Visa fullständig version : Ni som var annorlunda/mobbade som barn...
Svenske teoretiske fysikern Max Tegmark berättade i sitt sommarprogram för några år sedan om hur han varit mobbad under skolåren. Förmodligen för att han inte riktigt "passade in". Han har ju dock senare i livet "lyckats" väldigt bra, får man säga.
Kanske är det så att de egenskaper som gjorde att han inte passade in/blev mobbad som ung är samma egenskaper som gjort att han lyckats som vuxen.
Frågan är om det är "värt det". Det vill säga att ha egenskaper som gör att du lyckas/blir framgångsrik som vuxen, men som gör att man hamnar utanför och inte "passar in" som barn/ungdom.
Ni som ansågs som anorlunda/udda och kanske därför blev mobbade eller var "utanför" när ni var små, och sedan "lyckades bra" i livet, hur ser ni på det?
WHITEFOLKS
2013-05-03, 12:33
Jag var utanför då och utanför nu, har inte lyckats särskilt bra. Fast det var väl inte det du frågade efter iofs.
Sen är frågan "lyckats bra" i arbetslivet eller även socialt? Finns nog många som snöat in på sin karriär och lyckats men sen går dom hem till ingenting så att säga.
eternallord
2013-05-03, 12:40
Galenskap och genialitet brukar går väl ofta hand i hand. Nu menar jag inte att alla som varit mobbade är galna, men många av de mest exceptionella människorna genom historien har också tyckts vara väldigt speciella när man ser till interaktion med andra människor med mera. Personer som Steve Jobs exempelvis.
Var utanför som yngre på det sätt att ingen tjej stötte på en osv (12-18 års åldern ungefär) och att folk helt enkelt tyckte man var ocool och tråkig. Det är nu på senare dagar (efter viktnedgång) man fått komplimanger på utseendet och personligheten. Jag tror att resultatet av att vara "mobbad" av tjejer och att man inte varit tuff som "alla andra killar" är att jag har blivit rätt ödmjuk, tolerant och accepterar helt enkelt annorlunda människor. Tydligen tycker folk om sådana drag.
Senast i helgen kunde folk inte tro att jag var oskuld och okysst, det haglade in kommentarer som "MED DET ANSIKTET OCH PERSONLIGHETEN????", "HUR FAN HAR INGEN VELAT HA DIG?". Kanske inte riktigt det du söker efter, men definiera "lyckas"? Det är heller inte så att jag varit dundermobbad, utan det har snarare varit så att ingen har acknowledgat (kommer inte på svensk ord) mig under hela livet. Det känns sjukt ovant att folk ansåg att man såg bra ut...
EDIT:
Sen tror jag folk som har varit mobbade på riktigt har helt enkelt funnit trygghet att utöva sina intressen? Om någon verkligen älskar geologi och samtidigt är mobbad, desto mer kanske personen söker sig till sina intressen för att helt enkelt döva den sociala smärtan. Detta kan ju resultera i att de helt enkelt blir sjukt jävla bra på något.
Sandra81
2013-05-03, 12:49
Svenske teoretiske fysikern Max Tegmark berättade i sitt sommarprogram för några år sedan om hur han varit mobbad under skolåren. Förmodligen för att han inte riktigt "passade in". Han har ju dock senare i livet "lyckats" väldigt bra, får man säga.
Kanske är det så att de egenskaper som gjorde att han inte passade in/blev mobbad som ung är samma egenskaper som gjort att han lyckats som vuxen.
Frågan är om det är "värt det". Det vill säga att ha egenskaper som gör att du lyckas/blir framgångsrik som vuxen, men som gör att man hamnar utanför och inte "passar in" som barn/ungdom.
Ni som ansågs som anorlunda/udda och kanske därför blev mobbade eller var "utanför" när ni var små, och sedan "lyckades bra" i livet, hur ser ni på det?
Jag kan nog säga att jag idag är överlycklig att jag inte passade inte bland dom tjejer som frös ut mig när jag var yngre iaf när jag ser på hur dom är och ser ut idag :p. Tjejer har nog aldrig gillar mig vissa fåtal bara. Har alltid haft de enklare att umgås med killar. Men detta förekommer fortfarande tyvärr på mitt senaste jobb var jag utfryst bland tjejerna men inte bland killarna. För tjejerna var allt jag gjorde fel.. kom man in i fikarummet så tystnade alla tjejer å dom kolla på varandra å småflina. men direkt någon av dom var ensam utan sin flock så var dom hur trevliga å bra som helst. Killarna däremot kunde jag alltid umgås med, fika osv. Ut å luncha,shoppa med osv. vet faktiskt inte varför det är så.
