Ett nytt liv, en ny chans.

[Rahf]

Tränade idag. Var svag. Förkylning ligger som en leopard i trädet, väntandes på rätt tillfälle.

[Rahf]

Gärdetlöpning. 07/03

Distans: 7km
Tid: 33:00
Tempo: 4:42/km

Tradigt. Ingen glädje, men pigga ben. Huvudet är fortfarande dimmigt och nästan omtöcknat. Jag vet inte om det är något hormonellt, det kommer och går ibland med nästan omtöcknad känsla och kraftig matthet i kroppen; det kan vara samma förkylningsvirus som verkar ha drabbat många andra.

[Rahf]

Gymträning. 08/03

Gamla skador gör sig påminda. Min ischias lägger sig, men nu växer samma huggande känsla i vaden och på utsidan låret som i fjol. Det bådar inte gott inför lördag.

Infektion i kroppen alltså. Alla muskler känns strukturellt svagare. Skit.

[Rahf]

Vilodag. Veckan har varit ett bisarrt virrvarr av blossande gamla skador och en förkylning som bara vägrar bryta ut. Jag känner mig hängig och febrig, men ingenting händer. Får varma svallningar i ansiktet, håglöst huvud, och sköra leder. Samtidigt har högersidan, från arslet och nedåt, blivit enormt mycket sämre. Ischias känns nu av när jag sitter ned, och skjuter skarpt om jag knäböjer under parallelt.

Fan alltså. Varför jag?

[Bob90]

Ursprungligen postat av Rahf

Vilodag. Veckan har varit ett bisarrt virrvarr av blossande gamla skador och en förkylning som bara vägrar bryta ut. Jag känner mig hängig och febrig, men ingenting händer. Samtidigt har högersidan, från arslet och nedåt, blivit enormt mycket sämre. Ischias känns nu av när jag sitter ned.

Fan alltså. Varför jag?

Et tu brute?
Bara att slicka såren och göra comeback!

Och rätta mig om jag har fel, men har du inte senaste månade(r)n(a) höjt volymen och tävlingsfrekvensen ganska mycket?

[Rahf]

Den dåliga känslan fortsätter, och jag slits mellan att göra en halvdan 18.3, eller vila till 18.4.

[shadowfire]

haha grym rapport korsfittraffe!

[Rahf]

Deltog i 18.3. Min vänstra lats och skuldra har domnat.

Rapport kommer, tids nog.

[Ozziking]

Hahaha yes!! Hann inte skriva innan men tänkte skriva och uppmana till en halvdan 18.3!

[Rahf]

Jag stirrade Skärselden i vitögat och gav den ett leende långfinger.
CrossFit Open 18.3. Del 1.

Kroppen samarbetar inte under hela veckan. Redan under 18.2 känns det som att någonting inte stämmer. Men samtidigt är min kroppskännedom inte så stark att jag vet exakt hur den reagerar på Helvetets uppvärmning: burpees. För att inte tala om när Lucifers förbannade bodypump absolut behövde delta: tortyrböj med två gummiklumpar á tjutvå å’n halv oheliga kilon styck. Nä, jag vet inte vad som händer när kroppen utsätts för så hög volym på kort tid. Så tankarna går inte till varför pulsen konstant rusar, och varför jag spenderar resten av kvällen hostandes, med en värkande kropp. Den brukar ju göra så när värmen går ur musklerna.

Veckan är gudarnas prövning, eller skämt, eller så drack någon grekisk jävel en sjuklig mängd vin och förbannade mig i samma svep. (Säkert han, den där Dionysepuss, det togasvepta svinet).

Att kliva upp ur sängen är ok, men att gå utför en trappa har helt plötsligt blivit någon form av hinder. Detta fantastiska ingenjörsobjekt och mänskliga mirakel-- jag behöver ju egentligen bara falla ned så löser sig varje morgons största problem: att lämna lägenhetshuset. Lugnt ju! Jajamen!

Någonstans tar självinsikten över och mitt måndagsprospekt som skitdum stuntman sätter sig i baksätet, bland alla andra dumma idéer, som den dyngraka slagskämpen och katastrofale casanovan. Men det är ju skönt att man fortfarande tänker som en femåring, åtminstone ibland.

Veckan spenderas med svallande feberkänslor, lite halsont, lätt rinnsnuva, kroppslig matthet, och konstiga finniga utslag i ansiktet, tillsammans med någon slags rodnad. Gamla skador jag hela tiden behandlar blossar upp igen, som om jag tagit ett kliv bakåt i tiden, innan jag fick hjälp av sjukgymnastik. Högra skinkan värker mest hela dagarna, ischias ilar, och jag har huggande smärtor i högerbenet när en knäböj går under parallellt.

