Lördag 12/7 - (Halva) Ladonia Mountain Trophy.
Egentligen är jag fortfarande arg och besviken så jag tänker inte skriva mer än nödvändigt om detta lopp just nu. Kan ju sammanfatta med att jag inte riktigt visste vad jag gav mig in på - men att det trots allt gav mersmak!
Jag bröt tävlingen efter ungefär halva loppet - mitt i en energisvacka när jag var fokuserad på att få i mig en energikaka så missade jag en kontroll. Sprang helt enkelt mot nästkommande och stämplade den i ett utmattningsrus innan jag insåg min miss. Just vid detta tillfället var jag inte vid bästa mod iom energibristen, så kontrollmissen gav mig ett skäl till att bryta loppet och ge upp.
Ni kan ju få lite statistik på den halvan jag sprang - bara för att få en aning om vilken utmaning det egentligen var:
Total distans:
17,81 km.
Avverkade höjdmeter:
1293 m.
Medeltempo:
10,18 min/km.
Puls:
164/187
Total tid:
03:03:33 hhmmss.
Ganska många höjdmeter tyckte jag det var - detta var alltså
halva totaldistansen. Vad jag förstår så är det fortfarande folk ute på banan.
Jag ska ge en liten beskrivning av loppet också. Det började med att vi delades upp i startgrupper. Jag hamnade i första - lika bra tyckte jag så man kom iväg. Vi blev i alla fall satta i en RIB-båt, körda till en stenstrand någonstans på berget, och när starten sedan gick så simmade vi iland med väska och skor i plastpåse. Uppe på land - innan första kontrollen - följde en klättring på ca 190 höjdmeter i brant terräng, väl uppe gick sedan den "egentliga" starten. Kände mig ganska fräsch efter klättringen men var nervös som tusan och sprang vilse redan på första kontrollen. Sen fortsatte det helt ok, hittade ganska bra och tog väl lite omvägar här och var men tyckte ändå det flöt på ganska bra i ungefär två timmar. Första delen bestod i att man sprang ner från toppen - ofta ända ner till vattnet - och tog några kontrollen, varpå man sprang upp igen. Man kan se på höjdkurvan att vi var uppe fyra ggr innan vi sprang vidare.
Som sagt, efter ett par timmar började jag känna mig rätt orkeslös, men fick häng på några och efter en grov miss i en brant slänt så bar det av mot fyren, där ett extra orienteringsmoment väntade. Några kontroller skulle tas, men inget tyckte jag efter en lite väl snabb titt på kartan. Efter en kontroll ute på en brygga började det bli riktigt tungt. Nästa var en bit upp på berget och jag blev alldeles för entusiastisk och skulle gena tänkte jag. Sprang såklart vilse ingen, tappade en massa tid och ork, så tog en energikaka på väg mot vad jag trodde var nästa kontroll - en bra bit bort över kuperat svårlöpt landskap. Här missade jag alltså en kontroll, stämplade nästa, gav upp och gick sedan till halvtidskontrollen och meddelade min miss. Fick reda på att jag skulle kunna springa tillbaka och stämpla den jag missade och sedan den jag redan stämplat, men det var jag inte alls sugen på. Det hade gått tre timmar, jag hade druckit alldeles för lite och var helt utpumpad så det fick bli ett icke-resultat.
Självklart blev jag mycket missnöjd, satt nästan och grät i gräset för mig själv medans jag väntade på supportteamet (sambo + familj). Alla förberedelser, alla investeringar och alla träningspass rätt åt pipan var känslan. Länge sedan man kände sig så misslyckad... Känns lite bättre nu efter mat och en dusch - men är ändå bitter och kommer nog vara det ett tag till.
Nedan kan ni se höjdkurvan och pulskurvan - redovisar inte tempot för det är inte intressant. Jag har noterat att här på berget så stämmer höjddata som GF305 ger väldigt bra - högsta punkten är 187,5, och GF säger dryga 190, så här litar jag faktiskt på höjdangivelserna!
Sist men inte minst så har jag i alla fall lärt mig väldigt mycket - hur trötthet efter 2 timmar känns, till exempel. Nästa år, då ska jag nog försöka igen, hur dåligt det än känns just nu... Nu blir det golf och vila - sedan ska jag fundera på hur jag gör resten av sommaren/hösten med min löpning.