Mental status?

[Saga]

Är det bara jag som blir helt sinnes när vågen inte visar framgång trotts stenkoll på intag och förbränning? Jag tycker jag gör precis allting rätt men vågen bara hånar mig. Jag jävlat bryter ihop! Är jag helt störd som känner så?

Är det bara jag som vill yxmörda omgivningen när jag väljer annan mat än det som bjuds och då blir kallad anorektiker och dyligt?

Är det så fel att ha ett mål man vill uppnå och inte tänker ge sig fören man nått dit, kosta vad det kosta vill?

Min omgivning är högst oförstående, alla utom en svägeska som också tränar och försöker äta bra. Tydligen är det mycket onormalt att väga allt man äter, räkna innehåll, träna istället för att omgås eller stiga upp innan tuppen för att hinna springa för att restan av dagen är fullbokad. Tydligen ska man vara nöjd och "normal". Men jag är inte nöjd! Och vad är normal?! GAH! Varför måste man försvara sig hela tiden för att man inte vill vara normaltjock, normalorutig på magen eller ha en normalfet röv!

(Blir man sån här när man gått på diet länge? Jag är slut i huvudet.)

[Ronn]

Såja lugn och fin, om du deffar ge det tid det kan stå still och plötsligt släppa, uppbundet vatten and all that.

För dina andra funderingar se denna tråd: http://www.kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=170452

[Springer]

Ursprungligen postat av Saga

(Blir man sån här när man gått på diet länge? Jag är slut i huvudet.)

Man blir grinig av att äta lite, helt klart. I alla fall jag.

[ISC]

Lite neurotisk är du kanske

Omgivningen blir svårt att göra något åt. Ignorera den eller byt ut den.