Kolozzeum Forum - Sveriges största träningsforum
Gå tillbaka   Kolozzeum Forum - Sveriges största träningsforum > Träning > Allmänt Forum

Svara
 
Ämnesverktyg Visningsalternativ
Gammal 2007-09-02, 15:05   #1
Carolinew
Kolozzeums hjältinna.
 
Carolinews avatar
 
Reg.datum: Dec 2006
Ort: Linköping
Inlägg: 3 931
De dog inför våra ögon.

Jag vet att jag inte kommer kunna beskriva det här i ord. Det finns inte en chans att få någon som inte varit med om något liknande att förstå. Men jag måste ändå försöka berätta vad som hände strax efter 23.00 i fredags kväll. "K" och "D" är mina kompisar.

Jag och två kompisar var på väg hem, vi körde ungefär vid 23.00. Vi var långt ute på landet, ca 3 mil ifrån stan, så vägen var ju varken upplyst eller direkt trafikerad, det passerar kanske ett par bilar i timmen där vid den tiden.

Helt plötsligt så ser vi en eldsvåda några meter in i skogen, och vi blir såklart väldigt chockade allihopa, "vem fan står och eldar ute i skogen vid den här tiden?" var min första tanke. Sedan när vi tvärstannat ser jag att det som brinner är en bil. Och där vi stannat, ca 20 meter bakom eldsvådan, ligger en kofångare. Då tror jag att det förmodligen är någon som snott en bil och sedan satt eld på den inne i skogen för att dölja spår eller liknande.

Men bara sekunder efteråt ser vi en man ligga på vägen, precis intill diket. Han ligger raklång på rygg och mumlar högt för sig själv hela tiden, ungefär som utvecklingsstörda gör, som någon blandning mellan det och att han jämrade sig. Han var verkligen helt borta, gick inte att få kontakt med honom alls.

I bilen, eller rättare sagt, halvt under bilen (som ligger upp och ner), ligger en yngre man, kanske runt 25-årsåldern, och skriker "Help us, help us!" Vi rusar fram och jag känner bara hur en äcklig vidrig känsla börjar gräva inom mig. Nu är det ingen tvekan om vad som har hänt.

Eftersom han skrek på engelska så försöker jag prata engelska med honom, jag frågar var de är ifrån, och han svarar Polen. Sedan frågar jag hur många de är.

"Five".

Oh herregud.... Jag börjar skrika och känner hur benen börjar svika mig. Herregud, herregud, herregud... Killen fortsätter att skrika att vi ska hjälpa honom loss, men jag kan inte tänka klart längre. Jag vet inte vad jag skall göra. För det värsta av allt är att det inte finns en chans att vi kan få loss honom. Vid första anblicken ser det ut som att han bara sitter fast i fönstret, men snart inser vi att han har blivit klämd under bilen. Inte en chans att vi kan lyfta en brinnande bil (verkligen HELA bilen stod totalt i lågor).

Givetvis ringde min kompis 112 det första han gjorde när vi insåg olyckan, det viss säga för längesedan, men vi befann oss som sagt 3 mil ifrån stan och vi visste att det lika gärna kunde vara försent när räddningstjänsten kom fram. Det small om bilen för jämnan, och jag blev lika livrädd och förtvivlad varje gång. Jag var verkligen LIVRÄDD att hela bilen skulle explodera, för då skulle den här killen dö MITT FRAMFÖR VÅRA ÖGON, och vi kunde ju inget annat än bara se på.

Jag kan inte beskriva känslan. Denna äckliga, vidriga hopplöshet, denna rädsla för att vad som helst kan hända vilken sekund som helst. Och framförallt, denna känsla av orättvisa, att det får vara så jävla orättvist, JAG stod där på andra sidan gatan och visste att jag skulle leva även nästa dag, men han, han låg där, vid fullt medvetande, fast under en brinnande bil som kunde explodera precis vilken sekund som helst. Så JÄVLA orättvist, och FEL det kändes. Det kändes som om vi befann oss i två helt olika världar, trots att vi bara befann oss några meter ifrån varandra.

