Citat:
Ursprungligen postat av Nitrometan
Om du tänker på farten ner så ordnar sig djupet.
Du har varit med förr. Du ska se att du kommer ihåg det när du kommer på flaket. Som en gammal cirkushäst i manegen.
|
Jo det är jag medveten om. Med rätt hastighet bryter jag parra och gör dessutom betydligt lättare böjar.
"Som en gammal cirkushäst i manegen"
Ha ha, den gillar jag. Hästar är goda:-)
Dom har också ett väldigt långt minne. När jag var liten hade vi en granne som var bonde av den gamla skolan. Han körde hem timmer med häst och vagn och använde bara traktor i nödfall. Hästen hette guldkap och var en stor arbetshäst- nordsvensk eller nåt sånt. Jag gillade hästen och gick ofta och hälsade på. Min mor hade inte nåt emot mina äventur hos Harald (bonden), även om hon kanske tyckte att jag luktade lite väl mycket när jag kom hem.
Hur som helst...när jag blev lite äldre lärde jag mig av några äldre barn att sätta fast potatisknopp på en böjlig asp eller annat träslag. Sedan kunde man slunga iväg potatisknoppen med väldig fart över imponerande distanser.
En dag fick jag ett "psykbryt" och ställde frågan till mina kompisar om vi kunde skjuta hela vägen ut till hästhagens mitt. Sagt och gjort; vi testade och japp, det gick bra. Hästen gillade naturligtvis inte detta och gjorde allt den kunde för att komma undan (det gick inte så bra).
På kvällen när jag skulle lägga mig fick jag otroligt dåligt samvete för att vi hade varit dumma mot hästen. Jag gick ner och hälsade på honom dagen efteråt för att döva samvetet. Hästen kom emot mig när jag ropade på honom, och inte med en min visade han någon rädsla efter gårdagen. Jag sträckte in en hand för att stryka honom på mulen. Hästen sträckte fram nosen och vips hade han bitit tag i mitt pekfinger så att jag inte kom loss.
Det gjorde otroligt ont, säkert lika ont som det hade gjort för hästen dagen innan. Jag skrek och skrek, och Harald kom springande. Hästen släppte först när Harald slog till honom ordentligt på mulen. Jag lärde mig min läxa och gick med ett mörkblått finger för en tid. Jag och hästen blev faktiskt kompisar igen och jag var aldrig mer dum mot något djur. Mycket kan man säga om dem, men de är både intelligenta och har ett gott minne. Dessutom smakar de gott