Kan man bli underlig av ensamhet? - Sidan 6 - Kolozzeum Forum

H.Emanuel · 2006-03-04, 19:32

Ja kanske pollen har spårat ut lite, men den är ändå intressant med tanke på folks syn på ensamhet.

Yes · 2006-03-04, 19:51

Citat:

Ursprungligen postat av Callister

Det är olika för alla människor ffs!
Jag klarar mig inte särskilt länge utan socialt sällskap. Egentligen klarar jag mig, för jag kan ha roligt, ta det lugnt, göra något nyttigt. Men jag får depressionsliknande tankar (just för jag är ensam) och DÅ blir det tråkigt att vara ensam. En barriär av känslor hindrar mig från att göra saker själv. Klarar mig en halv dag själv, max.

Jösses, jag kan klara mig i flera veckor utan någon vidare mänsklig kontakt bara jag är tillräckligt uppslukad av något i min egen lilla värld. Ibland måste jag också dra mig undan lite, för att återhämta krafterna och spendera lite tid med mig själv.

Det skall dock nämnas att jag kan få väldigt stort utbyte från andra människor och jag är oftast vänligt inställd mot folk, så jag försöker iaf odla mina extroverta drag också.

Nina L · 2006-03-04, 20:41

Citat:

Ursprungligen postat av H.Emanuel

Tillexempel så har min telefon ringt ett antal gånger igår och idag, och jag har inte svarat. och såväl i går som idag har det ringt på dörren här, och jag har inte öppnat.

Jag tycker att man skall tvinga sig själv. Ensamhet kan leda till ännu mer ensamhet, som leder till folkskygghet osv. om man inte bestämmer sig för att kämpa emot. Svara i telefonen nästa gång!

Perscitus · 2006-03-04, 20:42

Citat:

Ursprungligen postat av H.Emanuel

Berätta hur det känns, hur det känns precis just i detta nu där du befinner dig, där i rummet, i dig själv, med dig själv.

Jag har varit mycket ensam i mina dagar, men det är inte så längre. Jag kan beskriva ur hur jag tänkte då, jag skriver som det var nutid:

Jag känner oavbrutet en känsla av att vara annorlunda, och inte passa in. Jag blir arg över att andra ser snett på mig, men ilskan slutar senare i förtvivlan att man blev så förbannat konstig från födsel och den skitmiljö man växte upp i. Som att fäkta i vinden efter ett papper - vinden blåser och hur arg man än blir på den är man maktlös. Jag tänker på alla mina "vänner", dvs. de som ägnar sin tid åt att uppmuntra mig i någon form av välgörenhetsumgänge. Just den här kvällen ville de ha roligt på riktigt så de struntade i mig då de ville ha roligt på riktigt. De kanske passar på att dra någon vits om mig, för att på så vis hanka sig upp ytterligare ett steghål i hiearkin - eller bara få sig ett skratt åt losern.

Jag ser ofta filmer och analyserar ingående de olika karaktärerna, jag kan med hög precision matcha de olika typerna med motsvarigheter i verkligheten, jag känner mig så säker på dem att jag skulle kunna spela dem. Men när jag går ur i verkliga livet blir det bara skit av alltihop. Det väller över mig att hur mycket jag än försöker kommer jag att förbli den osociale, osäkre och misslyckade loser jag är - ingen idé att kämpa emot. Det gör att jag intar en offensiv inställning mot omgivningen då jag känner mig kränkt av andra, jag ser hur de har roligt och blir bitter rakt igenom av avundsjuka. Varför kan inte jag när nästan alla kan? Jag vet att jag är förbannat duktig på många saker, jag har krediterats av många för min envishet, intelligens och kunskap men ändå så fixar jag inte det som är viktigast i livet - vänskap. Stundtals blir jag mer inåtvänd - jag börjar ägna alltmer tid åt mina intressen för att skärma av mig, skapa en form av barriär utåt. För att min enda chans att bli lycklig är att bli så jävla bra på en enda grej att resten inte räknas in.

När jag "går ut på krogen och lever livet" som det heter, försöker jag passa in. Jag försöker låtsas vara intresserad av allt skit alla pratar om. Senaste dokusåpan, jävla ös ikväll, Lasse spydde på gatan, schysstaste kläder med mera. Regelbundet slår ångesten över att om jag är en kameolont lyckas jag riktigt bra, men då har jag förtryckt varendaste uns av allt det som är jag, och hur tragiskt är inte det? Håller jag fassaden uppe hela kvällen får jag uppskattning av de andra och jag kan känna en falsk lycka över att andra ler och är intresserade av MIG. När jag sedan vaknar dagen efter och börjar tänka på vad ensam jag verkligen är måste jag distrahera mig med att börja utöva något stimulerande intresse.