Tankarna gick såklart vidare till var de andra tre personerna befann sig. Förmodligen inne i bilen. Både jag och K tyckte oss höra något inifrån bilen, och den här killen som var halvt under bilen vände sig om då och då och sa någonting. Förmodligen visste inte han heller om hans vänner fortfarande var vid liv eller om de redan hade dött.

Det small till ordentligt igen. Nu var det stereon som small, några däck hade redan smällt och det flög gummi. Nu fick jag nog. Jag sprang säkert 15-20 meter därifrån och ställe mig och bara tittade, lyssnade, äcklades. Jag tittade frenetiskt åt det håll jag visste att räddningstjänst och ambulans skulle komma ifrån. Varför kommer dom jävlarna aldrig? Varför kommer de inte? Varför kommer de inte?

Både K och D pratade med 112 i sina mobiler. Jag tog upp min, jag kände bara att jag var tvungen att prata om det som hände, jag höll på att själv gå sönder inombords. Ingen täckning! Fuck off! Det small igen. Ett däck till. Nästa gång kanske det är batteriet. Då kommer det vara slut, syran som sprutas ut kommer ta död på dem allihop.

I det här läget blev jag faktiskt riktigt förbannad på K. Hon var fortfarande kvar nere vid bilen och försökte hjälpa han som var fast. För helvete, HON VET att hon ALDRIG kommer kunna få loss honom, det enda hon gör är att hon utsätter sig själv för livsfara. Skall hon också dö??? Va??!? Jag grät hysteriskt men mina skrik de fick hålla sig inombords för det blir verkligen inte bättre av att de andra får höra det.

Tiden gick, jag gick närmare igen. Killen i bilen brinner. Han skriker, skriker och skriker, han skriker att vi måste hjälpa honom. Men det enda vi kan göra är, ABSOLUT INGENETING. Vi kan bara stå där och glo på honom medan han brinner upp. Ni fattar inte hur vidrigt det var!

Allting var så overkligt. Sånt här händer fan bara på film, inte i verkligheten. Och verkligen inte en själv. Man ser det på TV så är det bara. Drömmer jag?

Tillslut ser vi blåljusen som kommer långt borta i fjärran. Jag skriker "They're coming, they're coming!" precis hela tiden till killen under bilen, för att han skall kunna krama ur de där sista livsdropparna som finns kvar för att inte dö precis innan ambulansen kommit fram. Han var verkligen på gränsen nu, och jag visste faktiskt inte om han ens levde ännu, han hade slutat skrika.

Tre brandbilar, två eller tre ambulanser samt ytterlgare några uttrycksfordon var snart på plats och kunde släcka elden. Nu blev jag helt tyst, helt tom och bara stod där. Glodde. Jag ville hjälpa till men "D" sade till mig att låta dem vara ifred. Förstår ni hur frustrerande det var att bara stå där, utanför allting, inte få vara med och hjälpa den här killen som vi pratat med i 15 min som kändes som tre förjävliga evigheter?

"D" hade ringt till en som skulle komma och hämta mig och "K" igen så vi fick åka tillbaka där vi åkte ifrån. Men jag ville verkligen inte bara åka ifrån allting, jag ville vara kvar, jag ville såklart veta hur det gick för dem! För fan ta mig inte härifrån NU! FÖR HELVETE!

Men vi hade inget val. Vi ställde oss kanske 20 meter ifrån kaoset och tittade ett tag. Av en slump tittar jag in mot skogen och ser helt plötsligt något som rör sig i diket. Jag inser fort att det är en människa, och jag börjar peka och stamma "D-dä-där-d-däär!!" En räddningstjänsteman står bara några meter därifrån och pratar i telefon, men han ser mig först inte. Tillslut får jag i princip skrika på den här trögfattade människan och peka med båda händer mot mannen i diket tills han tillslut vänder på sitt huvud och upptäcker mannen. JAMEN BINGO! tröghuvud tänkte jag.

Sen tvingar "D" oss att åka hem med henne som kommit för att hämta oss, medan han stannar kvar för att lämna uppgifter till polisen. Det tog emot något fruktansvärt att bara åka ifrån allting med vi hade inget val.