Det blir ju en akademisk fråga mest. Det är inte som att man har så mycket att välja på som särbarn typ =)
en stor stark
2013-05-03, 12:50
Det beror lite på. Visst kan man bli mobbad för att man för att man är lite udda på ett 'bra' sätt. Jag var nördig och jag blev därför mobbad. Det tror jag i det långa loppet gjort mig mer härdad.
Min vän dock, som också blev mobbad för att han var udda verkar inte ha klarat sig lika bra. Han var som sagt 'udda' och pratade mycket etc, saker som lätt leder till mobbning.
Jag tror inte det var värt det för honom.
kom man in i fikarummet så tystnade alla tjejer å dom kolla på varandra å småflina. men direkt någon av dom var ensam utan sin flock så var dom hur trevliga å bra som helst. Killarna däremot kunde jag alltid umgås med, fika osv. Ut å luncha,shoppa med osv. vet faktiskt inte varför det är så.
Att vuxna människor beter sig sådär. Detta måste vara ett kvinnligt fenomen?
filmjölk
2013-05-03, 13:03
Jag var en (riktigt elak och feg dessutom) mobbare och passade inte in som barn, jag och några andra misfits mobbade både "neråt" och "uppåt". På förmiddagsrasten kunde vi reta, knuffa och jävlas med den lägst i hackordningen, för att leka "varför slår du dig själv" med klassens coolaste fotbollskille som alla tjejer var kära i som offer.
Jag var inte ledaren för detta gäng djävulsbarn, men den som var näst mest pådrivande. (Vi var 5st). Vi hade väldigt skev världsbild, och en sak vi absolut inte förstod var "poetisk rättvisa" tex. när man själv fick stryk, då gav vi igen- allihop 5 mot 1. Vi fattade inte heller konceptet med att slåss en mot en för att avgöra vem som "vann" utan drog oss inte för idiotgrejer som att alla fem kunde kasta sten på en starkare kille.
Vi var så missanpassade att delar av låg- och mellanstadiet fick vi dela på oss till olika klasser, jag fick tom spendera stora delar av terminerna med att istället för att få gå på lektionerna få vara med skolmatssalspersonalen och "jobba" där istället.
WHITEFOLKS
2013-05-03, 13:03
Att vuxna människor beter sig sådär. Detta måste vara ett kvinnligt fenomen?
Nej det tror jag inte.
Skillnaden är att tjejen är fortfarande omtyckt av killarna, en mobbad kille är körd.
Vasstand
2013-05-03, 13:05
Att vuxna människor beter sig sådär. Detta måste vara ett kvinnligt fenomen?
Ja eller också arbetar hon på McDonalds, och hennes kollegor är 16.
Man kommer alltid ångra saker man "inte gjorde", och tonåren/barndomen i övrigt där är en period man aldrig får tillbaka. Så om man spolade det så är det kört, men om någon som levde rövare under den perioden nu har blivit rutten, kan han fortfarande ändra på det.
Sandra81
2013-05-03, 13:05
Att vuxna människor beter sig sådär. Detta måste vara ett kvinnligt fenomen?
Klart att de förekommer bland vuxna också.. finns ju massor med vuxna som är mobbade tex på arbetsplatser. Men jag tror det är vanligast bland tjejer som är så osäkra i sig själva. Det märkte ju jag. Direkt dom var ensamma med mig så var det fjäskande och hur bra å trevliga som helst men direkt någon av dom andra tjejern kom tillbaka från tex sjukskrivning så vände dom om igen.
Det var ju på ett sätt ganska intressant och se hur dom höll på.
Nej det tror jag inte.
Skillnaden är att tjejen är fortfarande omtyckt av killarna, en mobbad kille är körd.
Beror väl på om hon är ful eller snygg :)
Var de värt att vara överviktig nej, men det är värt varje sekund av motgång för den medgång man har med sig senare i livet om man tar sig ur "träsket".
WHITEFOLKS
2013-05-03, 13:07
Beror väl på om hon är ful eller snygg :)
mmjo givetvis till viss del men det är fortfarande ett kriterium till och man måste vara bra mycket mer ful/konstig för att det ska vara ett hinder.
