i vissa fall få andra att må dåligt(gör samma själv innan någon börjar gnälla). Hur kan du veta att det inte är ett uttryck för att han(eller jag) är små människor. Det känns ju onekligen som det är för att stärka våra egon vi gör det då man skulle kunna debattera på otaliga lika framgångsrika sätt utan att såra andra.
(Nej, jwzrd jag tycker inte du är elak mot mig)
Men jag pratar om verkliga människor. ;) Då är det bättre att lära sig hantera hämndskänslan och ibland ge uttryck för den istället för att förjäves försöka trycka undan den för att bli ein übermench eller vad man nu säger.
Är jag inte verklig? Jag är inte Übermench, ännu. Grejen är att du inte ens har försökt att vara som jag eller tänka som jag, därför tror du att det är omöjligt, men det är det inte.
Att du känner ilska och ångest över att du blivit "förorrättad" är för att du tänker att du borde känna så. Det är exakt på samma sätt med en muslimsk man vars dotter går ut och festar. Jag kan garantera dig att han ser det som totalt omöjligt och sjukt att inte känna en oerhört negativ känsla av ilska, sorg och besvikelse om han får reda på att hans dotter legat med en svensk kille.
Det förändrar dock inte det faktum att allt sitter i hans skalle och att det visst går att slippa känna sånt, trots att man bara är en "vanlig människa".
För övrigt finns det ingenting att undertrycka om det överhuvudtaget inte uppstår något. Undertrycker du dina hedersmordskänslor om din syster dejtar en svensk kille?
Var kommer dom negativa känslorna in och hur knyter detta an till hämnd, Trance? Du dillar iväg från kärnfrågan här.
Du började snacka om att hämnas på köttbitar av någon anledning, då tog jag upp andra negativa känslor för att visa att hämnd inte behöver vara okontrollerbar.
Hur vet du det egentligen, hans debatteknik går ju ut på att i vissa fall få andra att må dåligt(gör samma själv innan någon börjar gnälla). Hur kan du veta att det inte är ett uttryck för att han(eller jag) är små människor. Det känns ju onekligen som det är för att stärka våra egon vi gör det då man skulle kunna debattera på otaliga lika framgångsrika sätt utan att såra andra.
(Nej, jwzrd jag tycker inte du är elak mot mig)
Det gör jag inte, men jag har pratat väldigt mycket med honom privat och drar den slutsatsen... Fast han kan ju vara helt galen och ressentimentsmänniskan par excellence. :)
Du började snacka om att hämnas på köttbitar av någon anledning, då tog jag upp andra negativa känslor för att visa att hämnd inte behöver vara okontrollerbar.
Men då missade du syftet. Jag menade godtycket med vilket någon bestämmer att någon annan med nödvändighet blir målet för hämnd. Att du t ex bestämmer att orsaken till att du ringer polisen efter att jag mosat din bil är hämnd och inte att jag begick ett brott och att du är tvungen för att få försäkringen utbetald. Diskussionen här blir fånig om du bestämmer att allting du gör - och därmed alla andra - handlar om ett hämndbegär som får utlopp.
Är jag inte verklig? Jag är inte Übermench, ännu. Grejen är att du inte ens har försökt att vara som jag eller tänka som jag, därför tror du att det är omöjligt, men det är det inte.
Att du känner ilska och ångest över att du blivit "förorrättad" är för att du tänker att du borde känna så. Det är exakt på samma sätt med en muslimsk man vars dotter går ut och festar. Jag kan garantera dig att han ser det som totalt omöjligt och sjukt att inte känna en oerhört negativ känsla av ilska, sorg och besvikelse om han får reda på att hans dotter legat med en svensk kille.
Det förändrar dock inte det faktum att allt sitter i hans skalle och att det visst går att slippa känna sånt, trots att man bara är en "vanlig människa".
För övrigt finns det ingenting att undertrycka om det överhuvudtaget inte uppstår något. Undertrycker du dina hedersmordskänslor om din syster dejtar en svensk kille?
Hämnd är inte en stor del i livet, jag har extremt sällan behövt ens tänka på det. Förutom småsaker som en en jäkel sköt med paintball rakt i hjälmen/munskyddet så man får munnen full med gul skit. Då tänker man, nästa omgång då jäklar skall han få. Det är på den nivån min vardagshämnd ligger.
Den muslimska mannen tänker ju så för att han tycker att det är fel, det är nog lättare att ändra vad som är "rätt och fel" än att han inte skall känna att han vill hämnas.
Men om vi skall ta lite exempel. Du påpekar ibland att baan är korkad, även i frågor som du själv inte är med att debatterar. Detta kan väl spåras tillbaka till att ni bråkade i någon tråd. Är inte detta lite hämnd för att han jävlades/var korkad?
