Försvars-Jeopardy!

[Exdiaq]

Ursprungligen postat av Wiseman's Wisdoms

På SvD Ledarblogg uppmärksammas att Regeringen tillkännagav sitt beskede om anskaffning av JAS 39E och antalet 40-60 flygplan 5 dagar innan remissinstanserna lämnat in sina bedömningar av försvars- och säkerhetspolitiska omvärldsförhållanden till Regeringen för att sedan användas som bakgrund till kommande försvarsbeslut. I fråga om Försvarsmaktens remissvar var det till och med fråga om 5 dagar och en månad.

Den omvända tågordningen har avhandlats tidigare, men förfarandet inför tillsättandet av Försvarsberedningen påminner en del om Jeopardy, men inom försvarspolitiken. Regeringen ger svaren, sen är det bara att inkomma med valfri analys som passar svaret.

Ännu intressantare är en av remissinstansernas svar till Regeringen, nämligen bestämt FOI:s, vilket redovisas i ett påföljande inlägg på Ledarbloggen. Mycket läsvärt för den försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade. FOI betonar att den allt större osäkerheten i omvärlden ökar kraven på Sverige och att "i vårt närområde har samtidigt användandet av diplomatiska påtryckningar där militära maktmedel finns i bakgrunden blivit mer utbrett".


För att uttrycka sig i Jeopardyformat:

Det ger möjlighet till egen inrikes- och utrikespolitisk handlingsfrihet.

Vad ger ett välutrustat, välövat försvar med trovärdig numerär?

Länk

[Exdiaq]

Ursprungligen postat av Kungliga Krigsvetenskapsakademin

Kan vi försvara oss?
Syftet med denna uppsats har varit att försöka klarlägga det militära försvarets läge och utveckling. Bakgrunden är det beslut riksdagen fattade 2009 om försvarets inriktning och att vi idag är i ett läge när omfattande problem synes torna upp efter 2014. Det gäller såväl personalförsörjningen som materielförsörjningen, försvarets två viktigaste beståndsdelar, och då främst kopplat till den nu anvisade försvarsekonomin.

Vi har haft nämnda försvarsbeslut som utgångspunkt med dess säkerhets- och försvarspolitiska förutsättningar och mer koncentrerat oss på hur riksdagens beslut ska kunna fullföljas än att titta på alternativa inriktningar för vårt försvar. Dock ska sägas att under pågående arbete fanns det tecken på att vårt säkerhetspolitiska läge kan vara i förändring vilket kan ge anledning att överväga alternativa lösningar för vårt försvar. Förstärks denna bild får detta hanteras i den avslutande delen av akademiens projekt Svensk säkerhet efter 2014.

När man genomför en analys av det slag vi gör är det lätt att problematisera i hög grad. Så ska det naturligtvis vara, men för ordningens skull vill vi inledningsvis lyfta fram och betona att de förändringar som gjorts i huvudsak varit riktiga och att dagens försvar har ett antal positiva sidor.

Svensk säkerhets- och försvarspolitik har på ett genomgripande sätt förändrats under senare år. Från att landet tidigare var en bricka mellan två stormaktsblock där neutralitet och alliansfrihet var ledstjärnor har vi numera ett sönderfallet öststatsblock där vi som medlemmar i EU solidariskt vill skapa säkerhet tillsammans med andra länder. Denna utveckling har gjort att vi både ominriktat och kraftfullt minskat våra militära resurser samtidigt som försvarets uppgifter vidgats. Att denna förändring varit nödvändig talar såväl säkerhetspolitisk som militärteknisk utveckling för. Numera bygger vi inom ramen för FN och EU vår säkerhet på att tillsammans med andra verka för en fredlig utveckling av vår värld. Uttrycket för detta är bland annat, dels den solidaritetsklausul Lissabonfördraget innehåller, dels den ensidigt uttalade solidaritetsförklaring vår riksdag gjort.

De insatser vi gjort utomlands har fungerat väl. De har gett oss förmåga att operera tillsammans med andra länder och de har skapat en respekt och trovärdighet för vårt försvar som inte får underskattas. Insatsen i Afghanistan har visat på att vi har soldater och befäl som under svåra förhållanden väl kan utföra de uppgifter man ålagt dem. Den marina insatsen i Adenviken har visat att vi såväl kan leda som att fungera tillsammans med utländska stridskrafter i en sjöoperation. Insatsen i Libyen har konfirmerat att vi har ett fungerande stridsflyg som väl står sig i konkurrens med andra länder. Personellt och materiellt har alla stridskrafter i olika missioner visat på god kvalitet. För närvarande har vi en kvalitativt högt stående försvarsmakt med kompetent personal och bra materiel.

Trots denna positiva bild ska redan nu sägas att det är tveksamt om försvaret i en framtid har möjlighet att uppfylla de krav som ställs, framför allt avseende det nationella försvaret i ett säkerhetspolitiskt för*säm*rat läge. För detta krävs det både en förstärkt budget och att vi på ett helt annat sätt än tidigare skapar operativa förmågor tillsam*mans med de länder vi uttryckt solidaritet med. Det senare en åtgärd som begränsas av vår syn på militära allianser.

Strukturellt är omfattningen av den nedrustning vi genomfört sedan kalla kriget ett av problemen. Den har medfört att vi idag inom alla stridskrafter har för få förband för att självständigt kunna ta upp ett försvar av territoriet, även vid ett mycket begränsat angrepp. Det går att påvisa med enkla resonemang, utan att man för den skull behöver föra ett utvecklat hotbildsresonemang. Förenklat kan sägas att vår förmåga till nationellt försvar bygger på understöd från andra länder, ett understöd vi för närvarande varken planerar för, förbereder oss för eller har säkerställt genom fasta åtaganden.

Ser man på våra stridskrafter och hur de ska samordnas med utländska stridskrafter inom vårt land kan vi konstatera att vi har för få arméförband. De två brigadstridsgrupper vi disponerar kan, tillsammans med ett fåtaligt hemvärn, endast verka vid någon enstaka av de infallsportar som krävs för att kunna motta förband från stödjande länder. Antalet marina förband är också för få och kan endast möta en motståndare i enstaka riktning. Likaså är möjlig*heterna att skydda vår sjötrafik otillräcklig. Även antalet flygförband är för få för att möta ett angrepp och uthål*ligt kunna luftförsvara vårt land, framför allt om vi är i efterhand. Bristen på ett luftförsvars*luft*värn är uppenbar. De fåtaliga stridskrafter vi har idag kräver en framskjuten och flexibel logistik för att uthålligt kunna användas över hela Sverige och ute i världen, ett krav som för närvarande inte kan tillgodoses.

Markstridskrafterna har fortfarande 2014 ett flertal inte tillgodosedda materielbehov, t ex saknar manöverbataljonerna ett kvalificerat bataljonsartilleri liksom brosystem för att korsa diken och vattendrag. I slutet av nästa 20-årsperiod är markstridskrafterna i ett läge där flera tunga materielsystem behöver uppgraderas eller bytas ut. Det gäller stridsvagnar, stridsfordon, personaltransportfordon m fl system. Fram till idag har huvuddelen av förbanden inte övats på bataljons- och brigadnivå i tillräcklig grad. Undantag har varit de övningar som genomförts inom ramen för Nordic Battle Group, men de har endast berört en mindre del av insatsorganisationen. Situationen är att huvuddelen av soldater och förband numera enbart är övade i pluton/kompani.

För sjöstridskrafternas del är omsättning av ubåtar och korvetter tunga system som måste inplaneras och genomföras inom en snar framtid. Även ubåtsjaktför*mågan är ett problem, men om planerade resurser tillförs i form av helikoptrar och övningar genomförs i tillräcklig grad bör problemet kunna lösas. Avsaknad av luftvärns*robot*system på våra stridsfartyg minskar förmågan att skydda rörelser över havsytan. Brist på rörliga underhållsresurser i form av stödfartyg begränsar ett uthålligt utnyttjande av marina förband.

Luftstridskrafterna är i ett läge när JAS-systemet står inför en uppgradering eller ersättning. I detta har Försvarsmakten redan gjort sitt val när man angett att en ny version av JAS39 Gripen bör utvecklas och anskaffas under de närmaste 20 åren. Ett förslag som synes ha bred politisk acceptans. Förutom detta är luftförsvaret i behov av att omsätta luftvärnssystemet Hawk med ett nytt system med lång räckvidd, en åtgärd som f n inte är planerad. Flygstrids*kraf*terna lider också av för få basförband vilket är besvärande ur skyddssynpunkt och begränsar ett flexibelt utnyttjande av dem. Även uthålligheten och redundansen i stridsledningssystemet är begränsad.

För alla stridskrafter gäller att de på mycket länge inte övats i större förbandsenheter och i ett operativt sammanhang i försvaret av det egna landet.

Logistiskt finns mycket att göra. Bra lösningar saknas för närvarande samtidigt som Försvarsmaktens logistik genomgår en omfattande omstrukturering, vars lösning man kan ifrågasätta. Fåtalighet och struk*tur på stridskrafterna gör att det behövs en framtung och framåtriktat logistik vilket inte finns idag. Den omstrukturering av logistiken som nu sker tycks inte handla om detta, utan endast om reducerade kostnader utan hänsyn till operativa krav, varför det kan dröja innan den operativa logistiken får den struktur och förmåga som krävs.