Den natten sov inte jag en blund. Jag varken försökte eller ville sova. Jag var helt nollställd, visste inte vad jag skulle göra. "K" var helt förstörd och bröt ihop i bilen och grät i princip hela resterande kvällen/natten, sprang iväg osv, medan jag, helt neutral, bara satte mig i soffan och stirrade. Jag kände INGENTING. Absolut INGENTING. Jag kunde prata om det, visst, men mina tårkanaler var snustorra och jag kunde inte få fram några som helst känslor alls.

Det har jag inte fått på hela helgen. Jag grät som fan under de här olidliga minutrarna innan räddningstjänsten kom, men sedan dess har jag inte kunnat gråta en droppe. Tills nu, när jag kom hem igen, ensam. Jag har inte varit ensam eller hemma på hela helgen förrän nu och det är nu alla äckliga känslor, allt gråt och jag menar verkligen ALLT kommer. Det kom smygande på bussresan hem, jag kände det, på cykeln hem till lägenheten kände jag att det bara blev värre och värre, tårarna kom. När jag kom innanför dörren nu för ett tagsedan började jag skrika som jag aldrig gjort förut. Jag har skrikit, gråtit, trillat omkull, rest mig, gråtit och allting om och om igen.

Det är inte förrän nu jag börjar lugna mig, men den här äckliga känslan finns fortfarande kvar. Bilderna, på killen skrikandes och på väg att brinna upp, där under bilen, spolas upp framför mig gång på gång. Det SVIDER. Jag äcklas. jag känner mig matt.

Jag har dock inte kunnat göra i princip någonting på hela helgen. Som sagt, sov inte någonting på hela natten, satt och kollande på de som gick 5 mil i Osaka på friidrotts-VM, sedan satt jag bara i soffan och stirrade på ingenting. "K" hade gått och lagt sig och sov hela natten, men jag kunde inte. Eller snarare, jag VILLE INTE. Det kändes bara fel, fel, fel.

Allt känns fel. Jag kan inte träna, jag kan inte lyssna på musik, jag kan inte glädjas åt någon som tar guld i VM, jag kan ingenting. Det känns FEL. Jag VILL sörja dem som dog. Jag VILL vara låg och osocial.

Det första jag gjorde när tidningen kom på morgonen runt 05.00 var såklart att kolla om det stod någonting om olyckan, men icke. De hade väl förmodligen redan tryckt tidningen när det hände. Dessutom visste de ju inte heller om de som inte var döda ännu skulle överleva på sjukhuset.

Men senare under dagen fick vi ju veta. Två var döda och tre allvarligt skadade. Jag antar att de tre som överlevde var de tre som vi såg. De andra brann förmodligen inne i bilen. Eller (man kan ju hoppas) så dog de av smällen när de krockade.

Enligt undersökningarna så hade de kört på en sten och sedan flugit in i ett träd. Att de hade flugit långt var det ju ingen tvekan om med tanke på att de som flugit ur bilen låg upp emot 15-20 meter ifrån den.

Jag har tyvärr inte läst någon artikel i någon kvällstidning själv, men "K" har berättat vad som stod i KvällsPosten (tror jag det var). Det står bl.a. att räddningstjänsten fick lugna "upprörda och chockade bilister". FAN HELLER! De brydde sig INTE ETT SKIT och oss som stad där, vi var ju fan bara i vägen! De ignorerade oss TOTALT. De tackade oss inte ens! Inte ens när jag sade till dem var den tredje människan låg, som de hade missat. FYFAN vad jag blir lack på folk som ljuger!

I alla fall. Det som har hänt har hänt. Det kommer följa med en hela livet, det är bara att inse det. Men det känns så fruktansvärt konstigt, de hade uppenbarligen krockat bara minuter innan vi kom körandes. Det är en sån sanslös tur att vi kom då, normalt sett kommer det ju nästan aldrig bilar på den vägen.

"D", som faktiskt har jobbat som brandman i 8 år, (vilket jag faktiskt inte visste förrän han sade det efteråt) berättade att han aldrig varit med om något liknande. TRE gånger på 8 år har han varit med om folk som fastnat i sina bilar, NOLL gånger att de fastnat i en brinnande bil. Och det som nog var värst var faktiskt den personliga, ögon mot ögon-kontakt som vi fick med den här fastklämda killen under bilen. Det gick rakt igenom hjärtat.