(Jag vet att det är lite löjligt eftersom det bara är ett forum, men det är allt vi har nu ;) )
Det gör jag inte, men jag har pratat väldigt mycket med honom privat och drar den slutsatsen... Fast han kan ju vara helt galen och ressentimentsmänniskan par excellence. :)
Jag är helt galen :Virro
Men då missade du syftet. Jag menade godtycket med vilket någon bestämmer att någon annan med nödvändighet blir målet för hämnd. Att du t ex bestämmer att orsaken till att du ringer polisen efter att jag mosat din bil är hämnd och inte att jag begick ett brott och att du är tvungen för att få försäkringen utbetald. Diskussionen här blir fånig om du bestämmer att allting du gör - och därmed alla andra - handlar om ett hämndbegär som får utlopp.
Ah, nej så menar jag inte. Jag menar att det KAN vara så, om man gör något på grund av hämnd vet ju bara personen själv. Jag hämnas verkligen inte hela tiden, jag är snäll och blir sällan förorättad. Inte heller hämnas jag även om jag blir förorättad, shit happens ibland som man säger. Men det betyder ju inte att jag tycker att det är fel att göra något på grund av hämnd när jag väl gör det.
Hämnd är inte en stor del i livet, jag har extremt sällan behövt ens tänka på det. Förutom småsaker som en en jäkel sköt med paintball rakt i hjälmen/munskyddet så man får munnen full med gul skit. Då tänker man, nästa omgång då jäklar skall han få. Det är på den nivån min vardagshämnd ligger.
Den muslimska mannen tänker ju så för att han tycker att det är fel, det är nog lättare att ändra vad som är "rätt och fel" än att han inte skall känna att han vill hämnas.
Men om vi skall ta lite exempel. Du påpekar ibland att baan är korkad, även i frågor som du själv inte är med att debatterar. Detta kan väl spåras tillbaka till att ni bråkade i någon tråd. Är inte detta lite hämnd för att han jävlades/var korkad?
(Jag vet att det är lite löjligt eftersom det bara är ett forum, men det är allt vi har nu ;) )
Jag kan definivit tänka mig att du inte är en särskilt hämndlysten människa. Diskussionen handlar dock om huruvida hämnd är positivt eller inte. Jag är inte särskilt blyg, men det förändrar inte det faktum att blyghet överhuvudtaget inte är positivt. Att skjuta på någon när man spelar paintball tycker inte jag heller är så farligt, men diskussionen handlade ju från början om ett otroget ex, och du ansåg att det var positivt att hämnas på henne. Det är betydligt allvarligare och involverar mycket mer känslor. Min åsikt är att problemet i det fallet ligger i de tankar som ger upphov till hämndkänslan.
Angående den muslimske mannen så är problemet detsamma som med killen som vill hämnas på sin tjej, nämligen att han är en ressentimentsmänniska. Alla muslimska män är inte lika mycket ressentimentsmänniskor. I princip alla muslimska män ogillar i lika hög utsträckning att deras dotter är tillsammans med en icke-muslimsk kille, men långt ifrån alla muslimska män har så pass stort ressentiment att de går och hämnas på killen och tjejen genom att döda dem.
När det gäller Baan så hämnas jag inte på honom alls. Jag bryr mig inte så mycket om Baan, tycker bara att han är en idiot och att det är viktigt för min debattposition, debatterna på kolozzeum och mina värderingar att det skall belysas. Jag behandlar alla liknande debattörer på samma sätt.
Jag kan definivit tänka mig att du inte är en särskilt hämndlysten människa. Diskussionen handlar dock om huruvida hämnd är positivt eller inte. Jag är inte särskilt blyg, men det förändrar inte det faktum att blyghet överhuvudtaget inte är positivt. Att skjuta på någon när man spelar paintball tycker inte jag heller är så farligt, men diskussionen handlade ju från början om ett otroget ex, och du ansåg att det var positivt att hämnas på henne. Det är betydligt allvarligare och involverar mycket mer känslor. Min åsikt är att problemet i det fallet ligger i de tankar som ger upphov till hämndkänslan.
Angående den muslimske mannen så är problemet detsamma som med killen som vill hämnas på sin tjej, nämligen att han är en ressentimentsmänniska. Alla muslimska män är inte lika mycket ressentimentsmänniskor. I princip alla muslimska män ogillar i lika hög utsträckning att deras dotter är tillsammans med en icke-muslimsk kille, men långt ifrån alla muslimska män har så pass stort ressentiment att de går och hämnas på killen och tjejen genom att döda dem.
När det gäller Baan så hämnas jag inte på honom alls. Jag bryr mig inte så mycket om Baan, tycker bara att han är en idiot och att det är viktigt för min debattposition, debatterna på kolozzeum och mina värderingar att det skall belysas. Jag behandlar alla liknande debattörer på samma sätt.