Det blir ju en akademisk fråga mest. Det är inte som att man har så mycket att välja på som särbarn typ =)
Nja, inte direkt. Frågan har ju relevans för både föräldrar och de som arbetar med barn (Och även för äldre barn och ungdomar). Skall man försöka lära dessa barn strategier för att "passa in", och undgå att vara lika utsatta, eller skall man istället försöka kultivera de särdrag som finns och vilka kanske ger framgång senare i livet. Skall en ensamstående förälder ta av den surt ihopsamlade semesterkassan för att köpa de kläder/saker som är inne, för att ens udda son/dotter skall passa in bättre?
Ur ett vuxenperspektiv känns det som att "senare framgångar" är att föredra, även om det inte finns några garanter, så klart. Just därför vore det intressant att se vad de tycker, som haft alltifrån ett mindre helvete till känslan av utanförskap under sin uppväxt.
Mobbning behöver ju heller inte bero på att någon är udda, ofta kan det vara ett gäng som valt ut någon eller några så hänger andra på i farten utav rädsla att själva bli offer. En del barn kan vara rätt elaka.
Nja, inte direkt. Frågan har ju relevans för både föräldrar och de som arbetar med barn (Och även för äldre barn och ungdomar). Skall man försöka lära dessa barn strategier för att "passa in", och undgå att vara lika utsatta, eller skall man istället försöka kultivera de särdrag som finns och vilka kanske ger framgång senare i livet. Skall en ensamstående förälder ta av den surt ihopsamlade semesterkassan för att köpa de kläder/saker som är inne, för att ens udda son/dotter skall passa in bättre?
Ur ett vuxenperspektiv känns det som att "senare framgångar" är att föredra, även om det inte finns några garanter, så klart. Just därför vore det intressant att se vad de tycker, som haft alltifrån ett mindre helvete till känslan av utanförskap under sin uppväxt.
Svårt att se att något egentligen kan ändras där med tanke på att skolpersonal till 95% är socionomer/ lärare - personer som på det här planet finner blöta bruna papperspåsar svårt utmanande. Det starkaste de verkar kunna göra är att damma iväg ett milt Amenslutarå Plucke, var inte så elak med Berra. Inte fan bryr sig en misfit mer för att Berit säger så?
Å ena sidan kanske naturen bör ha sin gång men å andra kanske mobbare skulle behöva få mer spö. Å tredje sidan verkar det vara dem som man hälsar på när de ska städa skithuset efter dig, när de vill ha pengar av dig i tunnelbanan eller när de beklagar sig över sin endast mycket ringa inkomst. Med andra ord finns det gott om proverbial kûk för dem att suga.
Svårt att se att något egentligen kan ändras där med tanke på att skolpersonal till 95% är socionomer/ lärare - personer som på det här planet finner blöta bruna papperspåsar svårt utmanande. Det starkaste de verkar kunna göra är att damma iväg ett milt Amenslutarå Plucke, var inte så elak med Berra. Inte fan bryr sig en misfit mer för att Berit säger så?
Å ena sidan kanske naturen bör ha sin gång men å andra kanske mobbare skulle behöva få mer spö. Å tredje sidan verkar det vara dem som man hälsar på när de ska städa skithuset efter dig, när de vill ha pengar av dig i tunnelbanan eller när de beklagar sig över sin endast mycket ringa inkomst. Med andra ord finns det gott om proverbial kûk för dem att suga.
Okej, då vet jag.
WHITEFOLKS
2013-05-03, 13:33
Jag tror inte det finns en "bästa lösning" på det problemet utan du kommer nog sluta med en viss andel "genier", viss andel som blir vanliga personer och en viss andel missanpassade/deprimerade/självmord.
Jag blev periodvis mobbad och utstött för att jag var så osocial.
Jag blev periodvis mobbad och utstött för att jag var så osocial.
Och nu har du lyckats i livet?
Och nu har du lyckats i livet?
Det är bättre i alla fall.
PureWhey
2013-05-03, 14:26
Galenskap och genialitet brukar går väl ofta hand i hand. Nu menar jag inte att alla som varit mobbade är galna, men många av de mest exceptionella människorna genom historien har också tyckts vara väldigt speciella när man ser till interaktion med andra människor med mera. Personer som Steve Jobs exempelvis.