En förutsättning för att kunna genomföra operationer inom vårt land tillsammans med förband ur andra länder är att vi har en fungerande territoriell ledning. Ur den synvinkeln är det positivt att fyra regionala ledningar inrättas från 2013. I det korta perspektivet kommer av naturliga skäl deras förmåga vara begränsad. Mer oroande är att de inte ens på sikt synes vara avsedda för att samordna inhemska och utländska förband med civila resurser i ett krisläge. Som det verkar idag kommer de regionala ledningarna inte att få den uppgiften och dessutom verkar de bli alltför svagt bemannade för att hastigt stötta upp i en oväntad situation.

Personellt är det nya systemet med frivilligt rekryterade gruppbefäl, soldater och sjömän infört men inte genomfört. Trots en god rekrytering finns det dubier om systemet kan behålla sina utbildade soldater och sjömän tillräckligt länge, och därmed säkerställa fulltaliga förband med den personella kvalitet som är efterfrågad. För att dessa farhågor inte ska besannas krävs det att personalen fortsatt utrustas med ändamålsenlig materiel och att den kontinuerligt övas eller används i olika operationer. Likaså kan soldaternas ekonomiska villkor och/eller förmåner, t ex avseende boende, behöva förbättras i förhållande till idag. Går utvecklingen åt fel håll i dessa avseenden kan man förutse en organisation med besvärande vakanser och med för låg personell kvalitet. För att systemet i framtiden ska ge avsedd effekt krävs det tillskott i miljardstorlek. Till detta ska föras att det nya systemet också begränsar hur många förband vi kan organisera. Det bör därför utvecklas för att organisationen ska kunna anpassas och tillväxa i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge.

Som ovan redovisats står vi i en 20-årsperiod i behov av att omsätta ett antal tunga materielsystem. Förutom att det kom*mer att bli ekonomiskt betungande finns det en osäkerhet kring försvarsindustrin inom landet. Här står vi mellan å ena sidan att fullfölja idén om att handla materiel i öppen konkurrens – vilket vi måste om vi ska följa EU-direktiven – och å andra sidan att värna om teknologiskt kunnande och arbetstillfällen inom landet. Frågan är vilken riktning politiken, främst svensk Europapolitik, kommer att gå? Saudi*arabien*affären under 2012 är ett tydligt symtom på problemet där två regeringar i följd försöker stödja export för inhemsk försvarsindustri för att, som det verkar, inte behöva satsa utvecklingspengar från försvarsanslaget på industrin.

Strukturellt har vi fortfarande en grundorganisation som är byggd för det gamla värnpliktsförsvaret. Trots att Försvarsmakten i flera år sökt att rationalisera det hela har ingen större förändring skett. Av olika skäl har man inte velat lägga ner förband med hänsyn till de omfattande nerläggningar som gjorts mellan 1997 till 2005. Att det behövs en ny syn på var förband ska finnas, hur och var de ska utbildas och var personalen ska bo står helt klart i ett försvar som numera består av anställda soldater och sjömän. En effektivare och rationellare organisation måste sålunda gå att finna. Dilemmat är att förändringar på kort sikt är kostsamma medan besparingar uppstår först på längre sikt.

Att den ekonomi försvaret disponerar idag inte är tillräcklig för framtiden om intentionerna i Struktur 2014 ska fullföljas råder det inget tvivel om. Vi är i ett läge att antingen tillföra försvaret mer resurser eller minska vår ambition genom att ta bort operativa förmågor, alternativt göra en allmän ambitionsminskning. Att ta bort ytterligare operativa förmågor gör oss än mer beroende av andra nationer när och om vår försvarsmakt måste verka. En allmän ambitionsminskning leder obönhörligen till sämre utrustning samt mindre intensitet i övningar och insatser vilket i sin tur med säkerhet underminerar ett personalsystem byggt på frivilliga soldater och sjömän.

Om vi under det kalla kriget hade en logik i vårt försvarssystem, från den säkerhetspolitiska miljön, vår neutralitet och alliansfrihet till det att vi byggde vårt försvar på värnplikt och inhemsk försvarsindustri kan vi konstatera att motsvarande logik inte finns i dagens försvars*system. Att ha en tilltro till att kunna göra militära insatser i en krigssituation i vårt närområde utan att utifrån en strategisk analys klarlagt vilka förmågor vi behöver, utan att säkerställa dem genom exempelvis en allians, utan att byggt upp ett övningsmönster och logistik för detta, utan en utvecklad regional ledning är några faktorer som visar på en bristande logik.

Utifrån redovisat läge har vi fokuserat på några områden kring vilka det finns anledning att föra ett fördjupat resonemang i syfte att belysa alternativa tillvägagångssätt för att lösa de problem som finns i Struktur 2014. De är:

Avvägningen mellan olika stridskrafter (verksamheterna).
Personalförsörjningen.
Investeringsnivån avseende krigsmateriel.
Den faktiska prisutvecklingen på försvarsspecifik materiel.
Alliansfrågan.
Den politiska processen.
En springande punkt är naturligtvis avvägningen mellan stridskrafterna som bottnar i försvarsanslagets storlek. I detta läge har vi valt att inte göra några prioriteringar eller försök till avvägningar för att lösa en sådan situation, utan nöjt oss med några alternativa utvecklingar.

Anledningarna är flera. Den främsta är att det krävs en ordentlig strategisk analys som måste ha sin utgångspunkt i ett antal delutredningar som kommer att ta sin tid. Bland annat måste Försvarsmakten ges tid för nämnda analys, där olika operativa idéer prövas mot de säkerhetspolitiska målen. Resultatet kan därvid bli en helt annan avvägning mellan stridskrafter än den vi har idag. En annan anledning är att vi som akademi varken har eller kan ha den kunskap som krävs för att gör en ekonomiskt avvägd plan. Principiellt ska vi ha en uppfattning, men den får anstå tills underlag från övriga delprojekt i akademiens projekt Svensk säkerhet efter 2014 kunnat vägas in.

Ett annat problemområde som är av betydelse är det nya personalförsörjnings*systemet med anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. Att återgå till någon form av värnplikt finns det ingen anledning till. Systemet är precis infört, det verkar ännu inte fullt ut i avsaknad av lagstöd, några tillräckligt omfattande erfarenheter i övrigt av systemet finns heller inte.

Till detta kommer att det är en mycket liten försvarsmakt som ska personalförsörjas vilket kräver få värnpliktiga med allt vad det medför.

Problemet är i stället relaterat till ekonomin. Det måste därför påtalas att systemets tillförlitlighet förutsätter att ett antal åtgärder görs för att upprätthålla en god rekrytering och för att behålla dem som rekryterats under minst den tid som planläggningen utgår från. I korthet kan sägas att det krävs mer ekonomiska resurser för löner och övriga avtalsenliga förmåner som övriga anställda redan har, för ändamålsenlig materiel som i ett internationellt sammanhang inger trovärdighet samt för övning och användning av förband. När bör det föreligga en utvärdering av dagens personalförsörjningssystem? Fram mot 2018 kan det finnas tillräckligt med underlag när man har sett hur trogna soldaterna är sin arbetsgivare. Skulle det då visa sig att systemet inte fyller måttet bör det finnas en option att aktivera ett nytt system. Även om det idag inte finns anledning att byta kurs i personalförsörjningen finns det ändå anledning att överväga alternativa system. Dels för att man i tid ska kunna hantera allvarliga problem med nuvarande system, dels kunna utöka insats*organi*sationen i ett kortsiktigt perspektiv men även för att kunna tillväxa i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge. Det vill säga: fullfölj nuvarande system med kraft men gör samtidigt en analys av hur personalförsörjningssystemet kan utvecklas.

Investeringarna i ny krigsmateriel är naturligtvis centralt i nuvarande läge. Att fortsätta med 2012 års investeringsnivå på cirka nio miljarder kronor om året, samtidigt som en uppgradering av JAS39 Gripen ska ske och det finns behov av att omsätta flera andra tunga system, är utan överdrift ohållbart. När det gäller JAS ska sägas att operativt är en uppgradering både önskvärd och motiverad, om dagens förmågor i luftförsvaret ska behållas och hålla jämna steg med omvärlden. Om man ska ha ett nytt bemannat stridsflygplan är det lika motiverat att välja en JAS39 E/F-version. Att välja ett utländskt alternativ torde vara både dyrare och operativt sämre.

Frågan är då hur detta ska finansieras för att inte stoppa övrig utveckling inom Försvarsmakten. Ett sätt kan vara att välja en annan försvarsprincip och begränsa antalet flygplan i förhållande till de 60-80 flygplan som Försvarsmakten har angett. Ett annat är att finna nya finansieringsmetoder. Det är inte helt fel att påstå att det politiska intresset har mer än militära behov för ögonen. Arbetstillfällen och tillgång till högteknologisk kompetens inom landet kan heller inte uteslutas som skäl. Att utveckling och tillverkning av försvarsmateriel får spinoffeffekter för annan utveckling inom vårt samhälle finns det mycket som tyder på. Om tvivel finns på detta bör frågan enligt vår mening utredas. Bekräftas vårt antagande i sådan utredning bör man överväga att särfinansiera tunga försvarsmaterielprojekt genom särskilda anslag.