Hämnd kan vara något positivt, det behöver inte vara det. Jag anser att den hämnd som var aktuell inte var något som skadade min person alls. Jag pratar ju inte om att döda hennes hund eller liknande. Kanske skulle det kunna vara bättre att strunta i allt? Men jag ser ju inte mitt hämndbegär som något som skadar mig eller andra(mer än vad jag anser är rimligt), då är det inget jag behöver jobba bort.
Men varför skulle det inte bara vara bättre att släppa herr Baan och bara gå vidare? Folk skaffar ju sig en egen åsikt antar jag.
Hämnd är inte en stor del i livet, jag har extremt sällan behövt ens tänka på det. Förutom småsaker som en en jäkel sköt med paintball rakt i hjälmen/munskyddet så man får munnen full med gul skit. Då tänker man, nästa omgång då jäklar skall han få. Det är på den nivån min vardagshämnd ligger.
Den muslimska mannen tänker ju så för att han tycker att det är fel, det är nog lättare att ändra vad som är "rätt och fel" än att han inte skall känna att han vill hämnas.
Men om vi skall ta lite exempel. Du påpekar ibland att baan är korkad, även i frågor som du själv inte är med att debatterar. Detta kan väl spåras tillbaka till att ni bråkade i någon tråd. Är inte detta lite hämnd för att han jävlades/var korkad?
(Jag vet att det är lite löjligt eftersom det bara är ett forum, men det är allt vi har nu ;) )
Men Trance, vet vet alla varför den muslimske mannen känner att han vill hämnas. Bolio sa det ju precis i hans exempel så jag ser inte hur du kan känna att det finns ett förklaringsbehov.
Ah, nej så menar jag inte. Jag menar att det KAN vara så, om man gör något på grund av hämnd vet ju bara personen själv. Jag hämnas verkligen inte hela tiden, jag är snäll och blir sällan förorättad. Inte heller hämnas jag även om jag blir förorättad, shit happens ibland som man säger. Men det betyder ju inte att jag tycker att det är fel att göra något på grund av hämnd när jag väl gör det.
Berätta vad som är rätt med en hämndaktion?
Berätta vad som är rätt med en hämndaktion?
Det har jag nog redan svarat på, du får nog specifiera om du inte gillade mitt svar.
Sedan kan man ju ställa samma fråga, Vad är rätt med att kalla någon en idiot?
Det har jag nog redan svarat på, du får nog specifiera om du inte gillade mitt svar.
Sedan kan man ju ställa samma fråga, Vad är rätt med att kalla någon en idiot?
Jag har besvarat det du beskriver som en positiv hämndaktion med att det i själva verket inte borde räknas som en. Det är ju för bövelen fråga om att göra det du snudd på måste göra för att kunna få stålar för din bil och för att anmäla något som är olagligt.
Nu är du igen där med rätt eller fel. Vad innebär att en handling är rätt?
Jag har besvarat det du beskriver som en positiv hämndaktion med att det i själva verket inte borde räknas som en. Det är ju för bövelen fråga om att göra det du snudd på måste göra för att kunna få stålar för din bil och för att anmäla något som är olagligt.
Nu är du igen där med rätt eller fel. Vad innebär att en handling är rätt?
Ok, som hämnd för krigsförbrytelser som har drabbat mig och mitt folk så viger jag några år att spåra och lämna över förbrytarna till rättvisa. Positiv hämnd.
Men..., du började ju med att fråga mig "Berätta vad som är rätt med en hämndaktion?". Varför får inte jag fråga samma?
Hämnd kan vara något positivt, det behöver inte vara det. Jag anser att den hämnd som var aktuell inte var något som skadade min person alls. Jag pratar ju inte om att döda hennes hund eller liknande. Kanske skulle det kunna vara bättre att strunta i allt? Men jag ser ju inte mitt hämndbegär som något som skadar mig eller andra(mer än vad jag anser är rimligt), då är det inget jag behöver jobba bort.
Men varför skulle det inte bara vara bättre att släppa herr Baan och bara gå vidare? Folk skaffar ju sig en egen åsikt antar jag.
Detta handlar nu förvisso om mer än det som du betecknar som "hämndbegär". Håller du inte med om att det i fallet med HajduMan och hans flickvän hade varit betydligt bättre för HajduMan om han bara hade kunnat släppa det hela och fortsätta vidare? Och är inte hans känslomässiga reaktioner ett resultat av tankar som han har, i det här fallet negativa tankar? Och är inte hämndbegäret bara en förlängning av dessa känslomässiga reaktioner och tankar?
Visst, nu när han mår dåligt och tänker negativa tankar så är det säkerligen så ätt han skulle känna en viss njutning i att hämnas om han nu var en hämndlysten ressentimentsmänniska, på samma sätt som en heroinist förmodligen känner njutning och välbehag av att injicera heroin när han har abstinens. Men ingen av dem kommer förbi problemet, de löser ingenting - de dämpar bara symptomen, men problemet kommer att återkomma i en evig återkomst.