- Slut på återberättelse. -

Det där är rätt länge sedan och jag har helt kommit över det, en ovanligt jobbig period i mina yngre dagar. Men en sak är säker - ensamhet är det ta mig tusan det jävligaste som finns. Det gör så ont innerst inne att ingenting kan vara värre. Vad som helst kan hända mig - men jag får inte känna att jag inte kan få kontakt med andra. Det är inga problem att vara borta från andra lång tid för då är det som andra nämnt på frivillig basis - men att känna att man inte platsar i det sociala äter sönder en inifrån och tankegången eskalerar i en negativ spiral som i extrema fall kan sluta med det allra värsta...

H.Emanuel · 2006-03-04, 21:12

Citat:

Ursprungligen postat av Perscitus

Jag har varit mycket ensam i mina dagar, men det är inte så längre. Jag kan beskriva ur hur jag tänkte då, jag skriver som det var nutid:

Jag känner oavbrutet en känsla av att vara annorlunda, och inte passa in. Jag blir arg över att andra ser snett på mig, men ilskan slutar senare i förtvivlan att man blev så förbannat konstig från födsel och den skitmiljö man växte upp i. Som att fäkta i vinden efter ett papper - vinden blåser och hur arg man än blir på den är man maktlös. Jag tänker på alla mina "vänner", dvs. de som ägnar sin tid åt att uppmuntra mig i någon form av välgörenhetsumgänge. Just den här kvällen ville de ha roligt på riktigt så de struntade i mig då de ville ha roligt på riktigt. De kanske passar på att dra någon vits om mig, för att på så vis hanka sig upp ytterligare ett steghål i hiearkin - eller bara få sig ett skratt åt losern.

Jag ser ofta filmer och analyserar ingående de olika karaktärerna, jag kan med hög precision matcha de olika typerna med motsvarigheter i verkligheten, jag känner mig så säker på dem att jag skulle kunna spela dem. Men när jag går ur i verkliga livet blir det bara skit av alltihop. Det väller över mig att hur mycket jag än försöker kommer jag att förbli den osociale, osäkre och misslyckade loser jag är - ingen idé att kämpa emot. Det gör att jag intar en offensiv inställning mot omgivningen då jag känner mig kränkt av andra, jag ser hur de har roligt och blir bitter rakt igenom av avundsjuka. Varför kan inte jag när nästan alla kan? Jag vet att jag är förbannat duktig på många saker, jag har krediterats av många för min envishet, intelligens och kunskap men ändå så fixar jag inte det som är viktigast i livet - vänskap. Stundtals blir jag mer inåtvänd - jag börjar ägna alltmer tid åt mina intressen för att skärma av mig, skapa en form av barriär utåt. För att min enda chans att bli lycklig är att bli så jävla bra på en enda grej att resten inte räknas in.

När jag "går ut på krogen och lever livet" som det heter, försöker jag passa in. Jag försöker låtsas vara intresserad av allt skit alla pratar om. Senaste dokusåpan, jävla ös ikväll, Lasse spydde på gatan, schysstaste kläder med mera. Regelbundet slår ångesten över att om jag är en kameolont lyckas jag riktigt bra, men då har jag förtryckt varendaste uns av allt det som är jag, och hur tragiskt är inte det? Håller jag fassaden uppe hela kvällen får jag uppskattning av de andra och jag kan känna en falsk lycka över att andra ler och är intresserade av MIG. När jag sedan vaknar dagen efter och börjar tänka på vad ensam jag verkligen är måste jag distrahera mig med att börja utöva något stimulerande intresse.

- Slut på återberättelse. -

Det där är rätt länge sedan och jag har helt kommit över det, en ovanligt jobbig period i mina yngre dagar. Men en sak är säker - ensamhet är det ta mig tusan det jävligaste som finns. Det gör så ont innerst inne att ingenting kan vara värre. Vad som helst kan hända mig - men jag får inte känna att jag inte kan få kontakt med andra. Det är inga problem att vara borta från andra lång tid för då är det som andra nämnt på frivillig basis - men att känna att man inte platsar i det sociala äter sönder en inifrån och tankegången eskalerar i en negativ spiral som i extrema fall kan sluta med det allra värsta...

