Citat:
Ursprungligen postat av Tryman
Stort grattis!
Du visar att du har lite tävlingshorn som växer fram när du är på startlinjen
Lägg gärna en lite racerapport så man får läsa lite...
|
Tackar! Åh gud du skulle bara veta, jag vill tävla i allt hela tiden och gör vad som helst för att vinna. Tyvärr är jag en sån där som inte längre kan sätta upp mål när jag ska tävla för att jag blir så besviken om jag inte klarar dem.
Racerapport (varning för roman)
Morgonen började inte så bra. Vaknade proppmätt efter tacomiddagen kvällen innan. Fick beslutsångest om jag skulle proppa i mig frukost ändå eller om det skulle ge mig håll och magproblem under loppet. Slutade till slut med frukost och det funkade bra. Nästa problem: Hade inget att fästa nummerlappen med. Som tur var var jag ute i god tid och hann springa förbi nummerlappsutlämningen och hämta nålar.
Sen begav jag mig mot startområdet. De första barnloppen var redan igång och så var det ett 5 km-lopp innan halvan och 10 km. Stämningen var på topp och jag blev imponerad av tioåringarna som sprang 2 km på 7:30... Började värma upp och jag kände mig som en gammal kärring som hade ont i hela kroppen. Framförallt var det insidan på skenbenen som gjorde ont, typ benhinneinflammation. Lustigt nog försvann det efter typ 10 min självmassage, och det har inte kommit tillbaka än iallafall. Det tackar jag för!
Sen var det samling i startfållan. Ett gäng seedade löpare först men sen får man stå var man vill, blandat 10/21 kmlöpare. Blev lite nervös eftersom nästan alla runt omkring mig var gubbar på 30+ och alla hade triathlontröjor. Vad hade jag givit mig in på? Tyst minut för Boston och sen var det dags. Första kilometrarna var jobbiga, tar sån jäkla tid för mig att komma igång. Dessutom var det trångt. Efter ca 4-5 km kom benen igång ordentligt, jag försökte hålla nere farten mot 5:45 min/km men benen ville bara springa på snabbare. Blev rädd att jag inte skulle palla hela, det var så länge sen jag sprang långpass. Dessutom mådde jag illa, något som höll i sig hela loppet. Tiden gick snabbt, det var längesen jag sprang lopp men det här var ju kul! Såg några som såg svenska ut, beundrade ett gäng som drog en rullstol mellan sig, kollade vad folk hade skrivit på sina tröjor, hejade på kenyanerna som vi mötte runt 5 km. Åt en apelsinklyfta vid vätskekontrollen och snart var första milen avklarad på 56:59.
Benen ville fortfarande springa på och med 11 km kvar kände jag att det var lika bra att gå på känslan. Jag tänkte att jag var ungefär lika sliten som efter 1 h cykling och löpningen efteråt brukar inte kännas så tung. Allt sitter i huvudet! Lite tufft att se 10 km-löparna vika av mot mål och veta att man har mer än halva sträckan kvar dock.
Nu drog jag upp tempot och låg runt 5:25 min/km, inget tempo jag är direkt van vid men det kändes bra. De första 10 km gick runt om i staden och var rätt roliga, nu var det en raksträcka på 5,5 km och sen samma väg tillbaka. Det gjorde att man hela tiden mötte löpare på väg mot mål och på något sätt fick det mig motiverad, "de har varit där jag är nu och kommit vidare, om jag bara håller i det här så är jag snart den som springer mot mål". Dock är själva sträckan grymt omotiverande tycker jag. Vid 13 km såg jag sub 2h-farthållaren vilket kändes helt sjukt, eftersom min drömgräns var 2:05. Jag fortsatte hålla samma tempo och snart var jag förbi den lilla gruppen som samlats runt honom. Sträckan som var nu var rätt ostimulerande så det var bara att springa steg för steg. Än så länge var det inte så jobbigt. Kom till vändningen, nu var det bara att ta sig hem och det brukar alltid kännas enklare än att springa bortåt. Snodde åt mig en apelsin i vätskekontrollen. Perfekt att äta under loppet, lätt att få i sig medan man springer och både lite socker och vätska. För övrigt var jag tacksam över mitt vätskebälte, det var ju så mycket lättare att dricka ur mina flaskor än ur plastmuggar. Dessutom kändes illamåendet bättre om jag tog en klunk lite då och då.
Vid 17 km började det bli jobbigt. Detta var ju mitt tidigare distansrekord. Men nu började jag passera löpare efter löpare vilket var en grym motivationsboost. Och 4 km, det är ju så kort att min mamma kan springa det. Dessutom kom det bara bra låtar i playlisten och det gjorde springandet så mycket enklare. Allt sitter i huvudet, pannben pannben pannben. De två sista kilometrarna, då var det jobbigt. Nu var det fokus, tunnelseende, ena foten framför den andra och bara jobba på. Publiken hejade och jag insåg att min tid skulle bli riktigt bra. Sista 200 m lyckades jag faktiskt öka en del och det var grymt att springa om så många på upploppet.
Gick i mål på 1:56:55 enligt klockan och var ruskigt nöjd. Jag blev förvånad över att det hade känts så pass kort ändå, att 2 h kan gå så snabbt. Benen stelnade till rejält när jag stod och tryckte i mig vätska, frukt och choklad efteråt. Har aldrig upplevt den där stelheten i benen innan men det lär jag väl få göra fler gånger framöver

Hittade ett osteopat-tält där man fick gratis behandling, riktigt bra då jag hade rejäla löparknä-känningar, var tydligen något som hoppat snett. Sen var det bara att halta hemåt, rejält stel och trött i benen men otroligt nöjd med min insats.