Citat:
Ursprungligen postat av Sniggel
Ok. Ja du har väl iaf bett om ursäkt för ditt beteende till de som det berör? Mer än så kan du inte göra på det planet. Om folk verkar acceptera din awkwardness så kanske du inte behöver vara rädd för att bli hatad. Du verkar inte vara det ju?
Att du inte försökt nå framgång hos tjejer på samma vis som du försökt nå framgång med plugget, träning och umgänge med kompisar är ju en prioritering som är fullt acceptabel så länge du vill prioritera det så. Det beror ju på vad som känns viktigast för dig.
Universitetet är förmodligen en mycket bättre plats för dig på alla plan. Även när det gäller att hitta tjejer. Mycket lättare att träffa likasinnade där. Både killar och tjejer.
Jag förstår också hur det är att vara introvert då jag själv är det men har analyserat hur min hjärna fungerar i vardagen och lyckats jobba bort de egenskaper som gör mig stressad i sociala situationer. Ffa har det varit att fokuset alltid handlat om att jag analyserat hur min omgivning uppfattar mig när jag interagerar med den. Det kostar en jäkla massa energi att försöka tolka hur 5-20 personer (hälften utanför synfältet dessutom) uppfattar mig. Det blir väldigt lite mentala resurser kvar till att vara sig själv. Då är det inte konstigt att man inte orkar med sociala situationer någon längre tid eller har ork till att prata utan hellre går in i sitt eget huvud och börjar "dagdrömma" och låter andra stå för konversationen så fort man inte blir tilltalad. Det blir ett sätt att "powernappa" från den stress det innebär att vara bland människor med den mentala strategi hjärnan har (överanalysering).
Jag lyckades arbeta bort det här ständiga analyserandet av vad folk anser om mig och istället rikta mitt fokus på personer jag interagerar med (nyfikenhet). Dvs strunta i mig själv när jag interagerar med andra. Då helt plötsligt började en massa sociala egenskaper uppstå spontant och nästan helt utan ansträngning. Flytta fokus från dig själv och till den du interagerar med. Du är en "mottagare av upplevelser" (var nyfiken på andra) och inte ett objekt som ska bedömas utav andra (sluta vara rädd för hur du uppfattas).
Jag anser mig fortfarande introvert men det syns definitivt inte när jag träffar folk. Majoriteten nya människor jag möter tycker att jag verkar vara en väldigt social kille. Vilket jag är så länge jag får den vila jag behöver hemma. Min familj har också märkt på mig att jag är mycket mer social nu än vad jag varit tidigare.
|
Det bästa Sniggel skrivit någonsin tror, mycket bra! Känner igen mig mycket i det du skriver och hur framgången var att helt enkelt inte bry sig hur andra uppfattar en - utan att fokusera på dem istället.