Rädd att bli 30

[filmjölk]

Jag vill repetera att 29 är faktiskt värst När ni sedan väl fyllt 30 och mer så är det inte så jäkla illa. Visst ålderskrisar man senare med, men det är på ett helt annat sätt. Man kanske blir gubbsjuk eller vill börja klättra i berg, skaffa hårimplantat osv.

Men det där med att man ifrågasätter hela sitt liv och nojar över precis allt från att man inte är vuxen nog, inte åstadkommit det man vill åstadkomma, saknandet av sin ungdom osv. det minskar. Man vänjer sig.

När jag var 29 hade jag jäkligt svårt för yngre människor som var bättre än mig, mer vuxnare än mig osv. Unga läkare och poliser främst. Men det släpper med, det enda jag har svårt för i det avseendte nu är skitungar på 28bast eller liknande som är fysiskt starkare än mig. Där sitter ångesten kvar, inte resten.

[J.V]

Ursprungligen postat av Slartibartfast

ett jobb jag trivs med. Det är jag väldigt nöjd med.

Du har nog lyckats bättre än många andra.


Tapatalk.

[The_RobRoy]

Jobbigast för mig var vid 27-28 års ålder då jag ansåg mig vara väldigt ung fortfarande, men jag utseende-mässigt började förändras, tunnare hår, lite mörka ringar under ögonen osv. Folk som gissade min ålder gissade strax över 30 år, då fick jag plötsligt endel åldersnojja som höll i sig ett tag.

Nu som 32, snart 33 år gammal, visst nu ser jag äldre ut, men känner mer också att jag tillhör träsket av "vuxna" 30-40 år gamla. Man är mitt i livet med barn (även om inte jag har några), karriär och känner inte att jag bryr mig så mycket om att man har skavanker utseende mässigt, för det börjar alla få, men några få undantag.

[Slartibartfast]

Ursprungligen postat av Sheogorath

Jag vandrade ur mitt äktenskap.

Tråkigt att höra Att bli dumpad är verkligen en barnlek jämfört med att vara den som tar beslutet att lämna. Jag har varit på båda sidorna, så I feel you bro.

Många jämnårigas förhållanden/äktenskap går i graven här kring 35+. Dom flesta förhållanden tar ju de facto slut. Men "two hundred pounds is always two hundred pounds"

[Old Nick]

Ursprungligen postat av Matsa

En sak jag gillar med åren runt 30 är att det är lätt att umgås med människor i alla möjliga åldrar. Om jag går ut och festar eller gör andra sociala saker så är det ibland med folk som är 23, ibland med folk som är 50. Man får ett större åldersspann i sin bekantskapskrets när man har jobbat en tid och varit runt lite, eller jag fick det åtminstone men det kanske inte gäller för alla andra.

Jag känner mest att åldersspannet växer uppåt. Jag kan sitta och snacka med 50-60-åringar på jobbet i timmar och skratta och ha kul. Nyutexaminerade 20-åringar är dock tamejtusan det tråkigaste som finns när de dyker upp som nyanställda på jobbet. Man har noll och ingenting gemensamt med dem. Alls. De har ju ingen livserfarenhet. Det enda som är intressant och viktigt för dem är ytligt trams som man lämnat bakom sig för länge sedan. Datorspel, kläder och kärleksbekymmer som är så patetiska att man bara suckar.

[ThomasLDF]

Våga vägra den svenska folkdrömmen! Fyller 30 i år och det blir endast bättre.

[I2815]

Tror jag hade min existentiella 30-årskris när jag var typ 24 så det känns inte så jobbigt att bli 30. Ungefär som att bli 28 och 29. Man gav ju upp för längesen så nu är man mest glad för det lilla. Fyller 30 väldigt snart. Helt likgiltig till siffran. Har sambo, ett hus och gård där jag planerar att leva tills jag dör, ett jobb inom familjen vilket förmodligen var vad som behövdes för att jag skulle klara av tanken på att jobba tills pensionen (något jag är i den unika positionen att kunna välja bort om jag klarar av att leva på en mindre summa pengar varje månad, en tanke som inte skrämmer mig).

Jag kände att jag gjort det jag velat uppleva när jag var runt 23-24 och när man väl nått den insikten så spelar ju siffrorna mindre roll. Har annat jag planerar att uppleva nu men om det sker när jag är 30, 31 eller 35 är inte så noga. Kommer när det kommer.

[Diomedea exulans]

Jag hade min första ålderskris när jag var 3-4 år (seriöst). Jag var avundsjuk på alla bebisar som fick åka i vagn, det verkade så mysigt och mindre jobbigt än att gå överallt.

[I2815]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Jag hade min första ålderskris när jag var 3-4 år (seriöst). Jag var avundsjuk på alla bebisar som fick åka i vagn, det verkade så mysigt och mindre jobbigt än att gå överallt.

Det suger ju att gå jämfört med att ligga i en vagn och slagga sig igenom shoppingturer. Ett av mina tidiga minnen är att ligga i barnvagn och sova och minns man det så vet man att det inte finns ett bättre sätt att resa på. Krisen uteblev dock. Men det är ju något att skylla en våldsam pubertet på om inte annat.