Det fjärde området – den faktiska prisutvecklingen på försvarsspecifik materiel – är ett område där det knappast ges några alternativ. Antingen har man en priskompensationsmekanism för den försvarsspecifika materielens faktiska utveckling eller så har man det inte. Nivån på priskompensationen kan visserligen diskuteras för det fall mekanismen återigen införs som grund för den ekonomiska planeringen, men den torde behöva vara cirka 3-4 % utöver normal prisutveckling (KPI). Att behovet finns visas om inte av annat av att vi tidigare haft en sådan mekanism, nämligen 1958–1968 och 1992–1997. Det var ingen slump att mekanismen på goda ekonomiska grunder infördes, men heller ingen slump att den på politiska grunder avskaffades. Nu är vi trots allt i ett läge när priskompensation för försvarsmateriel på något sätt åter bör införas. Alternativet är tydligt, om inget görs och denna fråga inte hanteras kommer vårt försvar på sikt att successivt materiellt utarmas.

När man överväger om försvarets ekonomi ska förstärkas, alternativt om vi ska avstå från någon operativ förmåga och väga om vårt försvar, går det inte att undvika frågan om en militär allians. För närvarande hämmas en bra analys om operativa förmågor i vårt land av det politiska motstånd som finns mot ett Natomedlemskap. Detta motstånd kan i korthet beskrivas enligt följande. Uttryck som att vår militära alliansfrihet har tjänat oss väl eller att det svenska folket inte kan acceptera ett med*lem*skap i Nato eller att det måste finnas en bred politisk uppslutning för att vi ska kunna överhuvudtaget analysera frågan åker ofta runt i debatten likt getingar i en burk med lock på. Vad står dessa argument för? Sakligt kan konstateras att Nato idag inte är det Nato som bildades för drygt 60 år sedan. Det är den enda säkerhetsorganisation som finns att tillgå för att leda militära insatser runt om i världen för att förhindra/avstyra/dämpa kriser. Det finns heller inget tvång för enskilda stater inom Nato att delta om nationella intressen måste sättas i första rummet. Exempelvis medverkade Tyskland inte i Irakkriget och Libyeninsatsen.

Ställer man frågan på vilket sätt det tjänat oss väl genom att stå utanför militära allianser finns det inget svar, om man bortser från andra världskriget som avslutades för 67 år sedan. Det enda vi vet är att vi stått utanför viktiga beslutsprocesser när vi ändå medverkat under Nato-flagg och att vi i våra försvarsavvägningar inte kunnat luta oss mot att allierade skulle kunna stå för operativa förmågor som vi i annat fall kunnat avsäga oss ifrån. När det sedan gäller retoriken om folklig förankring och bred politisk uppslutning är det bara att konstatera att frågan tycks vara svår för våra politiker. Sätter de sig in i frågan och inhämtar kunskap om vad vårt försvar förmår och behöver bör de kunna informera det svenska folket och påverka dem i positiv riktning i alliansfrågan. Vilket är det minsta man borde kunna begära, inte bara av en försvarspolitiker, utan även av politiker i allmänhet eftersom det här i grunden är en existentiell fråga.

Förutom att en allians kan dela på operativa förmågor ska inte underskattas dess betydelse av att man på hemmaplan kan göra operativa förberedelser. I en allians kan en krigsplanläggning få en helt ny dimension, multinationella övningar kan på ett helt nytt sätt genomföras inom landet, infrastruktur och samverkan med civila samhället kan också utvecklas.

Vid flera tillfällen har frågan rests om ett nordiskt försvarssamarbete, en nordisk försvarsallians, skulle vara en sätt att fördela bördan av olika operativa förmågor. Denna fråga har hittills fallit på att våra nordiska grannar anser Nato vara den enda säkerhetsgaranten för deras trygghet. Det som hittills inte prövats är ett svenskt med*lem*skap i Nato, vilket definitivt skulle underlätta ett nordiskt samarbete inom det operativa området. Går vi med följer sannolikt också Finland med. En allians torde också vara ett säkrare kort än en ensidigt proklamerad solidaritetsförklaring. I det senare fallet kan det vara enklare för en frände att prioritera sin egen säkerhet om det skulle krävas. Slutsatsen för vår del är tydlig, nu är det dags för våra politiker att seriöst pröva alliansfrågan.

Slutligen anser vi att det är dags att förändra den politiska processen som lett fram till försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009. Tid måste skapas för att genomföra de utredningar vi föreslagit angående militära allianser och svensk försvarsindustri. Samtidigt måste också försvaret ges möjlighet att analysera och beräkna olika strukturer utifrån en övergripande strategisk analys. Vidare måste det ges tid för politisk diskussion och förankring hos svenska folket. Tidigare form av försvarsberedningar bör därför lämnas. En ny metod bör användas. En modell skulle kunna vara de parlamentariska kommittéer vi tidigare hade, där myndigheter och organisationer ges tid för genomarbetade utredningar.

Det här blir en utdragen process. Den kommer att omfatta hela samhällsförsvaret och överbrygga 2014 som av de flesta anses vara nästa hållpunkt för försvarsbeslut. Varför inte välja en tidpunkt när erfarenheter av det nya personalförsörjningssystemet kan dras. Detta innebär att vissa beslut måste tas innan dess för att man inte ska få stopp på all utveckling. Vi har pekat på att personalförsörj*nings*systemet och förbandsutbildningen sannolikt måste förstärkas. Samtidigt måste ekonomi skapas för viktiga materielsystem i närtid. Följden av detta torde vara att försvarets budget åtminstone under en övergångsperiod kan behöva förstärkas. Hur mycket är avhängigt vilka rationaliseringar som går att finna i dagens organisation.
Parallellt med hela utredningsarbetet får vi än en gång inte missa att förankra ett framtida beslut utgående från vad beskriven modell för beredning kan komma fram till. En strategi för kommunikation med det svenska folket är nödvändig och den ska utföras av våra folkvalda för att få det genomslag en existentiell fråga är berättigad.

Försvaret, polisen och rättsväsendet utgör statens kärnuppgifter. De är bärare av samhällets våldsmonopol. De är fundamenten i nattväktarstaten. Uppgifterna är i grunden enkla och självklara. Håll yttre fiender till samhället utelåsta, håll inre fiender inlåsta. Säkerställ nationens frihet och människors trygghet så att vi kan forma det goda samhället. Svårare än så är det inte.

När ett av dessa tre ben i samhällsbygget sviktar riskerar hela byggnaden att raseras. Dessa fundamenta måste alltid stå i förgrunden innan statens och medborgarnas övriga, många gånger ytterst diversifierade krav konfronteras med stridande politiska viljor för att tillgodose dessa. Då är det bra att ha en inre kompass, en checklista. Har vi tillgodosett statens kärnverksamhet? Kan vi med gott samvete besluta denna statsbudget?

Länk

[Exdiaq]

Ursprungligen postat av Claes Arvidsson

Som en del i JAS-affären med Schweiz ingår att i väntan på att E/F landar ska en del av det redan starkt begränsade svenska stridsflyget (C/D-versionen) hyras ut. Kort sagt, en förmågesänkning.

Flera affärer är ju på gång och mot den bakgrunden twittrade signaturen Gripen News följande fråga till Moderaternas etta i försvarsutskottet och tillika ordföranden i Försvarsberedningen:

”Har regeringen någon plan på vad vi gör om Brasilien, Kroatien mfl tar offerterna och uthyrning av ytterligare FV C/D?”

Cecilia Widegren svarade:

”Plan - sa Sickan! Plan - sa regeringen! Svensk teknologi stort intresse = bra för Sverige!”

En allvarlig fråga besvaras som om försvarspolitiken vore ett skämt.

Fast det är klart att det ligger det ju en hel del i. Men Jönssonligan i försvarspolitiken är inget att skratta åt.

Länk

[Fordon]

Mer pengar till försvaret :<

[Kallsone]

Ursprungligen postat av Fordon

Mer pengar till försvaret :<

Nu vet jag inte om du är ironisk. Men mer pengar till försvaret!

Sen skall pengarna läggas på rätt saker också.

http://www.newsmill.se/artikel/2012/...-systemkollaps

Läste också idag att PRIO kostade 2 miljarder att ta fram.. vafan?

[Exdiaq]

Ursprungligen postat av Lars Wilderäng

Fredagsmys: Vietnamvillfarelsen

Man får ibland höra från oinsatta personer att Sverige skulle satsa på ett (underförstått billigt) gerillaförsvar istället för en traditionell försvarsmakt. Som positivt exempel brukar man ta upp Vietnamkriget. Detta är en farlig villfarelse och missuppfattning.

Sverige lämpar sig vid en första anblick förvisso väl för gerillakrig. Vi är ett glesbefolkat land, täckt av döljande skog och vår infrastruktur är utspridd över stor och ohanterlig yta.

Men vem skulle lida av att en gerilla förstör infrastruktur som el, broar och telekommunikationer? Det är förstås civilbefolkningen som drabbas hårdast. Ett traditionellt försvar är istället till för att skydda civilbefolkningen istället för att utsätta den för extra lidanden.

Alla gerillakrig mot en överlägsen stormakt har också skett hos U-länder, där befolkningen redan lever i en sådan misär att krig inte innebär en lika stor skillnad mot vardagen. Svenskar och folket i I-länderna är så bortskämda och bekväma att det aldrig skulle gå att genomföra något uthålligt eller omfattande gerillakrig med rekrytering från egen befolkning. Inte ens andra världskrigets motståndsrörelser kunde besegra en ockupationsmakt, utan de klassiska exemplen som Afghanistan handlar om befolkningen i ett av världens fattigaste länder, inte ett bortskämt industriland.

