Jag har en regel varje gång jag deffar: När jag har tappat så mycket fett så att omgivningen börjar klaga, då avslutar jag deffen. Jag ser det i ett vitt perspektiv: I grund och botten är anledningen till att deffa att man vill må bättre, och den viktigaste faktorn för välmående är att ingen klagar på en.
Nu har jag blivit så tjock så folk har börjat klaga på att jag har för mycket fett. Enligt ovan nämnda logik så är det alltså dags att påbörja en deff.
Till och med min mamma har börjat kalla mig för tjock. Och då har ändå alla mammor en instinkt att alltid tycka att deras barn är för smala. Jag är helt säker på att till och med mammorna till sumobrottare brukar säga ”jag tycker du är lite mager, äter du ordentligt?” till sina barn. Så när ens mamma säger att man är tjock, då är det illa.
Jag startar här en journal separat för min deff, som inleds idag. All träning redovisar tillsvidare här. Denna journal blir en direkt fortsättning på min förra, den här:
https://www.kolozzeum.com/forum/show...84#post8385884
Den här gången tänkte jag deffa sakta och ostrikt, av flera skäl. Dels tänker jag mig att en långsam deff sparar muskler. Jag brukar alltid tappa enorma mängder muskler och styrka när jag deffar. Musklerna försvinner så fort så de ger ifrån sig ett pysande läte. Nu brukar min kropp alltid ge ifrån sig ett pysande läte iallafall, eftersom jag är så gasig i magen, men ändå.
Dels så är det bra av sociala skäl att deffa ostrikt. Omgivningen brukar känna ett intensivt hat mot deffare. Om man säger att man försöker gå ner i vikt hamnar ens sociala status någonstans mellan ”folk som lyssnar på dansband” och ”folk som har strumpor i sandalerna”, vilka båda ligger strax under nynazister.
Hur jag tänkte gå tillväga rent praktiskt är att helt enkelt låta mättnaden styra; istället för att äta mig ”rejält mätt” så ska jag sikta på ”med nöd och näppe mätt”. Plus öka mitt redan rätt höga proteinintag. Vi börjar med det, så får vi se hur det går.
Jag vägde mig nypinkad i morse, vågen visade 87.0 kg. Det var inte så farligt som jag hade trott; mitt PB i fetma är 90 kg. Det är i och för sig möjligt att jag hade tre kilo mer muskler då när jag vägde nittio. Men men.
Jag har ingen målvikt eller deadline.
Nu kör vi så det ryker (eller jag kanske ska säga ”pyser”).