Visa fullständig version : Hur slipper man ha "rollen" som "den rolige"?
trädgårdsmöbel
2017-08-31, 20:38
I en del sociala sammanhang i mitt liv (inte alla) så känner jag en press på mig att vara rolig, lätta upp stämningen osv. Detta tror jag beror på att jag i vissa sammanhang trivdes med den rollen, men det gör jag inte längre. Jag är inte särskilt duktig på det längre, jag vill inte göra det och när jag ändå "måste" göra det (tex. svärmor sparkar på mig på smalbenet och tittar vädjande på mig för att det är alldeles tyst och handgripligen...fotgripligen tvingar mig att starta en konversation) så är det väldigt svårt. Det hade vart skönt om någon annan ville göra det istället. Ett annat tydligare exempel är tomte på jul. Jag är alltid tomte, inget av barnen tror på tomten men det är en slags förväntan på att jag skall vara tomte med olika dialekter, eller packad tomte, och att svärmor skall skratta (svärmor skrattar en gång om året). Visst det är rätt kul - men det är också en jävla press på att de förväntar sig att jag skall vara rolig.
Hur slipper man att vara den som förväntas vara rolig?
Diomedea exulans
2017-08-31, 20:58
En sak som kan hjälpa mig är att titta på filmer och tv-serier som förhärligar superseriösa personer. I Game of Thrones, t ex, är Jon Snow skittråkig, men alla gillar honom ändå och han får ligga med Daenerys. Han inspirerar mig.
Agitator
2017-08-31, 21:18
Bli tråkig. Alltid seriös. Prata med en mer tråkig stämma och börja rabbla excelformler och bankräntor.
Jockefoten
2017-08-31, 21:30
Börja med Sudoku.
Sluta försök tillfredsställa andra precis hela tiden.
ApexProcyon
2017-08-31, 22:18
En sak som kan hjälpa mig är att titta på filmer och tv-serier som förhärligar superseriösa personer. I Game of Thrones, t ex, är Jon Snow skittråkig, men alla gillar honom ändå och han får ligga med Daenerys. Han inspirerar mig.
Det låter lite underligt att inspireras av en tråkig snubbe vars höjdpunkt i livet är att ligga med sin faster.
Diomedea exulans
2017-08-31, 22:24
Det låter lite underligt att inspireras av en tråkig snubbe vars höjdpunkt i livet är att ligga med sin faster.
Var på väg att skriva "du har inte sett min faster", men sen hejdade jag mig.
Var på väg att skriva "du har inte sett min faster", men sen hejdade jag mig.
*rolleyes*
Med tiden kommer dom glömma av att du någonsin varit rolig. :D
supercharge
2017-09-01, 06:27
1. Du kanske inte är så rolig som du tror
2. Om problemet kvarstår, studera Lars Leijonborg.
Mycket verkar ju kunna lösas genom ett samtal med svärmor.
pluckepuck
2017-09-01, 08:11
Bli riktigt dyngfull och släng svordomar istället för skämt.
BelowAverage
2017-09-01, 08:32
Bli riktigt dyngfull och släng svordomar istället för skämt.
Dokumentera detta mha film / ljud och lägg upp på brädan.
Tack.
Ändra invanda beteenden kan man ju bara göra genom att faktiskt börja försöka ändra dem, och stå ut med den obehagskänsla det ger dig. Även om du är jätterolig, så finns ju ingen naturlag som säger att du måste visa det hela tiden, utan det är förmodligen något du gör för att du själv får ut något av det (typ bekräftelse, det är roligt att andra tycker att du är rolig, det är skönt när den spända stämningen bryts, det är jobbigt när det är tyst och skönt när ett samtal kommer igång osv.). Du underhåller ju rätt mycket här också, och här kanske inte svärmor övervakar dig? Kommer värden att gå under om du slutar försöka underhålla andra hela tiden? Nej. Kommer dina vänner och anhöriga att dö av dålig stämning om du slutar försöka lätta upp den hela tiden? Nej. Kommer Kolo att haverera om du slutar underhålla här? Nej. Däremot lär det ta ett tag innan det slutar kännas obekvämt, som det alltid gör när man skall lära sig att bete sig på nya sätt. Det blir säkert också lite obekvämt för övriga runtomkring dig som lärt sig att förlita sig på att du underhåller, men de kommer att anpassa sig efter ett tag och det nya beteendet blir det vanliga.