Ett gerillaförsvar är också meningslöst innan ett land är ockuperat. Man måste alltså först bli ockuperade

Men framför allt räcker det att titta på siffrorna. Hur lång tid av krig och umbäranden som ett gerilla-"försvar" orsakar och hur stora förluster de innebär - för försvararna. De som förespråkar ett gerillakrig vill alltså under kanske ett decennium plåga svenska folket och se miljontals svenskar dödade. Tanken med ett traditionellt försvar är tvärt om att aldrig ens få ett krig, genom avskräckning, och om det blir krig ska man kunna skydda civilbefolkningen, inte gömma sig bakom den. De som förespråkar gerillakriget kanske vill få en möjlighet att rensa ut andra politiska åsikter och "förbättra" det Sverige som krälar upp ur ruinerna 10 år senare - det är ovanligt att det uppstår en demokrati efter ett gerillakrig.

Sedan finns det just med Vietnamkriget en allvarlig faktoid - att det skulle handlat om ett gerillakrig.

Men låt oss titta på några siffror. Alla siffror från engelskspråkiga Wikipedia.

Sovjets krig i Afghanistan 1979 - 1989
Kriget pågick i nästan tio år 1979 - 1989. På ena sidan fanns i snitt 115 000 sovjetiska soldater och 55 000 afghanska regimsoldater. På andra sidan 250 000 mujaheedin. Sovjet fick se 14 453 dödade och regimen ca 18 000. Mujaheedin fick mellan 75 000 och 90 000 dödade. Mellan 600 000 och 2 000 000 civila afghaner dödades, fem miljoner flydde utomlands och två miljoner blev flyktingar i sitt eget land. 3 000 000 civila afghaner skadades.

Detta var priset för ett gerillakrig. Ja, man fick ut Sovjet ur landet, till priset av upp till 3x så många egna gerillasoldater dödade och upp till 138 dödade civila per dödad sovjetisk soldat.

Vad blev resultatet av segern? Jo, fortsatt inbördeskrig i landet med ännu fler dödade.

Detta är vad gerillaromantikerna förespråkar. De kommer ofta från vänsterkanten, där man gillar ärorika döda...

Afghanistankriget 2001 -
Det pågående kriget i Afghanistan sägs innefatta 493 000 man ur koalitionsstyrkorna, varav 380 000 är regimens soldater och resterande 113 000 är ISAF. Motståndarna är olika grupper om totalt mellan 80 000 och 100 000 man.

Det finns inga siffror på gerillans förluster, men antalet civila dödade är enligt Wikipedia ca 14 700 och koalitionen har förlorat 14 499, varav ISAF 3 085. Ett betydligt mindre blodigt krig än den sovjetiska ockupationen, men fortfarande har det dödats 5x så många civila som utländska styrkor.

Och kriget är inte ens över.

Vietnamkriget 1955 - 1975
Men det vanligaste är att man drar upp Vietnamkriget.

Som dock inte var ett gerillakrig, vilket förstör hela villfarelsen direkt. Kriget var ett krig mellan länderna Nordvietnam och Sydvietnam, där det fanns inslag gerillakrig i Sydvietnam. Nordvietnam hade i själva verket det som de svenskar som vill se ett gerillaförsvar inte vill att vi ska ha - modernt flyg, modernt luftvärn, artilleri, stridsvagnar och helikoptrar. Som ett exempel hade man Mig-21, ett flygplan som introducerades 1955. Kan jämföras med USA:s F-4 Phantom som var ett av USA:s plan i kriget. Det introducerades 1958. Det kan jämföras med JAS 39 Gripen som introducerades 1997 och ryska Su-35 som introducerades 2008. Ett svenskt "gerillakrig" motsvarande Vietnam skulle alltså kräva modernare flyg än vi har idag. Svenskt luftvärn härstammar från 70-talet eller tidigare. Nordvietnam hade luftvärn som t ex SA-7 från 1968 och SA-3 från 1963, dvs luftvärn som var modernare då än vad t ex Aster 30 (2001) eller NASAMS (1998) är idag (som vi inte har - vi har robot 77 och robot 70, siffrorna är ledtrådar om årtalen, där rb 77 dessutom är en uppgradering av ett system som introducerades under det tidigare Vietnamkriget, nämligen 1960...). Ska vi inspireras av Vietnamkriget behöver vi alltså modernare flyg och modernare luftvärn. Sverige är idag tekniskt sämre rustat relativt stormakterna än vad Nordvietnam var.

Dessutom hade man alltså det icke-ockuperade (egentligen en felaktig term - Sydvietnam var inte ockuperat av USA, utan amerikanarna var inbjudna av regimen på motsvarande sätt som i Afghanistan) Nordvietnam att falla tillbaka på för rekrytering, underhåll, logistik, fabriker, livsmedel, vapen, ammunition etc. Svårt att ha i ett ockuperat land.

Tvärt om kan man säga att den kommunistiska sidan med Nordvietnam mer påminde om det gamla svenska invasionsförsvaret, där FNL/Vietcong skulle motsvarats av de svenska (numera i princip helt nedlagda, undantaget Jägarbataljonen) jägarförband som skulle utöva strid bakom fiendens linjer. Precis det försvar som gerillaförespråkarna inte vill se att vi ska ha.

USA hade ca 540 000 insatta och övriga länder (Korea, Thailand, Australien mfl) 65 000. Sydvietnam hade 850 000 man. Nordvietnam, inklusive FNL/Vietcong hade en styrka på ca 300 000 man 1968.

USA fick 58 220 dödade. Totalt dödades mellan 600 000 och 1 000 000 militärer på den Sydvietnamesiska sidan. Nordvietnam fick se mellan 580 000 och 1 600 000 militärer och gerillasoldater dödade. Sett till de "ockuperande" utländska styrkorna så förlorade "gerillan" 10x så många. Dessutom dödades mellan 1 400 000 och 4 000 000 civila.

Man kan titta på några av de intensivaste striderna under USA:s inblandning, t ex Tet-offensiven 1968. Nordvietnam fick ca 45 000 dödade, varav 17 000 under den första fasen. På Sydvietnamesiska sidan dödades 5 000 man under första fasen. "Gerillakrigarna" tog alltså 3x så stora förluster som "ockupanterna". Hälften av Nordvietnams styrkor under offensiven var dessutom inte FNL/Vietcong, utan nordvietnamesiska reguljära armetrupper.

Man kan titta ännu djupare, t ex på stadsstriderna i Hué under den sydvietnamesiska motoffensiven. USA fick 216 dödade, Sydvietnam 452 och Nordvietnam fick mellan 2 400 och 8 113 dödade. "Gerillakrigarna" hade i princip minst 10x så många dödade som amerikanarna.

När den Nordvietnamesiska armén till slut tågade in i Saigon så var det med stridsvagnar, inte med gerillasoldater.

Slutsats
Vietnamvillfarelsen är att det skulle vara "billigt" att satsa på ett gerillaförsvar. Det visar på gerillaförsvarsförespråkarnas förakt för liv - döda medborgare ses alltså som billiga. Verkligheten talar istället om 3x till 140x så många döda för gerillasidan och de civila som för "ockupanterna". Man kan förmoda att det inte är gerillaförsvarsförespråkarna som skulle vara de som förväntas dö i drivor, utan det skulle förstås vara andra än dem själva.

Här har jag inte heller gått in på de ekonomiska konsekvenserna av ett av gerillakrig totalförstört land.

Tvärt om kan man dra slutsatsen att de som förespråkar ett gerillaförsvar helt enkelt inte vet vad de talar om. Eller gärna vill se sina grannar dödade i drivor.

Länk

[Fordon]

Ursprungligen postat av Kallsone

Nu vet jag inte om du är ironisk. Men mer pengar till försvaret!

Sen skall pengarna läggas på rätt saker också.

http://www.newsmill.se/artikel/2012/...-systemkollaps

Läste också idag att PRIO kostade 2 miljarder att ta fram.. vafan?

Nej jag va seriös, och artikeln som du länkade, länkar jag vidare.

[Exdiaq]

"I vårt närområde har samtidigt användandet av diplomatiska påtryckningar där militära maktmedel finns i bakgrunden blivit mer utbrett."

Ursprungligen postat av Claes Arvidsson

FOI är en av de myndigheter som av försvarsdepartementet uppmanats lämna in sina bedömningar av försvars- och säkerhetspolitiska sakförhållanden som kan påverka nästa inriktningsbeslut. Underlagen ska sedan utgöra underlag för den omvärldsbeskrivning som regeringen serverar Försvarsberedningen (om detta se post på ledarbloggen).

Så skriver forskarna Johannes Malminen, Niklas Granholm och John Rydqvist i inledningskapitlet Globala trender och tendenser – tilltagande osäkerheter ökar kraven på Sverige:

”Under den kommande tioårsperioden står Sverige inför försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska utmaningar. Försvarsmaktens materielsystem är i behov av förnyelse, ett nytt personalsystem ska införas samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna är begränsade. Dessutom pågår omfattande förändringar på geostrategisk nivå i omvärlden som skapar osäkerhet om de kapaciteter Sverige har behov av för att möta framtiden. De grundantaganden som lett fram till nuvarande lösningar utmanas.

