|
Livet fortsätter.
Det blir inget Laugavegur för mig i år. Jag väntade så länge det gick, men ekonomiskt kommer det inte kunna gå runt. Långsiktigt är det en dålig plan.
Hälsomässigt är det bra. Jag kan känna att kroppskännedomen nu är så djup att jag genast vet vad åtgärden är när en viss typ av smärta dyker upp. Vare sig det är foam rolling, att justera specifika stretcher, eller varva in specifika övningar på styrkepassen. Det är betryggande, och ger ett själsligt lugn. Det finns liksom ingen brådska eller ångest.
Träningsmässigt går det i vanliga vågor. Jag har lyckats sitta på en stationär cykel och klämma ut 180-200 watt i över en timma, och verkligen känna att det tog på i slutändan. Samtidigt kan jag springa en halvmaradistans som långpass; bara sådär, liksom. Visst att alla dessa grejer tar på, men för mindre än ett år sen skulle jag ha varit utslagen i flera dagar från endera cykling eller långpass. Nu är jag förvisso mör efteråt, men känner samtidigt för att slå en alkoholfri ölsejdel i bardisken och ge långfingret åt någon ärkefiende. Uppmuntrande.
Livet fortsätter. Ooppat och neffö, fan ska ja' ge mä fö'?
|