Ok, som hämnd för krigsförbrytelser som har drabbat mig och mitt folk så viger jag några år att spåra och lämna över förbrytarna till rättvisa. Positiv hämnd.
Men..., du började ju med att fråga mig "Berätta vad som är rätt med en hämndaktion?". Varför får inte jag fråga samma?
Jag menade rätt för dig som i att du får ut ett positivt nettoresultat av det.
Detta handlar nu förvisso om mer än det som du betecknar som "hämndbegär". Håller du inte med om att det i fallet med HajduMan och hans flickvän hade varit betydligt bättre för HajduMan om han bara hade kunnat släppa det hela och fortsätta vidare? Och är inte hans känslomässiga reaktioner ett resultat av tankar som han har, i det här fallet negativa tankar? Och är inte hämndbegäret bara en förlängning av dessa känslomässiga reaktioner och tankar?
Visst, nu när han mår dåligt och tänker negativa tankar så är det säkerligen så ätt han skulle känna en viss njutning i att hämnas om han nu var en hämndlysten ressentimentsmänniska, på samma sätt som en heroinist förmodligen känner njutning och välbehag av att injicera heroin när han har abstinens. Men ingen av dem kommer förbi problemet, de löser ingenting - de dämpar bara symptomen, men problemet kommer att återkomma i en evig återkomst.
Jag ser det mer som att äta godis trots att det inte "bra" för dig. En acceptabel synd som kan höja livskvaliteten. Men det bästa vore ju egentligen att gnaga på någon fullkornsgrej. Så länge man inte frossar i godiset och det går ut över resten av livet så är det bara trevligt ibland, samma med små hämndkänslor.
Jag menade rätt för dig som i att du får ut ett positivt nettoresultat av det.
Ah, jag blir gladare. :) Samma fråga tillbaka då angående det jag frågade.
Ah, jag blir gladare. :) Samma fråga tillbaka då angående det jag frågade.
Jag kan inte väga någon annans upplevda värde av att kalla någon för en idiot. Men för mig betyder inte någonannan något öht på en nivå som gör att det finns ett syfte med att försöka ta ifrån den något genom att kalla den för en idiot. Det ger inte mig något heller, jag gör det här för att det är är kul.
Jag ser det mer som att äta godis trots att det inte "bra" för dig. En acceptabel synd som kan höja livskvaliteten. Men det bästa vore ju egentligen att gnaga på någon fullkornsgrej. Så länge man inte frossar i godiset och det går ut över resten av livet så är det bara trevligt ibland, samma med små hämndkänslor.
Att bli oerhört sårad och arg över att man känner sig kuvad och förtryckt till den graden att man utvecklar hämndkänslor är alltså som att äta godis?
Att bli oerhört sårad och arg över att man känner sig kuvad och förtryckt till den graden att man utvecklar hämndkänslor är alltså som att äta godis?
Vissa hämndkänslor är väl det, typ mitt paintballexempel.
Att bli oehört sårad och arg är väl sunt om man blir såpass förådd av en person som betyder så mycket för en? Jag blir mer misstänksam mot den som bara skulle strunta i det. Min lilla hämnd är nog också som att äta onyttigt eller kanske supa till det. Kan vara skönt ibland.
Men det är ju bara min åsikt som sagt.
Att bli oehört sårad och arg är väl sunt om man blir såpass förådd av en person som betyder så mycket för en?
Det är här jag tror att skon klämmer. Varför tycker du så? Vad finns det för egenvärde i att bli sårad och bitter? Arg kan jag hålla med om i en del fall då man har nytta av att bli arg (t.ex. för att få något, skrämma någon till sin framtida fördel, etc.), men absolut inte bara för att hämnas som i fallet med flickvännen. Varför skall man ens bry sig om henne?
Mkt bra tråd detta blev, skulle göra livet enklare för så många om de bara ville ta till sej. :thumbup:
F'låt Bolio, har varit bortrest i jobbet.
Personligen kan jag nog inte gå från massor av känslor till inga känslor på noll sekunder. Att få hämndkänslor, avsky och en känsla av att man blivit förrådd är nog oundvikligt i ett sådant läge för mig om jag verkligen älskade personen.
En oskyldig hämnd kan vara utmärkt terapi anser nog jag. På samma sätt som att trycka ner någon på ett forum, eller bli arg etc kan vara lite roligt också.
Bra tråd även om diskussionerna går i cirklar. I boken kränkta människor samarbetar inte (http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9127114422&s=1) beskrivs metoder för att komma förbi hämndbegäret vidare till försoning (endast möjligt genom upprättelse). Boken är grundläggande men författarens kunskaper är djupa.
God natt
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.