Sedan den senaste genomlysningen av den säkerhetspolitiska omgivningen gjordes har mycket hänt. Georgienkriget tydliggjorde att Europas gränser fortfarande kan ritas om med militära maktmedel, inte nödvändigtvis vid förhandlingsbordet. Mellanstatliga konflikter är sannolikt även fortsatt en del av den strategiska miljön.

Vidare har interventioner för att störta diktaturer och stödja demokrati och mänskliga rättigheter i svaga stater, som i Afghanistan, blivit allt starkare ifrågasatta i många nyckelländer. Viljan till insatser och krishantering har inte försvunnit men väl försvagats under de senaste åren. Därtill har följderna av de arabiska upproren väckt förhoppningar om en positiv utveckling i Europas närområde, men också skapat oro för instabilitet på både kort och lång sikt när dessa länder söker nya former för sina inrikes och utrikes relationer. Inbördeskrig och konflikter har lett till att nya stater uppstått samtidigt som frön till nya motsättningar kan ha såtts.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen formas också av den ekonomiska kris som drabbat framför allt västvärlden och Europa. Viljan att vara med och påverka vår omvärld må finnas, men frågan är vilka resurser som står till förfogande framöver. En av krisens effekter är att många länder agerar mer kortsiktigt och inåtvänt.

Flera trender och tendenser talar för att en åternationalisering av internationella relationer har påbörjats, dvs. att stater börjar agera alltmer uni- och bilateralt snarare än multilateralt i säkerhetspolitiska frågor. För det första har den senaste tioårsperioden tydliggjort att det pågår storskaliga geostrategiska ombalanseringar. Den amerikanska dominansen i det internationella systemet som rådde efter det kalla krigets slut har ersatts med en alltmer multipolär situation. Ordningen i det internationella systemet har åter blivit mer flytande och svåranalyserad. Detta har lett till en begynnande omprioritering av stormakternas intressen och fokus eftersom deras relativa inflytande i världen har påverkats. Vissa ser sig tvungna att försvara sin position medan andra strävar efter ökat inflytande. Den ökade osäkerheten om den framtida geostrategiska utvecklingen medför att riskerna för militär rustning inklusive anskaffning av massförstörelsevapen accelererar.

I denna process av storskalig geostrategisk ombalansering är Kinas starka ekonomiska tillväxt och USA:s långsiktiga ekonomisk-politiska problem två av de mest centrala faktorerna. Men andra faktorer spelar också in: Rysslands väg mot ett allt mer auktoritärt styre och EU:s försvagning som följd av Eurokrisen är två andra. En följd av dessa utvecklingar är att det internationella systemet och formerna för mellanstatliga relationer håller på att förändras vilket ökar osäkerheten om den framtida globala maktfördelningen. Detta innebär en rejäl utmaning för Sverige. Hur och var ska Sverige bäst använda sina ekonomiska, politiska, militära och intellektuella resurser?

För det andra håller globaliseringstrenden på att förändras.1 På vissa områden kan den vidareutvecklas oförtrutet medan den saktar in eller t.o.m. minskar inom andra. Informationsteknologins utveckling har t.ex. medfört att allt större datamängder kan överföras till allt lägre kostnad. Detta har också medfört att kampen om tolkningsföreträdet har fått mer transnationell karaktär. Idéer formas, sprids och påverkar snabbare och på helt andra sätt nu och i framtiden. Enfrågerörelser och andra icke-statliga aktörer har därmed fått ett verktyg som kan möjliggöra mobilisering på gott och ont. Samtidigt har viljan till statlig återreglering och kontroll av flöden (människor, information, varor) förstärkts.

För det tredje har geostrategiska och ideologiska motsättningar förstärkts. Kapplöpningen om begränsade globala resurser har blivit allt tydligare och det pågår återigen en ideologisk kamp om statens roll och grad av inblandning i det globala ekonomiska systemet. Centraliserad och ofta auktoritär statskapitalism ställs mot den marknadsliberala och demokratiska västerländska modellen. Allt mer globalt orienterade statskapitalistiska stater utmanar den rådande ordningen där statens roll varit mer passiv och indirekt understödjande i globala ekonomiska relationer.

För det fjärde accelererar klimatförändringarna och dess konsekvenser blir alltmer påtagliga. Fler extrema väderhändelser, förändrade sjukdomsmönster, ändrade och ovissa skördeutfall, nya förutsättningar för internationell handel och överlappande territoriella anspråk är några exempel. Dessa utvecklingar skapar nya motsättningar och spänningar samt kan bidra till ökande kamp om resurserna och bl.a. leda till kraftiga fluktuationer i pris och tillgång på livsmedel och andra förnödenheter. Behovet av lagring för att minska riskerna ökar. Därmed utmanas den nuvarande logistikmodellen som präglats av ”just in time”-leveranser.

För det femte utsätts det multilaterala systemet som byggts upp under efterkrigstiden för påfrestningar. Behovet av långsiktigt samarbete och koordinerade åtgärder på global nivå är påtagligt för att akut hantera t.ex. den uppkomna ekonomiska krisen och de klimatologiska förändringarna. Resultatet har hittills varit skralt och de långsiktiga överenskommelserna lyser med sin frånvaro. Det är ännu för tidigt att dra slutsatsen att staterna har givit upp, men det är uppenbart att de söker efter alternativa lösningar. När länders förtroende för de multilaterala institutionerna försvagas söker de istället andra vägar, nationellt eller i nya konstellationer, ofta med stater de hyser förtroende för eller åtminstone där gemensamma intressen delas. Oväntade och ofta kortsiktiga initiativ och ageranden kan då bli följden.

För det sjätte är det sannolikt att ny militär teknik och nya koncept under de kommande tio till tjugo åren fortfarande främst kommer att utvecklas i västvärlden, men konkurrensen från andra aktörer kommer samtidigt att öka när det gäller produktion av krigsmateriel. Det är också troligt att om framtida teknikutveckling leder till stora genombrott, som idag inte kan förutses, så sker det sannolikt i väst. USA är fortsatt världsledande över hela bredden av teknologiutveckling, medan olika västeuropeiska länder, däribland Sverige, har spetskompetens inom vissa teknikområden. Ryssland har förmåga att utveckla teknik inom vissa fokusområden, men inte på USA:s nivå. En annan grupp av länder som har de ekonomiska resurserna, t.ex. Kina, Indien, Sydkorea och Brasilien, strävar långsiktigt efter att bygga en egen högteknologisk förmåga på det försvarsindustriella området genom teknologiöverföring och egen utveckling.

Teknikutvecklingens höga kostnader och snabba takt har lett till en generell trend där export och internationella tekniksamarbeten blir allt viktigare. Den försvars- och säkerhetsrelaterade teknologi som utvecklats i väst sprids därför till fler länder än tidigare. Inom en snar framtid kommer vi att se teknologiöverföring inte enbart från dagens ledande länder utan till nya framväxande försvarsindustriella länder. Dessa kommer i sin tur att överföra teknologiskt kunnande till nya aktörer. Avancerade teknologier blir därmed tillgängliga för fler stater och några kan komma i händerna på icke-statliga aktörer. I framtida konfliktområden riskerar Sverige därför att möta en större bredd av vapensystem som dessutom är mer sofistikerade. Osäkerheten om vilka strategiska effekter teknikutveckling och -överföring kan leda till har alltså ökat.

Sverige som globaliserad småstat måste anpassa sig när det internationella systemet förändras. Det innebär inte nödvändigtvis att Sveriges möjligheter kringskärs, men Sverige bör vidareutveckla sitt sätt att agera och reagera. Behovet av att återförsäkra sig i ljuset av mer osäkra och oklara framtida utvecklingar blir större. Det kan ske på olika sätt, t.ex. genom tillfälliga och mer permanenta samarbeten med likasinnade stater och genom att fortsatt verka för frihandel och utbyte med vår omvärld. Sverige kan också tydligare lyfta fram sina nationella intressen och värderingar i multilaterala fora, men samtidigt förbättra sin förmåga att kunna hantera påtryckningar av både ekonomisk, politisk och militär natur, enskilt och tillsammans med andra.

De senaste tio årens händelseutveckling har visat att de försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska frågorna blir allt svårare att särskilja. Exempelvis kan en till synes perifer utrikespolitisk fråga, som inbördeskrig i Kongo, piratverksamhet utanför Afrikas horn, fundamentalistiskt styre i Afghanistan eller revolt i Libyen på kort tid leda till svensk militär insats. Sådana insatser ställer långsiktigt försvarspolitiken inför svåra och kostsamma val och påverkar Sveriges säkerhetspolitiska ställningstagande och renommé i omvärlden. I vårt närområde har samtidigt användandet av diplomatiska påtryckningar där militära maktmedel finns i bakgrunden blivit mer utbrett.

Det ställer högre krav än tidigare på svensk förmåga att använda sina nationella verktyg, där försvars-, säkerhets- och utrikespolitik står i samklang. Klarar inte Sverige detta är risken att Sverige uppfattas som ett underskottsområde för regional säkerhet. Sverige behöver vidta åtgärder för att enskilt och tillsammans med andra även fortsättningsvis kunna ge ett substantiellt bidrag till såväl närområdets stabilitet och säkerhet som internationell kris- och konflikthantering.

Länk

[Exdiaq]

http://www.facebook.com/starkareforsvar

[Exdiaq]

Ursprungligen postat av Lars Gyllenhaal

Amfibiekårens nedläggning eller återkomst?