Med barn blir det en annan sak, tycker jag, där får man ju som vuxen töja sig i alla möjliga riktningar ganska ofta, och de skall nog vara ganska stora innan man kan börja anklaga dem för att ingå i ett familjemönster av att förlita sig på en själv som underhållare. Tomterollen kanske kan övertas av något av barnen? Eller låna in en granne, för överraskningseffekt. Eller skippa tomte helt, om barnen är stora.
trädgårdsmöbel
2017-09-01, 08:55
Ändra invanda beteenden kan man ju bara göra genom att faktiskt börja försöka ändra dem, och stå ut med den obehagskänsla det ger dig. Även om du är jätterolig, så finns ju ingen naturlag som säger att du måste visa det hela tiden, utan det är förmodligen något du gör för att du själv får ut något av det (typ bekräftelse, det är roligt att andra tycker att du är rolig, det är skönt när den spända stämningen bryts, det är jobbigt när det är tyst och skönt när ett samtal kommer igång osv.). Du underhåller ju rätt mycket här också, och här kanske inte svärmor övervakar dig? Kommer värden att gå under om du slutar försöka underhålla andra hela tiden? Nej. Kommer dina vänner och anhöriga att dö av dålig stämning om du slutar försöka lätta upp den hela tiden? Nej. Kommer Kolo att haverera om du slutar underhålla här? Nej. Däremot lär det ta ett tag innan det slutar kännas obekvämt, som det alltid gör när man skall lära sig att bete sig på nya sätt. Det blir säkert också lite obekvämt för övriga runtomkring dig som lärt sig att förlita sig på att du underhåller, men de kommer att anpassa sig efter ett tag och det nya beteendet blir det vanliga.
Med barn blir det en annan sak, tycker jag, där får man ju som vuxen töja sig i alla möjliga riktningar ganska ofta, och de skall nog vara ganska stora innan man kan börja anklaga dem för att ingå i ett familjemönster av att förlita sig på en själv som underhållare. Tomterollen kanske kan övertas av något av barnen? Eller låna in en granne, för överraskningseffekt. Eller skippa tomte helt, om barnen är stora.
Jag underhåller sällan numera medvetet på Kolozzeum. Jag säger (väldigt återhållsamt och nedtonat) vad jag tycker för det mesta. Blir någon road är det en bonus. Men visst i verkliga livet har jag ofta den rollen. Ingen dör om det är tyst och jag måste egentligen inte, men det är känslan både min omgivning men ännu mer jag själv belägger mig med. Det ger mig ångest när det är tyst och tråkigt, och då "måste" jag bryta det. Jäkligt dubbelt det där, jag vill inte vara rolig och får ångest av tvånget, men är jag inte rolig så får jag ångest. Moment 22.
Lär dig skita i vad andra förväntar sig. Känner du för att hålla käft och vara sur, gör det. Vill du skämta och slänga käft gör du det.
Shqypnia
2017-09-01, 09:05
Jag har svårt att tro att någon som öppnar en tråd med frågeställningen hur man slutar vara den roliga faktiskt är rolig.
Jag har svårt att tro att någon som öppnar en tråd med frågeställningen hur man slutar vara den roliga faktiskt är rolig.
Tror iofs det mer handlar om att vara den som håller igång och driver/underhåller gruppen snarare än hans vara eller icke vara som ståuppare.
trädgårdsmöbel
2017-09-01, 09:51
Jag har svårt att tro att någon som öppnar en tråd med frågeställningen hur man slutar vara den roliga faktiskt är rolig.
Jag är inte rolig, jag är arg, sur, trött, irriterad, ångestfylld, bitter och hatisk, så där har du det bekräftat.
Diomedea exulans
2017-09-01, 10:10
Jag har svårt att tro att någon som öppnar en tråd med frågeställningen hur man slutar vara den roliga faktiskt är rolig.
Struntprat.
Var på väg att skriva "du har inte sett min faster", men sen hejdade jag mig.
Accually you didn't.
Ingen dör om det är tyst och jag måste egentligen inte, men det är känslan både min omgivning men ännu mer jag själv belägger mig med. Det ger mig ångest när det är tyst och tråkigt, och då "måste" jag bryta det. Jäkligt dubbelt det där, jag vill inte vara rolig och får ångest av tvånget, men är jag inte rolig så får jag ångest. Moment 22.
