Att bryta ett ben eller leva helt utan risker?

[thatice]

Jag jobbar med gravt utvecklingsstörda, 4 snubbar i 55+ årsåldern som ej kan tala för sig och denna frågeställning har därför kommit upp i mitt huvud då jag vet vart jag står i frågan men jag är tämligen ensamen om min åsikt på jobbet så undrar jag om jag är korkad.

Om ni vart förlamad från bröstet neråt och behövde hjälp i vardagen av personligassistenter hade ni tyckt att det var värre att råka bryta en arm i en olycka än att aldrig för resten av ditt liv sätta dig i en sådan situation att en arm kan råkas brytas?

Säg att en situation där armen kan brytas är att åka pulka i en backe tillsammans med personal i rimlig fart men en olycka kan ju hända?

Själv är jag ingen adrenalinjunkie men lite fart/rädsla nya intryck och spänning i livet är väl en stor del av livet?

[delta_mats]

Jag håller med dig. Livet vore bra trist om man eliminerade alla risker.

[stridis]

Svår fråga. Jag utsätter mig för sådana risker, har ju fått en spricka på ett revben för thaiboxningens skull. Skillnaden är att jag inte är utvecklingsstörd så jag har förståelse för mitt val. Samtidigt så är jag inte förlamad så ett armbrott skulle andra sorters följder i vardagen och på fritidsaktiviter.

Men jag säger trots allt, livet består inte av de dagar som gått, utan de dagar man levat.

[Snobbe]

Antar att du menar om man ska våga ta "risken" och ja det tycker jag... Beroende på vad det är såklart men sådant som är säkert och bara väldgit sällan orsakar skador vågar jag helt klart göra.

[Hemi]

Beror på vad det är. Friklättring - inget för mig, pulka i backe - självklart. Jag är nog mer rädd för att bli inaktiv och låta både hjärna och kropp långsamt dö av stillasittande.

[hugok]

Vi bor i trygghetsnarkomanernas land, vilket jag ogillar. Självklart måste man våga ta lite risker, men det kan bli svårt att förklara när anhöriga blir sura och ni kan bli anklagade för dåligt omdöme bara för att ni åker pulka om en olycka skulle hända.

[Mental]

Det är ett dilemma som är mycket intressant, jag tangerade det lite i min C-uppsats, fast då handlade det om kost och Downs syndrom. Dvs i hur stor utsträckning skall man låta en person med ett gravt begåvningshandikapp vara självbestämmande.

[Hemi]

I och för sig, om det handlar om "gravt utvecklingsstörda" kan det ju vara olika. Jag har själv jobbat med några som hade en intelligens motsvarande en fyraårings ungefär och de behövde göra ungefär samma saker varje dag, nästan monotomi annars blev de oroliga enligt vårdarna. En fick ett utbrott en dag pga nåt missförstånd och det flög prylar åt alla håll. Det var ganska vanligt tydligen så gäller det dem så skulle jag någ överlåta frågan till vårdarna då jag själv bara var där nån vecka.

[stolpskott]

Ett liv är bortslösat om det inte har utnyttjats till fullo. Förstår dock med utvecklingsstörda att man kanske inte borde leva efter den filosofin.

[filmjölk]

Du kan åka dit som fasen om något skulle hända om du skulle ta med dina omsorgstagare på något roligt men farligt.

Visst tanken är god, och jag är på din linje, men du får tyvärr väga en kort stunds lycka för dina omsorgstagare mot att du blir av med jobbet eller värre.