Att leva själv i etta ses av många som en transportsträcka mellan tonårslivet och kommande giftermål. Men, jag trivs väldigt bra med att leva och bo själv utan partner.
Har ett socialt jobb, upplevs av många som omtänksam och har flera nära vänner. Har aldrig varit mobbad eller känt ett behov av att dra mig undan. Jag mådde psykiskt dåligt en period av mitt liv, men det har jag nästan bara gått starkare från än innan jag började må dåligt.
Kan dock inte hjälpa att känna att det är något fel på mig. Ska jag leva ett helt liv själv? Kommer jag aldrig känna ett behov att träffa kärleken? Jag är 25 år, och frågorna kommer hur det "går på tjejfronten" så ofta att jag inte vet vad jag ska svara. Kan inte med att säga att jag faktiskt inte söker något alls, varken kort-eller långsiktigt. Då jag ser ganska bra ut har tjejer aldrig varit ett problem, utan jag har varit bortskämd med att inte behöva anstränga mig så mycket.
Kan inte lista ut om anledningen till varför jag trivs bra med att leva själv är för att jag
- Har levt så länge utan partner att jag glömt hur det är
- Har ett så rikt social liv i övrigt att jag inte känner ett behov av partner
- En kombination av ovanstående
Ni som levt som singlar länge, har ni reflekterat över varför ni trivs med det? Är partner något ni saknar eller tränger ni undan behovet av att få dela livet med något?