ÖB flaggade under sommaren om en möjlig massiv förbandsnedläggning och Wiseman tog nyligen upp att om inte hela marinen ryker så är faran inte över för amfibiekåren. För den norska motsvarigheten är läget tvärtom.

Senast igår påminde den norska regeringen om att man vill stärka försvaret i Nordnorge och man satsar på att bygga upp en "arktisk insatsstyrka", en sorts motsvarighet till de ryska arktiska brigaderna med "kustjägarkommandot på Trondenes i förarsätet". Kustjägarkommandot, KJK, är Norges motsvarighet till amfibiekåren i Sverige. Trondenes ligger utanför Harstad, ovanför polcirkeln.

Medan framtiden för amfibiekåren, sedan 2005 bestående av en enda bataljon, är oviss satsas det alltså på de norska kollegorna.

För den som följt med i svensk försvarsdebatt de senaste dagarna kan det verka som om läget enbart ser mörkt ut men samtidigt kommer signaler om förändringar i svenskt synsätt på utvecklingen i närområdet. Härom veckan blev en analys av Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) offentlig i vilken det bland annat heter: "I vårt närområde har samtidigt användandet av diplomatiska påtryckningar där militära maktmedel finns i bakgrunden blivit mer utbrett". Lite senare skriver FOI-analytikerna ovanligt kritiskt "Det ställer högre krav än tidigare på svensk förmåga att använda sina nationella verktyg, där försvars-, säkerhets- och utrikespolitik står i samklang. Klarar inte Sverige detta är risken att Sverige uppfattas som ett underskottsområde för regional säkerhet."

Sker då någon förändring på det försvarspolitiska planet? Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) redovisade tidigare i år en ny syn på utvecklingen i närområdet. Från Mats Johansson, en av moderaterna i riksdagen, kom ett utspel på DN Debatt härom veckan.

För nytillkomna läsare kan tilläggas att den norska regeringen höjde försvarsanslaget med sju procent i vintras och i juni beslutade sig för den största investeringen i armén genom tiderna.

Antalet ryska amfibiebataljoner (marininfanteri) baserade vid Östersjön är enligt öppna källor fem. Vid Barents hav nio. Därtill mindre enheter. Rysslands marininfanteri har till skillnad från nordiska motsvarigheter en hel del pansar och skall enligt ryska öppna källor vara helt ombeväpnade 2015.

Länk

[LoveMachine]

Försvarsfrågan är verkligen besvärlig för mig personligen. Jag tror på att vi behöver ett försvar och ett försvar med tillräcklig numerär och utrustning för att kunna göra något annat än att död "hjältedöden". Jag tycker därför att vi kanske hoppat i galen tunna när planen (i den mån det fanns en plan) var att försvara Sverige i utlandet. Internationella missoner i all ära men man bör sopa framför egen port först. Nu är vi kanske vassare men så få att det nästa är fånigt.

Jag kan erkänna att jag är en värnpliktskramare och hade helst sett att vi inte hade ett yrkesförsvar. Det är det väl ironsikt att jag är GSS/T (Gruppbefäll-Soldat/Sjöman tidvistjänsgörande). Kanske ännu mer med tanke på att jag till vardags är fysikdoktorand och inte riktigt ingår i målgruppen. Men för mig så är just GSS/T i nuläget enda sättet att behålla numerären. Försvarets syfte är, i mina ögon, att ge oss som land möjligheten att tillsammans kunna föra den politik vi vill utan rädsla för att någon ska säga åt oss att vi inte för göra/tycka så. För det finns många mäktiga länder som inte delar våran uppfattning om abort, HBTQ-frågor, miljöskydd med mera. Därför tycker jag att det är viktigt att försvarsmakten till så stor del som möjligt utgör ett tvärtsnitt av befolkningen. Om man som organisation inte står för samma värderingar som landet så är man en i längden ineffektiv försvarsmakt. Eller som jag gillar att sammanfatta läget.

"Om man inte tror på det man slåss för är man ingen soldat, bara ett vapen."

Därför är den lilla politiska debatt som finns väldigt komplicerad för mig personligen. Politiskt tillhör står jag mycket närmare det vissa skulle kalla stenkastarvänstern än nymoderater och batongliberaler. Det är därför snudd på omöjligt att hitta något vettigt alternativ. Dessutom är försvarsfrågor något som bör göras upp på bredast möjliga front för att man ska ha politisk trovärdighet och kunna bedriva den typen av långsiktiga arbete som krävs.

Oavsett inriktning så bör man allvarligt fundera över vad som är kraven, vad som krävs och vad det kommer kosta. Inte sätta budget och sedan ge nya uppgifter. Nu så verkar det inte finnas en vision. Nya JAS39-E/F kommer behövas. Men om man lägger sig under en vettig lägstanivå och dessutom utan att skjuta till pengar så blir det en nya gökunge. Visby-korvetter som redan innan de är färdiglevererade och utrustade gått en tredjedel av sin livstid ser knappt bra ut på pappret. Ett budgetsystem var enda besparingar är att man inte få fram reservdelar och måste ställa in dyra övningar. Fortifikationsverket är sedan ett kapitel i sig självt. De fick byggnader som Försvarsmakten byggt och betalat av. Sedan hyr man ut dem till Försvarsmakten för "marknadshyra" när Försvarsmakten inte har någon annan att vända sig till och Fortifikationsverket inga andra kunder. Det är i grunden ett nollsummespel undantaget Fortifikationsverkets vinst.

Så sammanfattningsvis: planera, budgetera, effektivisera och expandera.

Edit: Förövrigt anser jag att vi bör alliera oss med nordiska länder, inte NATO. När skiten träffar fläkten i ett nordiskt land så kan vi ändå ge oss fan på att vi står på tur. Gemensam spaning, träning och planering är guld värt.

[Exdiaq]

Ursprungligen postat av LoveMachine

Så sammanfattningsvis: planera, budgetera, effektivisera och expandera.

Edit: Förövrigt anser jag att vi bör alliera oss med nordiska länder, inte NATO. När skiten träffar fläkten i ett nordiskt land så kan vi ändå ge oss fan på att vi står på tur. Gemensam spaning, träning och planering är guld värt.

Låter bra. Kan hjälpa mycket med att ha rätt man/kvinna på rätt plats. Ett exempel:

Under gårdagen så presenterades den slutliga sammansättningen av försvarsberedningen som ska bereda underlaget till det kommande försvarsbeslutet 2015, då framtiden för det svenska försvaret ska fattas av riksdagen. Ett helt avgörande beslut för svensk säkerhetspolitik och framförallt Försvarsmaktens framtid. Kommer vi efter detta beslut få se fortsatta förbandsnedläggningar och en fortsatt underfinansierad verksamhet där försvarsmaterielen inte kan omsättas. Eller går vi mot en ljusare försvarspolitisk framtid?

Vilka människor är det då som kommer att få förtroende av svenska folket (nåja..) att ta fram beslutsunderlaget till riksdagen, och framför allt att ha det stora ansvaret för Sveriges framtida säkerhet vilande på sina axlar? Här nedan följer en ytterst kortfattad och subjektiv summering av de tolv representanterna. De får även stämpel RÖD eller GRÖN beroende på om de bedöms ha den politiska ambitionen att satsa på försvarsfrågan även i budgetsammanhang (grön), eller om ledamoten utgör en uppenbar risk för en fortsatt försvagning av Sveriges försvar (röd).

I försvarsberedningen finns representanter från samtliga politiska partier. Moderaterna och Socialdemokraterna har tre representanter varedera, och övriga partier har en representant. Totalt 12 ledamöter och Cecilia Widegren(m) är av Försvarsminister Karin Enström(m) utsedd till ordförande.

Cecilia Widegren (m) RÖD
Widegren som är moderaternas försvarspolitiska etta har inte imponerat alls i samband med försvarsfrågorna. Var den person inom moderaterna som myntade uttrycket "Analys först - därefter utgift" trots att det egna partiet agerar precis tvärt om, senast i JAS-frågan. Hänvisar ofta till den så kallade NATO-utvärderingen av Försvarsmakten och tar den som en fullständig sanning trots att utvärderingen är gjord mot en pappersprodukt och inte verkligheten. Det oroväckande med Widegren är att de mest märkliga sakerna framförs som absoluta sanningar. Har en tendens att förminska vikten av försvarsfrågor på ett oroväckande nonchalant sätt och har ringa, till ingen erfarenhet av försvarsfrågor från sin tidigare karriär. Widegren är sina chefer Reinfeldt/Borg trogen och kommer sannolikt inte att verka för en utökade ekonomisk ram till Försvarsmakten. Därför den största röda stämpeln som går att uppbringa.

Hans Wallmark (m) RÖD
För Wallmarks del hade man nog kunnat lägga ett karbonpapper på bedömningen av Widegren. Har inte imponerat alls, och det som ibland sipprar ut är ofta nonsens som bara bekräftar partilinjen, d.v.s. inga mer pengar till Försvarsmakten. Senast denna debattartikel där merparten mer eller mindre uppfattas som rent påhitt. Duon W&W är tillsammans med västerkanten de mest oroväckande inslagen i försvarsberedingen. Därav ytterligare en stor röd stämpel. Annicka Engblom(m) hade varit ett betydligt bättre val än Wallmark p.g.a. engagemang och viss sakkunskap, men det kanske är just dessa anledningar som gjorde att Engblom istället fick den mindre tacksamma uppgiften att utreda något som inte går att utreda, nämligen luftförsvaret efter år 2040.