Tydlig och bra beskrivning. Jag ville inte skriva "ångest" rakt ut först, men det brukar vara den mest adekvata beskrivningen av känslan. Det finns knappast någon väg ut ur det som inte innebär att du måste öva dig i att låta det vara tyst och stå ut med känslan. Tänk egen-KBT. Sedan beror det ju på hur stort problemet med känslan av underhållartvång är om det är värt det, d.v.s. vilket alternativ är värre. Nu vet inte jag hur det är i just din situation (familj, jobb etc.) men min erfarenhet är att det inte brukar innebära att det blir några stora draman bara för att man slutar agera underhållare, även om det kanske kommer frågor någon gång. Svärmor t.ex. kan ju alltid ta ansvar för sina egna känslor. I vissa miljöer kan det ju faktiskt vara så att omgivningen har noterat att man (t.ex. du) är en person som tycker att det är jobbigt att det är tyst, till varje pris måste försöka hålla stämningen lätt etc. och då är det inte nödvändigtvis ett minus om man slutar.
En lustig parentes är att första tråden jag öppnade efter att jag skrivit mitt förra inlägg avslutades med ett tilltwistat inlägg av trådgårdsmöbel. :Virro
ApexProcyon
2017-09-01, 14:37
Var på väg att skriva "du har inte sett min faster", men sen hejdade jag mig.
Sant, bara för att min faster gör det lätt för mig genom att ut som en påse skridskor så kan jag inte utgå från att alla andra har det lika enkelt.
Döm ingen innan du har gått en mil i hans faster kan vara något att tänka på.
wintersnowdrift
2017-09-01, 15:57
Lär dig skita i vad andra förväntar sig. Känner du för att hålla käft och vara sur, gör det. Vill du skämta och slänga käft gör du det.
Fast alltså... vill man ha ett fungerande socialt liv (både för egen och andras del) så kan man ju inte skita i hur andra uppfattar och reagerar på en?
Själv har jag lite motsatt problem gentemot trädgårdsmöbel [off topic: skrev först möbelns tidigare användarnamn, leder sånt till ban?] - jag ÄLSKAR att slänga käft och gör det extremt gärna (och jag kan få folk att skratta, även om gemene Koloit kanske inte fattat att feminister kan vara roliga och inte bara löjliga). På sistone har jag börjat bli väldigt självmedveten om att jag kanske tar FÖR mycket plats ibland och börjat försöka hålla tillbaka diskussionslusten. Det är fan svårt alltså, men jag vill liksom inte att folk ska känna "jaha, nu kommer hon in här och stjäl showen, lika bra att hålla käften dårå". Jag vill föra dialog och att min(a) motpart(er) ska känna att de är inbjudna i samtalet. Mest för min egen skull egentligen - jag är intresserad av typ allt och tycker verkligen om att höra andra människors reflektioner. Problemet blir att min entusiasm och mitt sätt att uttrycka mig kan bli "intimidating" för vissa och de väljer då att sluta sig istället för att öppna sig, vilket ju egentligen är det jag vill.
MaxTheMarketer
2017-09-01, 16:18
I en del sociala sammanhang i mitt liv (inte alla) så känner jag en press på mig att vara rolig, lätta upp stämningen osv. Detta tror jag beror på att jag i vissa sammanhang trivdes med den rollen, men det gör jag inte längre. Jag är inte särskilt duktig på det längre, jag vill inte göra det och när jag ändå "måste" göra det (tex. svärmor sparkar på mig på smalbenet och tittar vädjande på mig för att det är alldeles tyst och handgripligen...fotgripligen tvingar mig att starta en konversation) så är det väldigt svårt. Det hade vart skönt om någon annan ville göra det istället. Ett annat tydligare exempel är tomte på jul. Jag är alltid tomte, inget av barnen tror på tomten men det är en slags förväntan på att jag skall vara tomte med olika dialekter, eller packad tomte, och att svärmor skall skratta (svärmor skrattar en gång om året). Visst det är rätt kul - men det är också en jävla press på att de förväntar sig att jag skall vara rolig.
Hur slipper man att vara den som förväntas vara rolig?
Kan det vara så att du egentligen känner ett starkt tvång att vara andra till lags och sättet du känner att du kan vara det är genom att "underhålla"/"vara rolig", men samtidigt känner du innerst inne att du inte vill vara det om du fick välja?
Nästa gång du känner att du inte vill "underhålla" någon eller några så ska du vara tyst och föreställa dig att du observerar dig själv utifrån och när ångesten kommer så ska du "observera känslan" utifrån; vilken färg är den? Var i kroppen manifesterar den sig? Hur svag eller intensiv är den? Vad har den för textur?
Genom att bara observera känslan från ett tredje perspektiv så kommer den att komma och gå och den kommer att förlora makten över att få dig att känna att du måste dölja den med hjälp av att "underhålla"/"vara rolig".
