|
Kan man bli underlig av ensamhet?
Nu menar jag alltså Ensamhet med stort E. Jag syftar inte på att vara själv för att plugga eller jobba eller annat, eller att lite bistert konstatera att polarna gått iväg på sitt utan att fråga om man vill följa med. Nej, alltså ensamhet när den slår en som en stenhård painriche i pannbenet, när den lägger sig som nyliat hö på synnerligen otrevliga ställen i ens lekamen
|