Sofia Arkelsten (m) RÖD
Arkelsten som tidigare var partisekreterare och fick avgå efter lite kontroverser är en riktig högoddsare inom försvarsberedningen då hon aldrig varit aktiv inom försvarspolitiken, och inte heller är ledamot av försvarsutskottet. Att man placerat in Arkelsten i beredningen beror sannolikt på att hon är ordförande i utrikesutskottet. Det är förmodligen ett klokt beslut där syftet är att få in kompetensen i samband med omvärldsanalysen. Annicka Nordgren Christenssen gjorde bedömningen (på twitter) att Arkelsten och Ahlin, båda från utrikesutskottet enbart kommer att sitta med inledningsvis. Jag tror säkert att Arkelsten kommer att göra ett gott arbete med "sin del" i beredningen, men får trots det en röd stämpel, om än inte lika stor som W&W, vilket mest beror på den bedömda lojaliteten med partilinjen som säger att "man ser en prolognerad budget framför sig".

Peter Hultqvist (s) GRÖN
Att Hultqvist som socialdemokrat får den gröna stämpeln och samtliga moderater får rött måste vara helt unikt. Vem trodde att moderaterna så enkelt skulle släppa en av sina paradgrenar? Men det är nya tider nu, och nya moderater. Hultqvist då. Han har vid flera tillfällen uttalat sig i ordalag att han inte är nöjd med finansieringen av Försvarsmakten och att försvarsberedningen har ett viktigt förtroendeuppdrag framför sig som man måste förvalta väl och påstår sakligt att man inte får luras av orealistiska skönmålninga. Det är dessutom alltid lättare att sitta i opposition och dessa två faktorer gör att Hultqvist närvaro i beredningen kan vara positiv om man hoppas på en sund och förhoppningsvis även finansierad försvarspolitik. Hultqvist får därför en grön stämpel.

Åsa Lindestam (s) RÖD
Att rektor Lindestam från Söderhamn fick en plats i försvarsberedningen är mycket förvånande? Hon har vad jag vet inte skrivit en debattartikel eller engagerat sig i försvarsfrågor och Försvarsmaktens framtid i någon större omfattning den senaste tiden. Ett namn som Peter Jeppson(s), från försvarsutskottet och dessutom sjöofficer, hade förmodligen kunnat bidraga på ett bättre sätt med såväl engagemang som sakkunskap inom vissa områden. Det enda som går att finna från Lindestam i försvarsdebatten (i närtid) är ett blogginlägg från i somras då hon hoppades på att få en plats i beredningen, vilket hon fick.. Det som eventuellt skulle tala för Lindestam är att hon följer Hultqvist linje, och att hon faktiskt ifrågasätter den nonchalering av hotbildsbeskrivningen som moderata representanter levererar. Bra! Men Åsa du får ursäkta, det räcker inte att bara tycka att det är kul och intressant att sitta i en försvarsberedning. Man måste åtminstone ha viss sakkunskap i ämnet för att kunna diskutera hotbild, förmågor och kunna skapa sig en bild av vad FM resurser kan åstadkomma. Där tror jag att det finns relativt stora kunskapsluckor. Detta sammantaget leder till en röd stämpel. Men förhoppningsvis kan Lindestam överraska?

Urban Ahlin (s) RÖD
Ytterligare en utrikespolitiker från utrikesutskottet. Ahlin må kanske vara insatt i utrikespolitiska frågor, men jag har fått revidera min preliminära stådpunkt rörande Ahlin i försvarsfrågan då jag läst på lite mer, skapat mig en egen uppfattning, och fått ett och annat tips. Ahlin verkat ha gjort det till sin grej att tycka om försvarsrelaterade detaljer som han varken har kunskap om eller mandat att avgöra. Hittade några tidigare inlägg där Ahlin är inblandad här, här och här. Med lite mer kött på benen så får Ahlin nu den röda stämpeln.

Allan Widman (fp) GRÖN
Här har vi bojen i bukten. Mer grönt än så här blir det inte. Utan Allan Widman och han ständiga kamp för att försöka få ordning på försvarspolitiken så hade försvarsberedningens samlade kompetens inom området inte varit särskilt stor. Allan har ständigt varit aktiv i försvarsdebatten på bloggen Strilaren II. Men frågan är om Allan själv orkar kämpa för att en riktig omvärldsanalys genomför och att rätt slutsatser dras utan att de moderata ekonomiska aspekterna inte tillåts styra i rapporten? Orkar Allan försöka förklara för de andra hur saker egentligen ligger till och vad ordet försvarsförmåga egentligen innebär?

Staffan Danielsson (c) RÖD
Staffan får ursäkta den röda stämpeln, för egentligen är nog Staffan en klok försvarspolitiker. Men trots att Danilesson släppt hörnflaggan som det står vindkraft på, och numera engagerat sig riktigt bra i försvarspolitiska frågor så är känns det som "breda politiska uppgörelser" och "tidigare uppgörelser" inom Alliansen står över försvarspolitiskt civilkurage. Jag tror egentligen Staffan, precis som många andra, egentligen förstår att den Försvarsmakt politikerna skapat genom tidigare nedskärningar och avveckligar knappt räcker till att försvara huvudstaden. Till Staffans fördel kan sägas att han propagerat för att NATO-frågan ska tas med i beredningen. Kommer du att driva den frågan hela vägen Staffan, och är detta förankrat inom partiet? Jag hade gärna satt en grön stämpel här, men Staffan måste först övertyga lite mer, och våga bortse från tidigare uppgörelser och se verkligheten och omvärldsutvecklingen.

Mikael Oscarsson (kd) GRÖN
Lite av en doldis i försvarspolitiska sammanhang. Men trots detta har Oscarsson, när han väl uttalat sig, haft en tydlig argumentation. Eftersom Oscarsson redan uttalat att han anser att ytterligare 12mdr bör tillföras försvarsbudgeten, samt hans uttalanden i Almedalen angående försvarsekonomin så råder det nog ingen tvekan om att Oscarsson får en grön stämpel. Han vill dessutom se att Försvarsmakten återigen dimensioneras för försvaret av Sverige. Bra!

Torbjörn Björklund (v) RÖD
Är emot JAS-anskaffning, NATO, övningsverksamhet inom ramen för internationellt samarbete osv. Vänsterpartiet har aldrig varit någon ambassadör för ett starkt svenskt försvar och en stark Försvarsmakt. Att vänsterpartiet skulle stå bakom en rapport som kommer fram till att Försvarsmakten är helt underdimensionerad för att kunna möta en annan hotbild än den som moderaterna målar upp, och att omvärldsläget skulle ha förändrats till det sämre, vilket kräver ett större försvarsanslag än nuvarande är nog helt orimligt. Källor säger att Björklund skulle vara för ett starkt nationellt försvar. Men kommer hans parti att finansiera detta? Partifärgen är trots allt illröd, sådan är även färgen på den stora röda stämpeln då vänsterpartiet aldrig tidigare, och förmodligen inte nu heller är att betrakta som något parti som skulle lägga en extra krona till försvarsbudgeten!

Peter Rådberg (mp) RÖD
Här är det oklart. Rådberg är i vissa ljusa stunder mycket klarsynt när det gäller försvarspolitiken. Han har insett att det behövs en förnyad omvärldsanalys. Han förstår att det inte går att köpa JAS-flygplan inom nuvarande budgetram utan att det får stora konsekvenser för övriga delar av Försvarsmakten. Däremot kan Rådberg tänka sig att helt prioritera bort förmågor, han är emot allt vad som heter NATO, och han anser inte att det finns något hot mot Sverige. Han är en stor föresråkare av den så kallade "långtbortistandoktrinen" och han anser även att det är viktigare att kunna hantera cyberattacker än det traditionella försvaret. Miljöpartiet har aldrig prioriterat Försvarsmakten och lär inte göra det nu heller, de har tidigare kunnat tänka sig att sänka försvarsanslaget ytterligare. Den illröda stämpeln får fortsätta jobba.

Mikael Jansson (sd) GRÖN
Jansson företräder ett parti som vill se ett starkt försvar och stöttar ÖB i hans framställning om behovet av en utökad försvarsbudget. Man har i sin skuggbudget det i särklass högsta försvarsanslaget av samtliga politiska partier vilket är mycket positivt. Men frågan är om någon annan i beredningen kommer att lyssna till Janssons argument, och framförallt kan Jansson argumentera tillräckligt bra? Jansson har inte varit särskilt aktiv i media och debatt i försvarsfrågor. I ärlighetens namn har jag nog aldrig ens hört Jansson argumentera för Försvarsmakten mer än i ett fåtal artiklar som den här. En stor nackdel med SD är att man är emot ett NATO-medlemskap, något som mer eller mindre är ofrånkomligt när Försvarsmakten är så underdimensionerad som nu. Oavsett vilket så är Sverigedemokraterna att lita på - i försvarsfrågan. Skönt att kunna avsluta med ytterligare en grön stämpel.

Sammanfattningsvis
Detta är självklart en högst subjektiv bedömning och en lek med stämplar och färger. Men bakom detta så finns också verkligheten, och frågan är HUR långt bort från verkligheten och sanningarna min enkla bedömning ligger?

