Jo jag håller med både i att jag tror mer på vardagsraggning än på krogen (har inte mycket tillövers för det) och att alla blir glada för en komplimang (framförd på rätt sätt). Har faktiskt gjort det någon gång då jag verkligen tyckt någon/något varit fin. Men det måste kännas ärligt, skulle inte kunna göra det bara för sakens skull.
Har en liknande historia som Sami, eller kanske inte när jag tänker efter men det var ett träningsattribut som ledde in på konversationen. Iaf första veckan i Kanada. Var på gymmet som vanligt i princip varje dag. Mötte då en väldigt söt tjej och vi lyckades tajma att ses varje gång. Vi började le mot varandra, tyckte själv det var roligt att vi lyckades mötas på så random tider. En dag stod hon och stretchade och stående lyfte hon helt plötsligt benet rakt bakom sig upp på huvudet! Tror aldrig jag sett något liknande i vighetsväg!
Kände iaf tillslut att jag måste ju gå och prata med henne, så gick fram en dag när hon var klar med sitt pass och frågade om hon höll på dans, gymnastik eller liknande? Förklarade att jag sett henne stretcha och var väldigt imponerad.
Nej hon höll inte på med gymnastik, men tydligen var hon cheerleader! Så vi började prata och hon verkade väldigt positiv frågade tillbaka en hel del (hördes ju såklart på mitt uttal att jag inte var därifrån...). Otroligt nog kom hennes bästa vän också från Sverige!? Var en väldigt trevlig känsla efteråt när man får så bra respons, hon påpekade även att vi lustigt nog möttes så ofta där.
Sedan förunderligt nog såg jag henne inte igen på hela min tid i Kanada.

Stort universitet dock med 40 000 studenter, men konstigt när man först lyckades mötas så många gånger i rad på gymmet.
Kanske skrämde jag iväg henne från just det gymmet...