|
Alla mina goda intentioner till trots blev jag riktigt sjuk, var något halvår sen senast så det får vara accepterat.
Men i mina feberyror så konsterar jag att det kanske var bra timing trots allt att bli sjuk, har privata saker i mitt liv som jag inte har tagit tag i, febern med medföljande känsla av dödlighet och svaghet skär rakt igenom alla mina skyddsmekanismer och ger mig en spark i röven att ta tag i de olika saker som jagar mig i bakhuvudet.
Tidigare erfarenheter är att det sår ett frö, en tanke i mitt huvud som jag i ett senare skede agerar på. I febern behöver jag inte göra så stor sak av det, dödligheten sätter allt i perspektiv och får mig att fråga mig själv om jag -just nu- lever ett liv i linje med mina övertygelser och mina passioner?
Med denna utlägning avklarad så vill jag säga att jag skulle normalt inte delat med mig av det här om det inte var så att jag är tagen eller rädd är kanske bättre ord.
Ovanstående funderande fick mig att tänka på de olika sätt som finns att hjälpa sig själv på traven att bryta sig ur ens invanda mönster vilka man i sin kärna känner är destruktiva. Uppenbara kandidater som droger och alkohol, hård fasta och förvägrande av vätska, sömnbrist, hård uthålighetstränning, sjukdom och allehanda andliga/religiösa övningar. Allt detta har risker och jag dricker själv väldigt sällan numera och använder inga droger. Vart vill jag komma med detta? Jag vet bara att det här är inget jag normalt tänker på, jag söker inte efter att öppna några inre dörrar som kanske en konstnär skylle göra detta. Men om saker faller ner i mitt knä som nu när jag är sjuk, eller som när jag skulle cutta vikt för en kickboxningstävling och i orutin förvägrade mig både mat och vätska över flera dagar (istället att börja sin bantning tidigare och ta vätskan i ett koncentrerat och kortare tidsintervall i bastun) eller från tidiga fyllor. Som sagt jag köper det men tänker väldigt sällan i dessa termer (någonsin aktivt?), men idag gör jag det.
Det som gör mig skraj är att jag började läsa en bok ikväll som jag inte hade en anning om vad det skulle handla om. När slutet började närma sig i boken fick jag en lika bra utläggning som jag någonsin har fått i en bok angående detta kopplat till tortyr i syfte att tvinga upp portar i människan. Det morbida temat i kombination med mina egna funderingar och att det smög sig upp helt ur det blå i boken gjorde att jag blev tvungen att stänga boken. Det blev för intnsivt, för personligt, det öppnar frågor om ödet och min egen andlighet/mestadels undertryckta religiösa sida. Min nykra friska sida en dag då jag är på topp skulle helt enkelt avfärda det hela med att jag lägger vikt på detaljer i mitt sjuka tillstånd som jag normalt inte skulle lägga vikt på.
Dethär lär vara rörigt av bara helvete, en panodil och försöka sova lite. Om inte annat så la sig den primitiva skräcken av den här övningen...
|