Lätt autism och genialitet framför allt ;-)
Huruvida ett barn blir mobbat eller inte beror inte på hur udda det är, utan på hur mycket fel det är på dess omgivning (detta utsträckt till att omfatta inte bara mobbarna, utan medlöparna, fegisarna som bara tittar på, föräldrar och andra vuxna som inte lär ungarna att detta inte är acceptabelt beteende). Det finns ingen grad av udda som rättfärdigar att man mobbar någon.
Huruvida ett barn blir mobbat eller inte beror inte på hur udda det är, utan på hur mycket fel det är på dess omgivning (detta utsträckt till att omfatta inte bara mobbarna, utan medlöparna, fegisarna som bara tittar på, föräldrar och andra vuxna som inte lär ungarna att detta inte är acceptabelt beteende). Det finns ingen grad av udda som rättfärdigar att man mobbar någon.
I sonens skola har dom noll tolerans mot mobbing. Så fort någon blir hackad på blir det samtal med föräldrar och möten etc. Det blir också mobbaren som får byta skola, ej den mobbade.
I sonens skola har dom noll tolerans mot mobbing. Så fort någon blir hackad på blir det samtal med föräldrar och möten etc. Det blir också mobbaren som får byta skola, ej den mobbade.
Verkar det funka då? För mig låter det som ett effektivt sätt att bli av med den där jobbiga killen i klassen som ingen gillar. Det är bara att alla barnen kommer överens om att han är en mobbare.
Verkar det funka då? För mig låter det som ett effektivt sätt att bli av med den där jobbiga killen i klassen som ingen gillar. Det är bara att alla barnen kommer överens om att han är en mobbare.
Funkar kanon! Vi fick ett gäng nördar att byta skola redan första veckan!!
Oljeblixten
2013-05-03, 14:50
Blev mobbad/var utanför i skolan/passade inte in, har lyckats sämre än många. :/
Verkar det funka då? För mig låter det som ett effektivt sätt att bli av med den där jobbiga killen i klassen som ingen gillar. Det är bara att alla barnen kommer överens om att han är en mobbare.
Funkar kanon! Vi fick ett gäng nördar att byta skola redan första veckan!!
It goes without saying att det så klart inte missbrukas av eleverna. Dom är inte så geniala i den åldern ;) Det funkar faktiskt riktigt bra och vi fick ett samtal en gång direkt när min son hade varit delaktig i nån grej mot en annan unge.
Jag var utanför då och utanför nu, har inte lyckats särskilt bra. Fast det var väl inte det du frågade efter iofs.
Du är fan som Ior, Whitefolks.
Gaska upp dig omedelbums.
WHITEFOLKS
2013-05-03, 15:18
Du är fan som Ior, Whitefolks.
Gaska upp dig omedelbums.
Jahaaaa var det så jag skulle göra. Thxnfo.
Huruvida ett barn blir mobbat eller inte beror inte på hur udda det är, utan på hur mycket fel det är på dess omgivning (detta utsträckt till att omfatta inte bara mobbarna, utan medlöparna, fegisarna som bara tittar på, föräldrar och andra vuxna som inte lär ungarna att detta inte är acceptabelt beteende). Det finns ingen grad av udda som rättfärdigar att man mobbar någon.
Ja, det är precis det som tråden handlar om, att det är fel på den som blir mobbad.*rolleyes*
filmjölk
2013-05-03, 15:22
... eller när de beklagar sig över sin endast mycket ringa inkomst. Med andra ord finns det gott om proverbial kûk för dem att suga.
Ouch, right in the feels :D :D
Svenske teoretiske fysikern Max Tegmark berättade i sitt sommarprogram för några år sedan om hur han varit mobbad under skolåren. Förmodligen för att han inte riktigt "passade in". Han har ju dock senare i livet "lyckats" väldigt bra, får man säga.
Kanske är det så att de egenskaper som gjorde att han inte passade in/blev mobbad som ung är samma egenskaper som gjort att han lyckats som vuxen.
Frågan är om det är "värt det". Det vill säga att ha egenskaper som gör att du lyckas/blir framgångsrik som vuxen, men som gör att man hamnar utanför och inte "passar in" som barn/ungdom.
Ni som ansågs som anorlunda/udda och kanske därför blev mobbade eller var "utanför" när ni var små, och sedan "lyckades bra" i livet, hur ser ni på det?