Vafan? Varför nu? Jag sköter mig ju! Varje dag spenderas minst femton minuter med stretchande och stärkande grejer för att allt ska hållas intakt.

Ju längre veckan lider, desto mer orolig blir jag. Träningspass blir fortfarande av, men mer som ett sätt att röra på kroppen istället för tunga genomkörare eller flåsiga pulshöjare. På sin höjd lyckas jag fäkta fram en lätt svetthinna innan mattheten avväpnar mig. Och det fortsätter så under hela veckan. Varje kväll är förkrossande, humörsänkande, jobbig. Tankar avlöser varandra snabbare än kasinoreklamer på teven.

Nu fan är det nog en autoimmun sjukdom på gång ändå, du. Reumatismen i generna, för fan. Hah!

Det kanske går över imorgon?

Varför händer inget? Varför mår jag aldrig bättre?

Är det så här livet kommer se ut?

På fredagen får jag veta vad vi ska göra under 18.3. Får en klump i magen. Humöret sjunker mer. Fan vad tungt det är. Fan vad mycket det är.

Meddelar berörda att jag är lite osäker. Vet ju inte ens om kroppen orkar sig upp på lördag. Går omkring och tänker på det här hela tiden. Det är ju allt jag har att se fram emot i dagsläget. Att se och prata med främlingar. Att få skratta och få andra att skratta. Att leva. Ingenting går upp emot energin i ett rum som vibrerar av förväntan, rörelse, liv. Och nu kommer jag missa det.

Lördagen kommer. Jag vaknar tidigt som vanligt. Kroppen känns likadan. Fan. Allt värker. Helvete. Allt är ju som det fakking varit under hela veckan.

Vandrar till toan. Strilar loss till tonerna av nedstämdhet och halvöppna ögonlock, sittandes med ansiktet i händerna. Måste vara så sur att jag omedvetet trycker på strålen, för givetvis ger porslinet återstuds, rakt i ansiktet. Så det blir lite ljummet vatten på rätt ställen, sen tillbaka till sängen.

Somnar om samtidigt som Lilla Järven i mig slår upp ögonen. Raggen rest. Tänderna blottade.

I helvete att du ger dig nu, Putte. Ger du inte mig utlopp idag så kommer det rivas och bitas i hjärnbarken istället.

I helvete heller. Knip igen käften, och dra ihop läpparna dina.

Öppnar ögonen. Blinkar bort tårarna som runnit under den korta tiden. Stirrar ned på ett mindre givande resultat av Lilla Järvens intåg: en redig jäkla morgonbånge. Motivationen stiger när jag står där under nästa toabesök, i kraftigt framåtlutande givakt.

Skriver till berörda parter, som vet att jag varit hängig hela veckan.

- Tjo! Har förmodligen någon form av autoimmun reaktion, så jag smittar säkerligen inte. Vilken tid är du/ni på plats?

Får svar. Klär på mig. Packar grejerna. Glömmer frukost. Skiter i frukost. Järven lever på djup besvikelse och ilska idag.

Ut i friska luften. Ut i kyla. Ut i frihet.

Mot Skärseld. Snart yla. Snart svettas och leva igen.

Järven lägger sig till ro.

Fortsättning följer.

[Rahf]

Djurgårdslöpning 11/03.

Totaldistans: ca 10km
Totaltid: ca 48 min

Effektiv arbetstid: 42:33
Arbetsdistans: 9km
Snittempo: 4:43/km

Långa intervaller på 2-3km med tempo runt 4:20-4:30. Kändes bra i början, men orken finns fortfarande inte för mer än ett par stycken. Basen behöver fortfarande läggas. Och i vanlig ordning är det udda smärtor lite varstans också. Kroppen känns fortfarande som om den sitter två centimeter ur synk med själen.

Längtar till barmarken visar sig. Fan vad fort det kommer gå.

[Rahf]

Lite skrivkramp just nu. Osäker på om jag lägger upp del två ikväll.

[Rahf]

2500 ord, och jag känner mig inte färdig än.

[Rahf]

Del två från 18.3 är färdigskriven, men dröjer. Finns möjlighet att det kommer dyka upp på andra ställen istället för här.

[micke81]

Typiskt,ditt skrivande är uppskattat!