Citat:
Ursprungligen postat av trädgårdsmöbel
1 miljon muslimer i Sverige och en överväldigande majoritet muslimkramare/apolegeter bland svenskar gör mig väldigt mörkrädd.
|
Jag tänker mer och mer att man får gilla läget. Jag löper låg risk att bli utsatt för de faror jag velat påtala finns hos muslimer som grupp, och de som ofta löper större fara, kvinnor och manlets, vill hela tiden påtala muslimers förträfflighet. Och tysta all form av kritik och dialog via uthängning och mobbning.
Någon gång måste man behandla folk som vuxna nog att leva med konsekvenserna av sina egna val.
Imo är det en form av martyrskap att försöka skydda naiva svenskar från sin egen naivitet och kärvare kulturers våld. Jag har noll lust att vara martyr. Svenska kvinnor och män får väl gå runt och känna sig rädda på stan och då och då bli skjutna, sprängda, mördade, våldtagna eller misshandlade.
Om jag hamnar i en sån situation kommer jag inte lyfta ett finger för en främling. Inte förrän vi faktiskt kan prata om de problem som förekommer tänker jag riskera mig själv mot något som folk hävdar inte ens sker eller kan ske.
Får samma känsla i den andra tråden där man tydligen ska dö för Sverige för att det är manligt eller något. Som en jäkla drönare

Dö för att försvara ett land som hävdar att saker du ska försvara landet och dess invånare från en inte ens finns, det är absurt.
" Du är rasistisk och dum och hatisk om du påtalar Islams problem men gude nåde dig om du inte riskerar ditt liv för att försvara samma kvinna från våldtäkt som sannolikt skulle hånat dig för dina varningar"
Nu vet jag att det är mycket puckomacho ingrott i folk här men någon slags motkrav är imo rimligt. Snarare omanligt att bara vika sig för grupptryck "jag ska göra som jag förväntas, aldrig kan saker bli så skeva att jag avstår rollen som läggs på mig när det passar".