Du selekterar för de som lyckats. Borde du inte fråga alla som var annorlunda? Det är ju rätt dumt att bara lyssna på de som blivit så framgångsrika. Fråga Torsten Andersson på Dalavägen i Hockeltorp och Jenny Arvidsson på Blåklintsstigen i Utanförsholm vad de tycker. ;p
Latissimus Dorsi
2013-05-03, 15:31
Mobbare är mobbare av en anledning, gå till botten med problemet. Tycker jag.
Tricklew
2013-05-03, 15:33
Mobbare är mobbare av en anledning, gå till botten med problemet. Tycker jag.
Det har man försökt med ett bra tag, ändå från deras aktiva mobbningskarriär till deras långa kriminella karriär.
Dags att fokusera på offren och ge dom hjälp istället.
Samtal, som tricce fått erfara tycker jag är en mycket bra start. Kommunikation tidigt kan nog lösa vissa problem innan de växer sig för stora/permanenta.
Samtal, som tricce fått erfara tycker jag är en mycket bra start. Kommunikation tidigt kan nog lösa vissa problem innan de växer sig för stora/permanenta.
Fungerar ju bra så länge föräldrarna är bra människor. Men många av mobbarnas föräldrar borde inte få ha barn.
Latissimus Dorsi
2013-05-03, 15:37
Det har man försökt med ett bra tag, ändå från deras aktiva mobbningskarriär till deras långa kriminella karriär.
Dags att fokusera på offren och ge dom hjälp istället.
Försök mer. Tidigare ålder, mobbarbeteende är något man ser direkt i ung ålder.
filmjölk
2013-05-03, 15:41
Försök mer. Tidigare ålder, mobbarbeteende är något man ser direkt i ung ålder.
Ibland finns det inget problem som kan lösas. Jag hade tex. en bra uppväxt, visst några issues sedan barndomen finns ju alltid, men på det stora hela. En del skitungar är helt enkelt bara elaka, utan anledning annat än att de är just elaka.
Försök mer. Tidigare ålder, mobbarbeteende är något man ser direkt i ung ålder.
Det är inte så enkelt, jag var en mobbare. Något som mina föräldrar så klart inte accepterade. Var på åtskilliga samtal med rektor, lärare osv. Inte fan hjälpte det.
WHITEFOLKS
2013-05-03, 15:42
Det är inte så enkelt, jag var en mobbare. Något som mina föräldrar så klart inte accepterade. Var på åtskilliga samtal med rektor, lärare osv. Inte fan hjälpte det.
Är du en dålig människa?
Är du en dålig människa?
Det beror på hur man ser det, jag har många dåliga egenskaper. Men en dålig människa tycker jag inte att jag är.
Är det något jag är stolt över?
-Nej
Ångrar jag mig?
-Nej
Hade jag gjort om det?
-Nej
Det har man försökt med ett bra tag, ändå från deras aktiva mobbningskarriär till deras långa kriminella karriär.
Dags att fokusera på offren och ge dom hjälp istället.
Helt rätt.
Sen när man faktiskt fokuserar på offren kan man sluta behandla dem som särbarn. Ofta blir hjälpen ett "stackars lilla dig, det är inte lätt att vara konstig men ingen ska vara dum mot dig för det!".
Jag minns själv hur det var när vissa lärare försökte göra nåt. Hjälpen var det mest förnedrande. Hellre hamna i slagsmål och åka på stryk än det.
Soctantsempatin kan med fördel köras upp nånstans och ersättas med lite jävlar anama för upprättelse och rättvisa istället.
Försök mer. Tidigare ålder, mobbarbeteende är något man ser direkt i ung ålder.
Nej. Försök inte alls. Beteendet är inte accepterat. Vidtas inte omedelbar rättelse åker du ut ur skolan.
Nej. Försök inte alls. Beteendet är inte accepterat. Vidtas inte omedelbar rättelse åker du ut ur skolan.
Lite svårt för en trettonåring att ta åt sig av den "skrämseltaktiken", men jag ger ändå tummen upp för någon liknande.
mattepatte
2013-05-03, 18:18
Huruvida ett barn blir mobbat eller inte beror inte på hur udda det är, utan på hur mycket fel det är på dess omgivning (detta utsträckt till att omfatta inte bara mobbarna, utan medlöparna, fegisarna som bara tittar på, föräldrar och andra vuxna som inte lär ungarna att detta inte är acceptabelt beteende). Det finns ingen grad av udda som rättfärdigar att man mobbar någon.
Grymt bra sagt.
Helt rätt.