Beskrivning av en förödande ensamhet, passar bra i tråden tycker jag. Just sättet att tänka och se på sig själv i sammanhangen, suga in det man ser på teve nästan så det blir ens verklighet, häftiga "coola" ensamvargar som man kan identifiera sig med. Jag får en känsla av att du var rätt ung denna period?
Om du hade fått möjlighet, tror du att du kunde ha förändrat något denna period, alltså hos dig själv? Framförallt sättet att tänka och se på dig själv, kunde det ha "vridits" i en annan riktning? För man kan ju jobba med sig själv exempelvis i kogntiv beteendeterapi, få i uppgift att regsitrera sk automatiska tankar osv. Men då måste man ju förstås se sig om efter den sortens hjälp.
Bra att skriva ned det, bra sätt att bearbeta på och kanske göra konst av?

H.Emanuel · 2006-03-04, 21:13

Citat:

Ursprungligen postat av Nina L

Jag tycker att man skall tvinga sig själv. Ensamhet kan leda till ännu mer ensamhet, som leder till folkskygghet osv. om man inte bestämmer sig för att kämpa emot. Svara i telefonen nästa gång!

Gulle dej då

Versus · 2006-03-04, 21:16

Citat:

Ursprungligen postat av H.Emanuel

Varför finns det en sån fasa hos folk för att vara ensamma?

För att människor är flockdjur? Det ligger i deras natur att vara tillsammans med andra människor.
Tex jag är intresserad av fotografering. Det är bra mycket roligare att vara med sin polare och ta fina kort vid havet, bada lite osv.
Än att själv ta kort vid havet.

Det är vad jag tycker och tror iallafall.

Men visst ensamhet kan vara skönt också.

fonzie · 2006-03-04, 21:27

Citat:

Ursprungligen postat av Perscitus

Jag har varit mycket ensam i mina dagar, men det är inte så längre. Jag kan beskriva ur hur jag tänkte då, jag skriver som det var nutid:

Jag känner oavbrutet en känsla av att vara annorlunda, och inte passa in. Jag blir arg över att andra ser snett på mig, men ilskan slutar senare i förtvivlan att man blev så förbannat konstig från födsel och den skitmiljö man växte upp i. Som att fäkta i vinden efter ett papper - vinden blåser och hur arg man än blir på den är man maktlös. Jag tänker på alla mina "vänner", dvs. de som ägnar sin tid åt att uppmuntra mig i någon form av välgörenhetsumgänge. Just den här kvällen ville de ha roligt på riktigt så de struntade i mig då de ville ha roligt på riktigt. De kanske passar på att dra någon vits om mig, för att på så vis hanka sig upp ytterligare ett steghål i hiearkin - eller bara få sig ett skratt åt losern.

Jag ser ofta filmer och analyserar ingående de olika karaktärerna, jag kan med hög precision matcha de olika typerna med motsvarigheter i verkligheten, jag känner mig så säker på dem att jag skulle kunna spela dem. Men när jag går ur i verkliga livet blir det bara skit av alltihop. Det väller över mig att hur mycket jag än försöker kommer jag att förbli den osociale, osäkre och misslyckade loser jag är - ingen idé att kämpa emot. Det gör att jag intar en offensiv inställning mot omgivningen då jag känner mig kränkt av andra, jag ser hur de har roligt och blir bitter rakt igenom av avundsjuka. Varför kan inte jag när nästan alla kan? Jag vet att jag är förbannat duktig på många saker, jag har krediterats av många för min envishet, intelligens och kunskap men ändå så fixar jag inte det som är viktigast i livet - vänskap. Stundtals blir jag mer inåtvänd - jag börjar ägna alltmer tid åt mina intressen för att skärma av mig, skapa en form av barriär utåt. För att min enda chans att bli lycklig är att bli så jävla bra på en enda grej att resten inte räknas in.

När jag "går ut på krogen och lever livet" som det heter, försöker jag passa in. Jag försöker låtsas vara intresserad av allt skit alla pratar om. Senaste dokusåpan, jävla ös ikväll, Lasse spydde på gatan, schysstaste kläder med mera. Regelbundet slår ångesten över att om jag är en kameolont lyckas jag riktigt bra, men då har jag förtryckt varendaste uns av allt det som är jag, och hur tragiskt är inte det? Håller jag fassaden uppe hela kvällen får jag uppskattning av de andra och jag kan känna en falsk lycka över att andra ler och är intresserade av MIG. När jag sedan vaknar dagen efter och börjar tänka på vad ensam jag verkligen är måste jag distrahera mig med att börja utöva något stimulerande intresse.