Som sagt, jag kan inte beskriva det här i ord.

http://wwwc.aftonbladet.se/vss/teleg...213__2,00.html
__________________
I'm nobody. Nobody's perfect.
Carolinew är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 15:10   #2
Allan
Går i vanliga skor.....
 
Allans avatar
 
Reg.datum: Jan 2002
Ort: JAKOBSBERG!
Inlägg: 21 341
Kolla om det inte finns nån människa du kan få prata med. Ring mamma eller vem som helst - det här kommer du att känna av! Ta vara på dig
__________________
Alfahanne supreme

Jag älskar små kaniner, men det är gott med en rejäl biff ibland också....

Blogg:Att inte kunna skriva "Mitt Sommarlov!" när skolan börjar
Allan är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 15:16   #3
n1tro
MOARR! INC.
 
n1tros avatar
 
Reg.datum: Jul 2004
Ort: Stockholm
Inlägg: 1 757
ajajaj det bästa du egentligen kan göra är att vara med människor helt "enkelt" eller vad man nu ska säga.. var bland folk du känner ngt för och ta hand om dig ;/
n1tro är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 15:19   #4
lectris
Registered User
 
lectriss avatar
 
Reg.datum: Jun 2006
Ort: Karlstad
Inlägg: 2 495
Jag vet inte vad jag ska säga, det enda man kan göra är att hoppas och tro att de överlevade klarar sig och dessutom kan överleva sina brännskador.. Men håller med om du bör prata med någon, gärna någon som har erfarenhet av samtal med olycksvittnen, det hjälper nog mer än vad man kan tro. Ta hand om dig, och de som var med dig i bilen.
__________________
Mitt i den värmländska skogen.
lectris är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 15:22   #5
Tolkia
Moralistmoderator
 
Tolkias avatar
 
Reg.datum: Aug 2003
Ort: Lycksele
Inlägg: 15 502
Citat:
Ursprungligen postat av Allan Visa inlägg
Kolla om det inte finns nån människa du kan få prata med. Ring mamma eller vem som helst - det här kommer du att känna av! Ta vara på dig.
+ 100000000000. Försök inte ens vara "stark och duktig" och vara ensam med en sådan sak. Ensam är inte stark.

Ang. vad som stod i tidningen tycker jag inte att du skall bekymra dig om det; jag skulle vilja säga att det är högst oklart hur mycket journalisterna har hört från räddningstjänsten och hur mycket de spontant "antagit" och lagt till för att det låter bra.
Tolkia är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 15:27   #6
egge
Det var en gång en tråd-master!
 
egges avatar
 
Reg.datum: Jun 2005
Ort: E4 Norr
Inlägg: 952


Bra att du skriver om det, det hjälper faktisk även om du inte känner det nu.

Känner igen den där "nollställda" känslan, fick också den när jag såg en person dö även om det inte var i närheten av så dramatiskt som det du berättar.

__________________
Tacka vet jag konstruktivt livsknarkande. - Doctor Snuggles

Fanns aldrig i kravspecifikationen att livet skulle vara rättvist. Försent att koda om allting nu så vi får fortsätta simulationen. Kanske kan vi patcha? - stridis
egge är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 15:27   #7
Carolinew
Kolozzeums hjältinna.
 
Carolinews avatar
 
Reg.datum: Dec 2006
Ort: Linköping
Inlägg: 3 931
Citat:
Ursprungligen postat av Tolkia Visa inlägg
+ 100000000000. Försök inte ens vara "stark och duktig" och vara ensam med en sådan sak. Ensam är inte stark.

Ang. vad som stod i tidningen tycker jag inte att du skall bekymra dig om det; jag skulle vilja säga att det är högst oklart hur mycket journalisterna har hört från räddningstjänsten och hur mycket de spontant "antagit" och lagt till för att det låter bra.
Problemet är att när jag är med andra blir det någon slags spärr som gör att jag inte kan uttrycka känslor. Jag har varit med människor hela helgen och pratat om det hur mycket som helst, men jag har aldrig kunnat visa några känslor. Jag är sån som person tyärr, kan inte visa sånt offentligt.