Sen när man faktiskt fokuserar på offren kan man sluta behandla dem som särbarn. Ofta blir hjälpen ett "stackars lilla dig, det är inte lätt att vara konstig men ingen ska vara dum mot dig för det!".
Jag minns själv hur det var när vissa lärare försökte göra nåt. Hjälpen var det mest förnedrande. Hellre hamna i slagsmål och åka på stryk än det.
Soctantsempatin kan med fördel köras upp nånstans och ersättas med lite jävlar anama för upprättelse och rättvisa istället.
Håller med 100%.
Helt rätt.
Sen när man faktiskt fokuserar på offren kan man sluta behandla dem som särbarn. Ofta blir hjälpen ett "stackars lilla dig, det är inte lätt att vara konstig men ingen ska vara dum mot dig för det!".
Jag minns själv hur det var när vissa lärare försökte göra nåt. Hjälpen var det mest förnedrande. Hellre hamna i slagsmål och åka på stryk än det.
Soctantsempatin kan med fördel köras upp nånstans och ersättas med lite jävlar anama för upprättelse och rättvisa istället.
Det fetmarkerade är även min erfarenhet. Kände som att vi alla barn var så pass mycket smartare och snabbare i tanken än de var så deras hjälp blev mer... "hjälp".
Lite svårt för en trettonåring att ta åt sig av den "skrämseltaktiken", men jag ger ändå tummen upp för någon liknande.
Det är inte en skrämseltaktik. Dåligt beteende ger negativa konsekvenser. Barn måste lära sig när de gjort nåt fel, varför de gjort fel, och att det straffar sig att fortsätta göra fel.
filmjölk
2013-05-03, 18:49
Det är inte en skrämseltaktik. Dåligt beteende ger negativa konsekvenser. Barn måste lära sig när de gjort nåt fel, varför de gjort fel, och att det straffar sig att fortsätta göra fel.
Jag tänker annorlunda. Det är viktigare att andra barn slipper bli mobbade än att hjälpa mobbaren att förstå att han gör fel. Sen om det sker genom relegering av mobbaren, skrämseltaktik, särbehandling av mobbaren etc. är underordnat i jämförelse med att andra barn, eller samma barn igen skall drabbas av mobbaren.
Att uppfostra, eller tillrättavisa, en mobbare faller ju dock huvudsakligen på föräldrarna. Klarar inte barnets förälder/föräldrar av uppgiften tillräckligt bra, eller bryr sig inte tillräckligt mycket, så måtte ju risken vara stor att alla utomstående försök att hjälpa faller platt.
Edit: Ont. så var jag nog ganska annorlunda, men klarade mig från mobbning. Vad det blir av mig återstår att se!
Soctantsempatin kan med fördel köras upp nånstans och ersättas med lite jävlar anama för upprättelse och rättvisa istället.
Så sant... Brorsan blev svårt mobbad en tid och istället för att stötta honom tog skolan mobbarnas parti. Otaliga samtal med lärare, rektor och mobbarna ledde ingen vart utan gjorde det snarare värre.
Inte var det lätt att byta skola heller; tog ett par år. Han berättade inte hur allvarligt det var heller. Om jag hade fått reda på det hade jag definitivt övervägt att misshandla hans demoner. Förmodligen vore chansen större att de hade lämnat honom ifred i såna fall.
Det fetmarkerade är även min erfarenhet. Kände som att vi alla barn var så pass mycket smartare och snabbare i tanken än de var så deras hjälp blev mer... "hjälp".
Det jag menar är att det blivit omåttligt populärt att vara "förstående" och "stöttande" mot "svaga krakar". Lite som om godhet har blivit synonymt med hur mycket man kan tycka synd om någon. Resultatet blir att den mobbade känner sig svag, utsätt och hjälplös medan den som "hjälper" kan lysa av självgodhet.
Jag tänker annorlunda. Det är viktigare att andra barn slipper bli mobbade än att hjälpa mobbaren att förstå att han gör fel. Sen om det sker genom relegering av mobbaren, skrämseltaktik, särbehandling av mobbaren etc. är underordnat i jämförelse med att andra barn, eller samma barn igen skall drabbas av mobbaren.
Självklart är det viktigare att stoppa mobbingen, men det hör ihop. Precis som att bli utsatt för ett brott. Det viktigaste är att offret får upprättelse och gärningsmannen frihetsberövas. Fast vill man stoppa brott är det viktigt att det straffar sig och att folk förstår att det inte är okej.