- Slut på återberättelse. -

Det där är rätt länge sedan och jag har helt kommit över det, en ovanligt jobbig period i mina yngre dagar. Men en sak är säker - ensamhet är det ta mig tusan det jävligaste som finns. Det gör så ont innerst inne att ingenting kan vara värre. Vad som helst kan hända mig - men jag får inte känna att jag inte kan få kontakt med andra. Det är inga problem att vara borta från andra lång tid för då är det som andra nämnt på frivillig basis - men att känna att man inte platsar i det sociala äter sönder en inifrån och tankegången eskalerar i en negativ spiral som i extrema fall kan sluta med det allra värsta...

Det är som om du har skrivit om mig.

´
Om jag ändå vore så verbalt begåvad.

Yankeee · 2006-03-04, 21:30

Jag älskar att vara ensam, och är helst ensam för det mesta.

gribby · 2006-03-04, 21:53

Jag kan känna igen mig i vissa inlägg...jag var som yngre alltid med kompisar 24/7..sen när man kom till gymnasiet så har det blivit att man fått ännu fler kompisar, dock har jag dragit mig undan rejällt och går inte på fester som alla försöker dra med mig till, orkar inte gå ut så ofta heller,..haha det enda jag hänger med är mina träningspolare..anledning till att jag nog dragit mig fr¨ån kompisarna i skolan är nog för att många tycker det är underligt när jag tar med mat till skolan eller måste gå hem o äta eller dra o träna..få som har likadana intressen..men mina träningspolare förstår mig oftast...när det gäller äggsvepning osv...har nog stängt in mig i mig själv...m¨ånga nära o kära som varnar mig för att inte hamna där för länge men aja...

High1ander · 2006-03-05, 01:13

Citat:

Ursprungligen postat av jwzrd

Helt klart. Lära sig om hur man själv fungerar, lära sig något, lära sig tänka själv. Det skulle gagna 99.9% av kolozzeums besökare.

Säger personen som får psykbryt på varje ny n00b på kollo så fort de frågar om Brad Pitts muskler, trots att du vet du får psykbryt...

Citat:

Ursprungligen postat av H.Emanuel

Varför finns det en sån fasa hos folk för att vara ensamma?

Människor är sociala djur.
Människor har det svårt att para med sig själva, jungfrufödsel har väl aldrig bevisats.
Det är andra människor som reflekterar vem vi är, vi definerar oss utifrån andra människor, ex. han är fet, hon är smal, jag är normal.

jwzrd · 2006-03-05, 01:14

Citat:

Ursprungligen postat av High1ander

Säger personen som får psykbryt på varje ny n00b på kollo så fort de frågar om Brad Pitts muskler, trots att du vet du får psykbryt...

Människor är sociala djur.
Människor har det svårt att para med sig själva, jungfrufödsel har väl aldrig bevisats.
Det är andra människor som reflekterar vem vi är, vi definerar oss utifrån andra människor, ex. han är fet, hon är smal, jag är normal.

Jag tror du misstar mig för Arne Persson.

datorjaevel · 2006-03-05, 01:16

Citat:

Ursprungligen postat av jwzrd

Jag tror du misstar mig för Arne Persson.

kan bero på att ja e berusad men ja skulle gärna vilja träna me dig

Tolkia · 2006-03-05, 01:51

Citat:

Ursprungligen postat av jwzrd

Jag tror du misstar mig för Arne Persson.

No, no, no ...

KOLERIKER:
UTTAL: kωleriker, äv. kol- l. kå-
GENUS: m.||ig.;
BÖJNING: best. -n: pl. ==; l. (numera bl. ngn gg i pl.) KOLERIKUS
ORDKLASS: m.||ig;
BETYDELSE: person med koleriskt temperament; hetsig l. häftig person; jwzrd, Kolozzeumprofil känd ffa. för sina marklyft.
(www.saob.se)

High1ander · 2006-03-05, 01:58

Citat:

Ursprungligen postat av Tolkia

No, no, no ...

KOLERIKER:
UTTAL: kωleriker, äv. kol- l. kå-
GENUS: m.||ig.;
BÖJNING: best. -n: pl. ==; l. (numera bl. ngn gg i pl.) KOLERIKUS
ORDKLASS: m.||ig;
BETYDELSE: person med koleriskt temperament; hetsig l. häftig person; jwzrd, Kolozzeumprofil känd ffa. för sina marklyft.
(www.saob.se)

Tack, hoppas du ställer dig mellan mig och jwzrd nu när han kanske vill slå mig.