Det är inte förrän jag är själv som jag kan gråta och få ut det jag har inom mig. Skall jag var ärlig så känns det faktiskt skönt nu så här efteråt, att jag ändå kunde avreagera mig på något sätt, även om det är för att jag fick vara själv. För nu under helgen började jag känna såligt samvete för att jag inte gråtit en droppe och undra om det är något fel på mig som inte reagerat mer.

Men tack hörni alla för ert stöd, det behövs och det värmer.
__________________
I'm nobody. Nobody's perfect.
Carolinew är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 15:28   #8
Jishuku
Registered User
 
Jishukus avatar
 
Reg.datum: May 2004
Ort: Här
Inlägg: 854
Ja, livet kan vara riktigt hemskt ibland, ingen tvekan om saken. Vi är väldigt bortskämda här uppe. Tänk på de som lever i krig och elände och ser sånt där nästan varenda dag.

Vad jag vill säga är: ta den tid du behöver för att smälta det här, känn dig inte självisk eller dum för att du inte orkar vara social osv.. och var inte rädd för att prata med en psykolog eller vem du nu väljer att prata med.
Inse sedan hur lyckligt lottad du är och ta vara på den tid du har, för man vet aldrig när det tar slut.
Ta inte morgondagen för givet, och ta hand om dig och de i din närhet.
Jishuku är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 15:42   #9
Tolkia
Moralistmoderator
 
Tolkias avatar
 
Reg.datum: Aug 2003
Ort: Lycksele
Inlägg: 15 502
Citat:
Ursprungligen postat av Carolinew Visa inlägg
Problemet är att när jag är med andra blir det någon slags spärr som gör att jag inte kan uttrycka känslor. Jag har varit med människor hela helgen och pratat om det hur mycket som helst, men jag har aldrig kunnat visa några känslor. Jag är sån som person tyärr, kan inte visa sånt offentligt.

Det är inte förrän jag är själv som jag kan gråta och få ut det jag har inom mig. Skall jag var ärlig så känns det faktiskt skönt nu så här efteråt, att jag ändå kunde avreagera mig på något sätt, även om det är för att jag fick vara själv. För nu under helgen började jag känna såligt samvete för att jag inte gråtit en droppe och undra om det är något fel på mig som inte reagerat mer.
Jag tror att man behöver båda sakerna - ensamhet, då man kan typ ohämmat skrika och slå sönder saker, och närhet/sällskap/stöd. Sällskap behöver inte nödvändigtvis innebära "sällskap att gråta ut" i. Dåligt samvete för hur du reagerar behöver du inte ha; där är vi alla väldigt olika och det går inte att säga att man "skall" gråta si och så mycket, att man "skall" reagera med sömnsvårigheter si och så länge etc. etc. Sedan har du varit med om en väldigt stor och dramatisk grej, jag tror att det tar bra mycket längre tid än en helg att ta hand om det. Exakt hur länge som sagt väldigt, väldigt olika.
Tolkia är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 15:45   #10
Hobbes
En Svensk Tiger.
 
Hobbess avatar
 
Reg.datum: Oct 2003
Ort: Calgary, Alberta, Canada
Inlägg: 3 197
Citat:
Ursprungligen postat av Carolinew Visa inlägg
Problemet är att när jag är med andra blir det någon slags spärr som gör att jag inte kan uttrycka känslor. Jag har varit med människor hela helgen och pratat om det hur mycket som helst, men jag har aldrig kunnat visa några känslor. Jag är sån som person tyärr, kan inte visa sånt offentligt.

Det är inte förrän jag är själv som jag kan gråta och få ut det jag har inom mig. Skall jag var ärlig så känns det faktiskt skönt nu så här efteråt, att jag ändå kunde avreagera mig på något sätt, även om det är för att jag fick vara själv. För nu under helgen började jag känna såligt samvete för att jag inte gråtit en droppe och undra om det är något fel på mig som inte reagerat mer.