Frågan i tråden handlar egentligen om huruvida det är värt att ändra sig själv för vad andra tycker.
Om frun vill lämna en för att man är opålitlig och aldrig kan fullfölja något kan det såklart vara en god idé. Negativa egenskaper är bra att ändra på, speciellt om man riskerar att förlora ett stort värde.
Ifall mobben tycker man är konstig, pluggis, glasögonorm eller whatever så är det en annan sak.
Jag har då fått höra olika varianter av "konstig" och "annorluna" sen barnsben. Skulle dock aldrig ändra på det för att idioter har problem med det. Jag gillar mig själv och vill inte ha såna som vänner.
Frågan blir liksom: "Vill jag ändra på den jag är idag så jag kunnat bli vän med de "coola" grabbarna?". Med tanke på att några av de "coola" är döda eller tjackpundare känns det inte som jag drog det kortaste strået.
Samtidigt är det en viktig lärdom att stå upp för vem man är och inte pissa på sig själv genom att önska historien vore annorlunda.
Fungerar ju bra så länge föräldrarna är bra människor. Men många av mobbarnas föräldrar borde inte få ha barn.
Nej det är klart. Det kommer inte att fungera i alla fall. Men förhoppningsvis kan det ha varierande effekt, totalt sett en positiv. Sen kanske man kan fundera på vad man gör i de fall där kommunikation verkar vara lönlöst. Där kan man kanske kombinera med några mer drastiska åtgärder.
I ditt fall så kan man ju också fråga sig hur du hade varit om dina föräldrar inte visat att ditt beteende var oacceptabelt.
Det kanske ändå haft en positiv effekt på dig nu som vuxen även om man kanske önskat en snabbare effekt?
De personer jag oftast ser som passar in så bra under dom unga åren ser oftast ut att lyckas sämre när dom blir äldre, iaf vad jag sett under mina skolår.
Det är väldigt många som lever på att dom ser bra ut och är ganska generella och "coola" som försöker leva kvar på det väldigt länge. Och då när man kommer upp i 20+ så har dom inte så mycket att ge för dom har ingen direkt personlighet eller passion.
Nej det är klart. Det kommer inte att fungera i alla fall. Men förhoppningsvis kan det ha varierande effekt, totalt sett en positiv. Sen kanske man kan fundera på vad man gör i de fall där kommunikation verkar vara lönlöst. Där kan man kanske kombinera med några mer drastiska åtgärder.
I ditt fall så kan man ju också fråga sig hur du hade varit om dina föräldrar inte visat att ditt beteende var oacceptabelt.
Det kanske ändå haft en positiv effekt på dig nu som vuxen även om man kanske önskat en snabbare effekt?
Hur jag betedded mig som barn har givetvis påverkat mig mycket idag. Det är därför jag inte ångrar något då jag är relativt nöjd med hur jag är idag. Det har gett mig en bra insikt.
Nu kanske jag inte var den typiska mobbaren då jag alltid haft "bra" betyg och haft lätt i skolan. Vet inte hur allvarlig den mobbningen jag sysslade med var. Det var en hel del tjiv fram och tillbaka och det var i princip enbart inom klassen. En klass som var tillsammans i princip nio år. Idag har jag inget otalt med någon. Alla mina "offer" har lagt till mig på facebook så antar att jag inte var allt för jävligt. Jag är dock medveten om att jag var en störig jävel i skolan.
När jag tänker tillbaka på hur de skulle gjort för att komma till bukt med mitt beteende så kan jag helt ärligt inte svara på det. Tyvärr. Min avsaknad av empati kan vara en bidragande faktor. Alla som mobbar har förmodligen något "fel" som är upphov till beteendet.
Jag var som en liten tant när jag var barn, inte mobbad - jag hade iaf alltid vänner. Men jag såg emellanåt ut som en ett klassiskt mobbingoffer, hemklippt kort frisyr, rultig, för små illasittande illamatchande kläder (mest pappa som tog hand om mig, ärvda kläder.. u know the drill ;)). Folk kunde gå fram till mig och säga att jag var tjock eller ful, men jag tyckte nog lite överlägset att de måste vara korkade som inte förstod att jag visste det. ;)
Hursomhelst känner jag mig idag lycklig på stora taget, tycker om folk, har inga större men. Däremot så har jag en god förmåga att knyta an till människor och ge trygghet åt personer som haft det tufft i livet, det kan nog vara en styrka jag utvecklat genom att som liten sticka ut och erfara hur det är.
