|
Dumma livsval. Lidingös sydsida. Kvällslöpning 16/02
Tid: 1:13:48
Distans: 12km (varav 7-8km trail)
Tempo: 6:08
Extrautrustning: Pannlampa och ryggsäck med arbetskläder och dylikt. Totalt cirka 4kg extravikt på ryggen.
Beslutet att springa hem från jobbet känns vemodigt redan innan jag sätter igång. Varför gör jag det här?
Med min svarta canvastumör på ryggen bär det iväg längs Lidingös snirklande vägar och stigar. Jag har ingen egentlig plan, annat än att försöka hålla vatten inom synhåll, för då vet jag vilken riktning som är rätt.
Redan tidigt känner jag hur skapula-svulsten påverkar löpsteget. Allting är verkligen två nivåer tyngre och svårare. Särskilt när jag kommer ut på stigar blir det kämpigt, med lätt snötäcke och förrädisk is under precis hela sträckan.
Varje backe stöter fram mjölksyra, som om motorcylindrarna hostar till och inte antänder allt bränsle som sprutas in. Uppstötningar kommer under första halvan av passet, då saker som skvalpar i magen inte riktigt passerat gasiga delar än.
Andra halvan slutar uppstötningarna, äntligen.
Andra halva drar kroppen i spaken märkt "Nödutrymning: Tvåan." Så därefter får man glatt springa med rejäla korvar tryckandes mot det oheligaste. Skit också...Haahh... Rolig i text kan man vara också, ja.
(Hatar mig själv för den ordvitsen. Både under passet och nu i skrivande stund.)
Utsikten mot vattnet är vacker. Utsikten mot land påminner om ett vintrigt 28 Dagar Senare. Vädret är gråmulet och mörkt, varje bebyggd eller snart-färdig-plats jag kommer till är helt övergiven. Kusligt. Nästan som man ska förvänta sig zombies runt hörnet.
Vid ett tillfälle måste jag stanna för att hala fram pannlampan. Det är första gången jag någonsin bär en sån mackapär, och upplevelsen är som om Jesus själv spottat mig i ögonen och utdelat en helig lavett. Helt plötsligt kan jag se strukturen på underlaget, istället för det vristdödande vitslask som varit. Guld värt!
Ja, hela passet är en upptäcktsfärd, både inombords och utomhus. I slutändan känner jag inte ens vikten från ryggsäcken längre, och vänjer mig till och med vid den maracas som är min obligatoriska ekonomiburk med tuggummi i ytterfacket (eucalyptus, mina nyfikna vänner. Koalans egna haschplanta).
Ropsten nalkas. Passet tar slut. Kroppen värker. Jag är nöjd.
Livet går vidare. Pannlampor till folket, tack.
|