Det kommer samtidigt att vara extremt obehagligt första gången du gör det, precis som när du ska lyfta tyngre vikter inom styrke! ;)
MasterChief
2017-09-01, 16:42
Jag är inte rolig, jag är arg, sur, trött, irriterad, ångestfylld, bitter och hatisk, så där har du det bekräftat.
Gör en Anders Borg. En gång räcker och sedan får du vara i fred. #JustDoIt
Skorpio76
2017-09-01, 17:33
I en del sociala sammanhang i mitt liv (inte alla) så känner jag en press på mig att vara rolig, lätta upp stämningen osv. Detta tror jag beror på att jag i vissa sammanhang trivdes med den rollen, men det gör jag inte längre. Jag är inte särskilt duktig på det längre, jag vill inte göra det och när jag ändå "måste" göra det (tex. svärmor sparkar på mig på smalbenet och tittar vädjande på mig för att det är alldeles tyst och handgripligen...fotgripligen tvingar mig att starta en konversation) så är det väldigt svårt. Det hade vart skönt om någon annan ville göra det istället. Ett annat tydligare exempel är tomte på jul. Jag är alltid tomte, inget av barnen tror på tomten men det är en slags förväntan på att jag skall vara tomte med olika dialekter, eller packad tomte, och att svärmor skall skratta (svärmor skrattar en gång om året). Visst det är rätt kul - men det är också en jävla press på att de förväntar sig att jag skall vara rolig.
Hur slipper man att vara den som förväntas vara rolig?Oj oj oj, vad svårt! Det är svårt att vara roligt när man förväntss vara det!
Fast alltså... vill man ha ett fungerande socialt liv (både för egen och andras del) så kan man ju inte skita i hur andra uppfattar och reagerar på en?
Det här med att man ska skita i vad folk tycker om en tycker jag är en klumpig formulering av följande: man låter inte ens egna påhittade förväntningar folk har av en styra beteendet. De allra flesta av oss har ju ändå någon form av uppfostran och förmåga att behandla människor med respekt. Skillnaden här blir ju då att man inte känner ett inre tvång och nervositet av att antingen stå i händelsernas centrum, eller låta tystnad råda i en kortare stund.
'Häftiga' personer har ofta en inneboende förmåga att, så att säga, inte bry sig om vad andra tycker. Men det innebär inte att varje sådan individ är ett as, utan mer att de är väldigt trygga i den tillvaro som bjuds för stunden och den person de är i just den givna situationen.
Fast alltså... vill man ha ett fungerande socialt liv (både för egen och andras del) så kan man ju inte skita i hur andra uppfattar och reagerar på en?
Det handlar om att utgå ifrån sig själv och sätta sitt eget omdöme först, istället för att låta det dikteras av andra.
trädgårdsmöbel
2017-09-03, 20:32
Tydlig och bra beskrivning. Jag ville inte skriva "ångest" rakt ut först, men det brukar vara den mest adekvata beskrivningen av känslan. Det finns knappast någon väg ut ur det som inte innebär att du måste öva dig i att låta det vara tyst och stå ut med känslan. Tänk egen-KBT. Sedan beror det ju på hur stort problemet med känslan av underhållartvång är om det är värt det, d.v.s. vilket alternativ är värre. Nu vet inte jag hur det är i just din situation (familj, jobb etc.) men min erfarenhet är att det inte brukar innebära att det blir några stora draman bara för att man slutar agera underhållare, även om det kanske kommer frågor någon gång. Svärmor t.ex. kan ju alltid ta ansvar för sina egna känslor. I vissa miljöer kan det ju faktiskt vara så att omgivningen har noterat att man (t.ex. du) är en person som tycker att det är jobbigt att det är tyst, till varje pris måste försöka hålla stämningen lätt etc. och då är det inte nödvändigtvis ett minus om man slutar.
En lustig parentes är att första tråden jag öppnade efter att jag skrivit mitt förra inlägg avslutades med ett tilltwistat inlägg av trådgårdsmöbel. :Virro
Ångest är nog det bästa ordet jag kan komma på för att beskriva det, men det är inte panikångest, eller förlamande eller att det blir så illa att jag vill krypa ur skinnet på mig själv, men ändå ångest. Jag funderar på en slags kompromisslösning: Tona ner mig själv på personalmöten och i andra sammanhang i verkliga livet, men "axla manteln" när svärmor vill ha hjälp (Jag gillar min svärmor, och jag fattar att hon tycker det är jobbigt om hon bjudit in till fest/kalas/middag och det är alldeles tyst).
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.