Känner mig "lyckad" i den mening att skit som hänt inte gjort mig cynisk och bitter, har mkt kärlek i mig. :)
MasterChief
2013-05-04, 07:43
Det som gör mest ont är när lärare och vuxna tittar åt andra hållet, inte hånen, slagen och utfrysningen från mobbarna.
En gång på universitetet så slängdes det ut lite rasistiska kommentarer här och var (början på 90-talet). Då, och endast då, fick jag uppleva en lärare som tog tag i det. Han var vår professor i geologi, Mauritz Lindström (vila i frid). I två timmar höll han ett brandtal om mänskliga rättigheter, rasism och människors lika värde. Han var arg och oerhört "intensiv" i sitt anförande. Tro mig, de två personer som slängs sig med dessa kommentarer har aldrig skämts så mycket i hela sitt liv. Jag vill faktiskt tro att de lärde sig något för livet.
filmjölk
2013-05-04, 09:30
För mig blev räddningen från att vara en elak mobbarunge högstadiet eller eg. ett två år tidigare. Mitt "gäng" av retards splittrades.
Då blev jag mig själv. En klen, tafatt, ful gänglig rollspelsnörd, som trots tidigaste puberteten var helt chanslös både hos flickor (som jag inte ens vågade prata med) och i ett slagsmål.
Vände den trenden till lite mer positiv med hjälp av ryssfemmor.
Rikard Jansson
2013-05-04, 09:40
Räknas nog snarare som mobbare. Men har aldrig varit elak mot någon som ändå inte ville fortsätta att umgås. Ångrar det såklart ändå.
Jag var lite utanför som yngre. Det gav mig dålig självkänsla. Det ändrade jag genom att mobba ändå svagare individer. Svinigt beteende som inte är acceptabelt men inget som var speciellt genomtänkt eller överlagt. Det var det som fick mig att må bättre. Bättre ökänd än okänd. Jävla idiotiskt.
Captainwide
2013-05-04, 09:52
Har varit fet större delen av min "yngre barndom" och därmed också blivit grovt mobbad. Spenderade större delen av min tid inomhus, var därmed inte heller social. Hatade mig själv och var självmordsbenägen. Skärpte mig, började träna, gick ner 40 kilo och blev mer atletisk än de flesta i högstadiet och var plötsligt älskad av alla. Är nu en blivande bodybuilder (förhoppningsvis iaf) och har på grund av min dåliga period i högstadiet insett att saker och ting går att ändra. Visst är inte långt gången i mitt liv och kanske inte har lyckats i den mån att jag är rik eller berömd, men, jag har idag en väldigt optimistisk och utvecklande syn på livet! WIN! :D
Mobbad och annorlunda igenom hela min uppväxt. Till och med när jag vid 11 års ålder började med Ju-Jutsu blev jag mobbad för det var ju en pyjamassport osv osv.
Lämnade allt bakom mig, graderade till 1 dan vid 20 års ålder. Tog universitetsutbildning mot alla odds och läste utomlands och nu bor utomlands. Mina mobbare är förlåtna och jag har lärt mig att det var de som hade problem inte jag.
Grät lite inombords när jag för första gången hörde denna sången.
TFMUgP0-z0Q
De förstod inte bättre och mådde inte bra - jag mår bra nu men gjorde inte då. Detta fick mig att tänka om oerhört och förlåta dem:
'Cause the weak will
Seek the weaker til they've broken them.
De gjorde mig starkare, till den jag är idag - var
är de nu?
För mig blev räddningen från att vara en elak mobbarunge högstadiet eller eg. ett två år tidigare. Mitt "gäng" av retards splittrades.
Då blev jag mig själv. En klen, tafatt, ful gänglig rollspelsnörd, som trots tidigaste puberteten var helt chanslös både hos flickor (som jag inte ens vågade prata med) och i ett slagsmål.
Vände den trenden till lite mer positiv med hjälp av ryssfemmor.
Är...är....är filmjölk Zyzz?
Slänger in denna i tråden.. :)
sa1iS1MqUy4
filmjölk
2013-05-04, 10:28
Är...är....är filmjölk Zyzz?
Det finns vissa fysiska olikheter, Zyzz var en aning mer muskulös och i något bättre form :) :
Zyzz
wFaEYG-nMh8
Filmjölk
_pB2sT0zCtA
(Sorry för OT)
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2026, Jelsoft Enterprises Ltd.