Men tack hörni alla för ert stöd, det behövs och det värmer.
Ta hand om dig, tro mig, det kommer att ta tid.

I klartext, din hjärna "kopplar ner" dina intryck är för emotionella just nu, du behöver dina resurser till att försöka samla intrycken. Det är fullständigt normalt det du upplever just nu. Reaktionen/reaktionerna kommer och att ha någon som du kan prata med då är inte fel.
Hobbes är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 15:48   #11
Chaan
Banned User
 
Chaans avatar
 
Reg.datum: Aug 2005
Ort: Bland drak- och vampyrtjejer och älvor.
Inlägg: 1 717
Hmm. Påminner om när jag var barn och kom (i sällskap) först till en liknande trafikolycka (utlänningar, hag jag för mig, inga bälten, folk hade farit genom vindrutan, hög fart) och såg föraren dö långsamt med bakhuvudet i en blodpöl.
Chaan är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 15:52   #12
szentgotthard
Registered User
 
szentgotthards avatar
 
Reg.datum: Jul 2006
Inlägg: 2
Starkt otroligt starkt och väldigt obehagligt... Det finns inte ord som räcker till för det du har fått uppleva, men det är jätte bra att du ventilerar det.
Jag har själv upplevt en del obehagliga saker då jag var i Bosnien som FN soldat och har haft ett rent helvete i bland då upplevelser och intryck har gjort sig påminda.
Det bästa rådet jag kan ge dig är att se till att inte vara ensam när du mår som sämst och låt människor i din närhet få hjälpa och stötta dig.

Sköt om dig.
szentgotthard är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 15:56   #13
Jorgen
Blibloblooobli
 
Jorgens avatar
 
Reg.datum: Apr 2002
Ort: SKÅNE
Inlägg: 27 382
Citat:
Ursprungligen postat av Allan Visa inlägg
Kolla om det inte finns nån människa du kan få prata med. Ring mamma eller vem som helst - det här kommer du att känna av! Ta vara på dig
Citat:
Ursprungligen postat av Tolkia Visa inlägg
+ 100000000000. Försök inte ens vara "stark och duktig" och vara ensam med en sådan sak. Ensam är inte stark.

Ang. vad som stod i tidningen tycker jag inte att du skall bekymra dig om det; jag skulle vilja säga att det är högst oklart hur mycket journalisterna har hört från räddningstjänsten och hur mycket de spontant "antagit" och lagt till för att det låter bra.
+1.

Ta hand om dig.

Jag läste om det i tidningen och såg bilderna på vraket. Det är helt otroligt att någon överhuvudtaget överlevde den där olyckan.
__________________


Citat:
Ursprungligen postat av rubusvulvan Visa inlägg
alltså mannen jag svär på gud du skriver med flera ord
Jorgen är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 16:00   #14
pe11e
Registered User
 
pe11es avatar
 
Reg.datum: Apr 2005
Ort: Sverige
Inlägg: 2 007
Fy f-n. Lider med dig.
__________________
Träningsjournal

INSTAGRAM @pernordling
pe11e är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2007-09-02, 16:08   #15
Stoltz
Jag ber om det.
 
Stoltzs avatar
 
Reg.datum: Sep 2004
Inlägg: 3 653
Tyvärr vet jag mer eller mindre hur du känner dig, även om jag får känslan av att ditt scenario var många gånger värre än mitt.

Det kan vara svårt att ta sig förbi spärren att prata med någon om det, men gör det. Tvinga dig själv att göra det, för det är ingen liten sak du varit med om.

Ta hand om dig.
Stoltz är inte uppkopplad   Svara med citat


Svara


Regler för att posta
Du får inte posta nya ämnen
Du får inte posta svar
Du får inte posta bifogade filer
Du får inte redigera dina inlägg

BB-kod är
Smilies är
[IMG]-kod är
HTML-kod är av

Forumhopp


Alla tider är GMT +1. Klockan är nu 20:46.


Powered by vBulletin® Version 3.8.8
Copyright ©2000 - 2025, Jelsoft Enterprises Ltd.
Svensk översättning av: Anders Pettersson
Copyright 2015, Kolozzeum (TM)