Uppdaterat 120916 kl 11.20
Efter en natts sömn med (mar)drömmar om den kommande försvarsberedningen så sammanfattar jag nu läget enligt följande. Vi konstaterar att vi nu har åtta röda och fyra gröna. En överhängande majoritet för de röda stämplarna vilket innebär att det mer och mer ser ut som att den sammansatta gruppen kommer att leverera ett reultat som inte kommer att stärka svensk försvarsförmåga på något sätt alls. Bedömningen av Staffan Danielsson är osäker, kan likväl bli grön om Staffan visar upp lite försvarspolitiskt civilkurage (f.ö. märkligt ord) och tar sitt ansvar för svensk säkerhets- och försvarpolitik.

Sannolikheten för att moderaterna skulle gå emot partilinjens prolongerade ekonomi är högst osannolikt och kommer förmodligen verka i det dolda för att analysen ska passa in i den förutbestämda ekonomin. W&W kan vara de två som slår i sista spiken i den försvarspolitiska kistan.

Som man brukar säga, den som lever får se!

Och rubriken Lekmännens år...
Ja, "amatörernas afton" (ursäkta Widman) var ju redan upptaget, så det fick bli en variant.

I övrigt är jag för ett tätt försvarssamarbete mellan Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. Det görs en del för tillfället, exempelvis Hemvärnet (och nordiska motsvarigheter) i gränstrakter övar tillsammans. Men det är inte fullgott.

Problematiken med att försöka ställa sig utanför NATO i ett sådant läge är att Danmark och Norge redan är med i NATO. Har vi förpliktelser gentemot dessa genom solidaritetsförklaringen från 2008 och eventuellt genom en försvarsunion kommer vi oundvikligen behöva spela på NATO-pianot vare sig vi vill det eller ej.

[Exdiaq]

"Försvarsmaktens underlag till regeringen är hemligt, men det är framför allt utvecklingen i Ryssland, Östersjöområdet och på sikt i Arktis som bekymrar."

Ursprungligen postat av Mikael Holmström

Nya hotbilder i hemlig rapport

För första gången sedan kalla krigets slut 1991 utmanas Sveriges stabilitet, välstånd och fred. Det framgår av delvis hemligstämplat material som regeringen begärt fram inför nästa försvarsbeslut 2014, och som SvD tagit del av.

När regeringen den 25 augusti på SvD Brännpunkt kom med nyheten att Sverige ska köpa 40–60 Super-JAS och öka försvarsanslaget, motiverades det med att vi lever ”i en orolig tid”.

Det var den första officiella signalen om att den lugna omvärld som vi i Sverige tagit för given sedan 20 år kan vara på väg att gå förlorad.

Nu kommer nämligen en hel rad alarmerande varningar från tre statliga myndigheter som på regeringens uppdrag dragit ut dagens trender.

Det nya materialet är ett första underlag för regeringens försvarsberedning. Den tillsätts inom kort och ska förbereda riksdagens försvarsbeslut 2014.

Sedan 1990-talet har Sverige kunnat dra fördel av en positiv trend där europeisk integration, ömsesidiga beroenden och nedrustning dominerat. Men i det material som nu begärts in av försvarsdepartementet betonas även riskerna för en motsatt utveckling, både i vårt närområde och globalt (se grafiken).

Eurokrisen visar att EU-samarbetet inte är så starkt som Sverige utgått ifrån. I en av rapporterna finns det ett scenario som ingen officiell företrädare ens har vågat tala om: kollaps för hela EU-samarbetet.

–Det finns en risk att EU kollapsar – vad gör vi då för att detta inte ska hända? Det är inte alls givet att vi går mot en solklar utveckling mot en bättre framtid. Vi anger de områden som man bör diskutera och analysera, förklarar överdirektör Nils Svartz vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, som är en av de tre myndigheterna.

Sverige har sedan 2008 genom en solidaritetsförklaring ensidigt lovat att militärt hjälpa EU och Nato-grannar som hotas. I klartext: Finland, Estland, Lettland och Litauen. Underförstått har Sverige i gengäld räknat med att få hjälp västerifrån om vi själva skulle hotas. Men denna kalkyl framstår nu som alltmer osäker.

–I Västeuropa drar man ner på försvarsambitionerna, samtidigt som USA skiftar fokus från Europa till Asien – det är ett orosmoln. Europa saknar redan i dag förmåga att hantera kriser i sitt närområde på egen hand, vilket Libyen-insatsen visade, säger brigadgeneral Dennis Gyllensporre vid Försvarsmaktens ledningsstab.

Försvarsmaktens underlag till regeringen är hemligt, men det är framför allt utvecklingen i Ryssland, Östersjöområdet och på sikt i Arktis som bekymrar.

–I Ryssland ser vi en påtaglig militär upprustning och en politisk utveckling som gör Ryssland svårbedömt; vilken reell militär förmåga kommer man att ha, under vilka omständigheter finns politisk vilja att sätta in militära maktmedel? Både Östersjön och Arktis får en ökad ekonomisk och strategisk betydelse när det gäller råvaror och handelsvägar. Att skydda dessa tillgångar blir ett nationellt säkerhetsintresse. Med ökad militär förmåga följer risker för eskalering där militära maktmedel sätts in, säger Dennis Gyllensporre.

Konflikten mellan Ryssland och USA om missilförsvar påverkar Sverige redan i dag. Nya ryska luftvärnssystem och markrobotar (S400/SA 21 och Iskander) i ryska enklaven Kaliningrad når marin- och flygförband i sydöstra Sverige. USA:s missilförsvar kan uppträda på fartyg i Östersjön. Nato kan inte försvara sina baltiska medlemmar utan att utnyttja svenskt luftrum.

–Vi riskerar att dras in från första timmen i en konflikt. Geografiskt och politiskt kommer vi inte undan att ta ett militärt ansvar för vårt närområde. Därför måste vi ha rätt mix av stridskrafter till lands, i luften, till sjöss och i cyberkrigföring. Om vi uppfattas som ett underskottsområde för säkerhet, ökar osäkerheten om vad vi står för. Omvärlden kan då utnyttja situationen genom att testa och utmana oss, varnar Johannes Malminen, enhetschef vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Sedan det kalla kriget slut har Sveriges försvarsanslag halverats, räknat som andel av bruttonationalprodukten (från 2,5 procent 1991 till 1,2 procent 2012). I sin rapport påpekar FOI att det nya osäkra läget kan tvinga Sverige att satsa mer på sitt försvar. Ett annat alternativ är att skaffa sig en bättre återförsäkring.

–Återförsäkring börjar med stärkt egen förmåga, men det kan också ske genom ökat samarbete inom Norden, EU eller med Nato. Det viktiga är att vårt försvar, vår säkerhetspolitik och utrikespolitik står i samklang med varandra, säger Johannes Malminen vid FOI.

Länk

[Rabiat]

Ursprungligen postat av Kallsone

Nu vet jag inte om du är ironisk. Men mer pengar till försvaret!

Sen skall pengarna läggas på rätt saker också.

http://www.newsmill.se/artikel/2012/...-systemkollaps

Läste också idag att PRIO kostade 2 miljarder att ta fram.. vafan?

Dessvärre var Försvarsmakten tvungen att följa LOU vid upphandlingen av systemet. Inte nog med att lagen gör upphandlingar väldigt dyra och långdragna, den gör även att kostnaden för ett system blir betydligt högre än den behövt vara då en billig, men dålig, konsult måste väljas framför en lite dyrare men väl kvalificerad. Med dålig bemanning tar projekt sjukt mycket längre tid, då man gång på gång gör helt åt helvete fel.

[LoveMachine]

Det där illustrerar väldigt väl mitt dilemma. Socialdemokraterna är väl så åt långt höger som jag kan gå om jag ser till helheten. Men där finns inte så mycket att hämta och än mindre ängre åt vänster. Partipiskan är stark i alla läger. Allan Widman har jag träffat och pratat med och har respekt för. Men tyvär så gäller inte det samma hans såkallade liberala parti.

Ursprungligen postat av Exdiaq

Problematiken med att försöka ställa sig utanför NATO i ett sådant läge är att Danmark och Norge redan är med i NATO. Har vi förpliktelser gentemot dessa genom solidaritetsförklaringen från 2008 och eventuellt genom en försvarsunion kommer vi oundvikligen behöva spela på NATO-pianot vare sig vi vill det eller ej.

Det är i allra högsta grad sant och vi följer till stor del NATO-standard. Problemt är att vi ofrånkomligen skulle vara en väldigt liten aktör i en (vacklande?) allians som i grunden styrs av ett land, USA. Med våra nordiska grannläder så skulle vi vara med jämlika. Det skulle inte finnas en supermakt och en massa bihang. Jag upplever att ska man lova att komma till undsättning så är det bra att man synkar något så väl i sin omvärldssyn vilket jag tycker gäller ganska väl inom norden. Att förbinda sig att samarbeta med NATO för att försvara Norge är inte nödvändigtvis samma sak som att förbinda sig att samarbeta med Norge för att försvara NATO.

Dessutom så har framför allt Sverige, Norge och Finland olika specialliteter som jag tror skulle komplettera varandra väldigt väl. Danmark har inte riktigt samma rysskräck som oss övriga och rent spontant kanske andra prioriteringar. Det finns dessutom en strategisk fördel och tillika risk med en allians med Danmark. Vi kan rätt enkelt stänga av Östersjön vilket vissa intressenter inte skulle uppskatta det minsta. Det i sig kan till och med öka hotbilden mot Sverige